Att synas men inte bli sedd

Självdestruktivitet är inget nytt fenomen och inte heller den yttersta konsekvensen av detta hat: självmordet. Men att unga människor, främst unga flickor, skär sig med rakblad eller andra vassa föremål och bränner sig med glödande cigaretter, är ett relativt nytt, växande och skrämmande fenomen i många delar av världen. Att ämnet är brännande visas bland annat av att WHO inbjuder till en kongress om barns och ungdomars psykiska sjukdomar i Kairo i september 2005.

Om hur en av dessa plågade människor uppfattar sitt liv handlar en nyutkommen bok, Berny Pålssons Vingklippt ängel (Forum 2004). Det är en uppskakande skildring som beskriver verkligheten ur minst tre olika aspekter. I fokus står författaren själv, en stockholmstjej på lite mer än 20 år och hennes självbiografiska berättelse. Kring henne kastas ljuset över en havererad omgivning, med skola, socialsystem och vårdapparat, där varje professionell insats för den drabbade verkar lika kortsiktig och ytlig som uppgiven. Härtill kommer språkets poetiska klarhet och kraft som gör att både den yttre och inre världens kontraster av ljus och mörker i sin allmängiltighet uttrycker ett livsmönster med många tolkningsmöjligheter.

Ett liv styrt av ångest

Den Berny som vi möter i bokens första kapitel är en liten tolvåring som sitter med sin fars rakhyvel på badkarskanten beredd att göra sitt andra självmordsförsök. Hon ser blodet sippra fram vid handleden och upptäcker ”den fysiska smärtans befrielse och blodets skönhet”. Ett förtvivlat, ensamt barn som lär sig använda den fysiska smärtan som ångestdämpande medel. Berny blir allt mer främmande och skrämmande för sin familj. Dagistiden har varit en plåga. Berny mobbas, hon känner tydligt sitt utanförskap. Föräldrarna orkar inte se sitt lilla olyckliga barn. Ångest, fobier och tvångstankar kräver all kraft Berny själv kan uppbåda. Sömnlösa nätter fylls av en outhärdlig rädsla som närs av Bernys flödande fantasi om mördare som ska förinta hela familjen och djävulen själv som ska komma och hämta henne. Skoltröttheten sätter in redan i trean, i femman börjar hon skolka regelbundet och i åttan hoppar hon av skolan och får således inget slutbetyg från grundskolan. Under tonåren fjärmar hon sig alltmer från sina anhöriga och ett ordnat liv.

Efter hand blir hennes familj, som hon kallar änglafamiljen, i stället en handfull vänner, alla med svåra psykiska störningar som anorexi, manodepressivitet och ångestsyndrom. Dessa övergivna änglar sticker av från mängden och uppträder gärna i helsvart eller i grälla kortkorta prinsesskläder och nätstrumpor helst i neonfärger. Deras hår är färgat och deras ögon hårt sminkade. Droger av alla upptänkliga slag hör till vardagen, sexuell överstimulans och vilda röjarpartyn som ibland ändas med misshandel och polisingripanden. Boken beskriver livet i en allt svårare miljö präglad av våld, fysisk och psykisk misär. Tillgången på sprit och droger av diverse olika slag verkar närmast obegränsad. Den kriminalitet som man lätt kan ana florerar i bakgrunden har till stor del utelämnats i boken. En grov våldtäkt som sätter djupa spår i huvudpersonens inre finns dock med i skildringen. Men i änglafamiljen finner Berny ömhet och gemenskap. Ömsintheten som mot allt förnuft lever i deras gemenskap tar sig uttryck i en kärlek utan fördömanden och en solidaritet i den stora bedrövelse som är allas följeslagare.

Öppenvård, PBU, slutenvård, vårdhem, psykiatriska utredningar är stationer på Bernys och hennes änglafamiljs väg. Men den ”emotionella” eller ”psykiska cancern” växer allt djupare in i hennes själ. Hon går alltmer in i sin egen psykotiska värld. Ångestsmärtan – ”råttorna som äter sig in i bröstet” – spindelfobin och förföljelsetankarna blir allt outhärdligare. Den enda lindring hon kan få är när hon kan fortsätta att göra sig illa. På något sätt lyckas hon alltid få med sig rakbladen eller andra vassa föremål in på de olika institutionerna – ibland genom att smuggla dem i skorna. Ärren och de öppna såren på armar, ben och hela kroppen sitter nu tätt. Periodvis vårdas hon enligt lagen om psykisk tvångs-vård och hon är då oftast innesluten i sig själv och inte kontaktbar. Med undantag av några få empatiska personer som vågar närma sig henne beskriver hon den personal som hon möter inom den psykiatriska vården som robotar i ett stelnat system. Dessa erfarenheter stärker hennes egen världsbild som befolkas av ”DenGråMassan” som lever i ”jordsligheten” på ständig flykt från den meningslöshet som ingen kan stå ut med.

I den mån det går försöker hennes föräldrar att stå till förfogande i det terapiarbete som erbjuds sju år efter den första livshotande överdosen. Sällan tystnar de inre rösterna, som Berny identifierar som demonerna och som tidvis helt programmerar hennes självbild och uppfattning av omvärlden och ofta tvångsmässigt styr hennes agerande. Ingen terapi eller farmakologisk behandling förmår bryta den nedåtgående spiralen. Nya självmordsförsök och allt djupare yttre skador på den egna kroppen som låter henne se sitt eget blod, ”glitterblodet”, blir länge den enda tänkbara lindring som ryms i hennes föreställningsvärld.

Den nittonåriga flickan får diagnosen schizofreni. Hospitaliserad efter två år i psykvården och sönderskuren, instängd på ett kronikerhem, gömd för världen är vad framtiden enligt alla prognoser har att erbjuda henne.

Så slutar emellertid inte berättelsen om Berny. Den har en peripeti och den tar en oväntad vändning. Det sker bland annat genom en utmaning från en av de många vårdarna som passerat revy och som sett den verkliga Berny, den personlighet och unika människa som finns innanför den ärriga fasaden och som existerar alla symptom och diagnoser till trots. Han har sett den kraft hon besitter och även den sällsynta begåvning för kärlek och vänskap som hon har. Berny lyckas fånga den fågel, som han släpper ut i det fria, i flykten, när han visar att han har sett henne: en ung människa med en enorm kraft. Det är en kraft som hon haft för vana att rikta fel i sin självdestruktivitet. I det helande som påbörjas spelar föräldrarna en avgörande roll. Deras egen smärta och tunga historia skymtar i bakgrunden och på den gemensamma smärtans plan kan de tre till slut mötas i en trevande ömsesidig kärlek. Men det är också en kraft som väcks till liv av det ljus som går upp för Berny när hon möter kärleken i en, enligt hennes egen vokabulär, ängel, en väninna: ”Det finns människor som jag älskar och de som älskar mig tillbaka!” Hon upptäcker sin egen vilja och därmed sin egen möjlighet att välja sitt liv. Med en försiktig optimism avslutas berättelsen: ”Idag är det ett halvår sedan jag skar mig senast.”

Självdestruktivitet och omgivningens brister

Många frågor föds under läsningen av denna bok. Varför går det så illa för Berny? Varför förmår varken hem, skola, vård eller omsorg fånga upp och hjälpa ett barn som så uppenbart far illa? Varför är den miljö som hon lever i så destruktiv att den hela tiden främjar hennes egen självdestruktivitet? Dessa frågor hör hemma i ett mycket vidare perspektiv än i den här aktuella boken. Av en rapport från BRIS (Barnens rätt i samhället), som bedriver stödverksamhet med Barnens Hjälptelefon och BRIS-mejlen, framgår att av de 16 000 statistikförda samtal och de 6 000 mejl som man tog emot under 2003 kom tre av fyra samtal och

nio av tio mejl från ängsliga och ångestridna flickor. Rapporten konstaterar en kraftig ökning av den problematik som rör självdestruktivitet, självmord och svår psykisk ohälsa. Uppskattningsvis handlade 1 000 mejl från flickor om självmord. En undersökning som Socialstyrelsen gjort på regeringens uppdrag, Flickor som skadar sig själva – En kartläggning av problemets omfattning och karaktär, visar också att problemet ökat. En slutsats som Socialstyrelsen drar av detta lyder: ”Det är angeläget att upptäcka flickor med allvarliga problem och identifiera orsaker så att adekvata diagnoser kan ställas och behandling med rätt inriktning ges.” Någon närmare analys av varför dessa barn far så illa förekommer inte i dessa slutsatser och ingår inte heller direkt i direktiven.

Frågorna kvarstår men en slutsats som man kan dra är att självdestruktivt beteende hos unga människor uttrycker deras egen vanmakt. Att skada sig är ett förtvivlat rop på hjälp. Bakom ligger en önskan om att bli sedd. Det är inte säkert att den egna familjen har denna kapacitet. Dessutom finns ett epidemiskt drag i självdestruktivt beteende. I kontakter i vardagslivet och på internet sprids denna speciella ”drog” för ångestlindring. I skolans värld dras många befattningar in som haft en elevvårdande funktion, som kuratorer och skolsköterskor. Trots löften om ökade resurser till psykiatrin annonserar vissa landsting, till exempel i Stockholms län och Uppsala län, indragningar av tjänster och nedläggning av vårdavdelningar. Ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande har här, liksom inom flera andra socialpolitiska områden, lett dithän.

Vem ska kunna uppfatta de starka signaler som de självdestruktiva flickorna sänder ut? Dessa ängsliga och ångestfyllda barn finns mitt ibland oss. ”Respons från andra är en viktig del i den personliga utvecklingen och barnets psykiska mognad är beroende av dess relation till såväl nära omgivning som samhället i stort. Barn reagerar alltid på relationer som inte fungerar eftersom samband med andra bygger självkänsla och den självbild som skapas ur barns grundläggande självkänsla handlar om att vara någon som duger”, heter det i BRIS publikation Teman i tiden.

Boken om Berny bekräftar vikten av detta samspel – främst när det inte fungerar – men också att det finns möjlighet att åstadkomma en förändring. Grunden bygger på en humanistisk människosyn där varje barn har rätt att bli sett som en individ med ett eget värde, just som det barn det är. Barnet och barndomen har ett inneboende värde i sig, oberoende av vad barnet kommer att bli en dag. Ett barn har också ett specifikt värde eftersom det har en potential att bli en vuxen människa. För att kunna beakta båda dessa sidor krävs en skärpt observationsförmåga av alla som har med barn att göra såväl yrkesmässigt som privat. Studier med barnperspektiv i samhälls- och beteendevetenskaper, medicin och humaniora inklusive teologi kan skärpa blicken för barnet och berika kulturen och på sikt förbättra barnens villkor.

I boken skriver Berny att en viktig drivkraft som fått henne att själv-utlämnande berätta om sitt miserabla liv är just att fästa uppmärksamheten på den svaghet och resursbrist som utmärker i synnerhet den psykiatriska vården av unga.

En debutant med ett lysande språk

Den genomslagskraft som Bernys berättelse om sina första tjugo år i livet har beror bara i viss mån på det aktuella ämnet och tendensen. Det självbiografiska i boken stämmer kanske, men här som alltid betyder ju faktaurvalet mycket både för den konstnärliga utformningen och styrkan i bokens budskap. Allt måste inte vara i bokstavlig mening sant även om jag tror att det mesta är det. Det kan ha varit ännu värre eller det kan ha funnits fler änglar på vägen än de som hon målar upp i boken. Hon har kanske inte hört alla demoner heller. Intressant är bokens vändpunkt i slutet. Den antyder ju en väg som skulle vara framkomlig för henne. Vad ska man tro som läsare? En bra bok har ofta ett öppet slut och så tycker jag att det är med denna bok. Man kan tänka vidare i alternativa riktningar. Insikten som hon vunnit är den priset värd? Håller den?

De ord och bilder som författaren väljer för att beskriva sina inre starka konflikter är poetiskt övertygande. Temat mörker–ljus är väl genomfört. I fasans mörka värld beskrivs de fobiska elementen med en skärpa som ger läsaren en rent av fysisk känsla av de spindlar och flugor som väller fram samtidigt som de konkretiserar den yttersta ångesten. Hennes egen diagnos, den ”psykiska cancern”, är ett samlingsnamn för det irreversibla tillstånd som hon känner sig alltmer utlämnad åt. Demonerna är alla de starka inre krafter som styr självdestruktiviteten och som Berny saknar egen kraft att besegra. En viktig funktion boken igenom har blodet – det egna blodet, dessa ”sammetsröda tårar” som hon utgjuter för sin egen självfrälsande befrielse. Hennes poetiska världsbild har tre skikt: ”jordiskheten” med de sju olika verklighetsnivåerna som indelas av glasrutor av olika tjocklek mellan henne själv och verkligheten; ju närmare och plågsammare relation, desto tunnare glas, på nivå sju finns bara självmordet som alternativ. ”Ingentinget” är den sfär där demonerna härjar fritt tillsammans med skuggfolket som fäller sina oemotsägliga kommentarer och där allt kan hända. Den tredje kallar hon X. Det är viloläget helt avskärmat från de andra dimensionerna, ”ett rum som gör mig stilla och lugn och där finns en ängel som ibland sjunger för mig med ljus röst”. Vad författaren gör i sin bok är att beskriva en yttre och inre verklighet på ett mycket sensibelt sätt och hon projicerar därmed den plåga som det kan innebära att vara människa till ett kolossalformat.

Ljuset finns i änglavärlden. Vännerna som ska bygga en mur omkring sig för att avskärma sig från ”jordiskheten” där ”denStoraGråaMassan” existerar på ständig flykt från meningslösheten. Här i änglafamiljen finns ömhet, kärlek och solidaritet. Här finns utrymme för de utslagna. Här ser man in i varandras ögon. Ett påfallande motiv i texten är just det ljus som faller på vännernas ögon. I denna gemenskap av sargade unga människor ser man varandra.

I Vingklippt ängel visas hur destruktiva mönster lett till en tragedi. Livets egen logik. Kunde det ha blivit annorlunda? Men texten förmår också visa kraften i den kärlek som med öppna ögon ser de utsatta, identifierar dem och möter dem med den respekt som varje människa är värd. Debutanten Berny Pålsson har en stor talang att förvalta. Hoppas att hennes kreativitet kommer att räcka till ett fortsatt författarskap och att hon kommer att förbli så skarpsynt och klar som hon här visar att hon är. I ”DenGråMassan” hör hon alls inte hemma.