Humor och melankoli

Jubiléerna avlöser varandra detta år: Francesco Petrarca, Immanuel Kant, Johan Ludvig Runeberg, Harry Martinson för att bara nämna de kanske mest kända personligheterna. Även en rysk författare sällar sig till raden av jubilarer, nämligen Anton Pavlovitj Tjechov, som avled för 100 år sedan, den 15 juli 1904, endast 44 år gammal.

Han föddes den 29 januari 1860 i den lilla staden Taganrog vid Azovska sjön. Hans farfar hade varit livegen men lyckats köpa sig fri, fadern var köpman och handlade med kolonialvaror som vin och vodka. Uppfostran bestod dels av prygel i myckenhet, dels av en kyrkosångardisciplin, som fadern i sin fromhet ansåg vara av yttersta vikt. Ändå lyckades Anton bevara ett muntert lynne långt efter gymnasieåren. De grundläggande upplevelserna för honom blev alla besök på teatern, där särskilt Gogols drama Revisorn gjorde ett djupt intryck.

Faderns affärer blev allt sämre, och år 1876 tvingades han gå i konkurs. För att undgå fängelse gav han sig av med nästan hela familjen till Moskva. Nästan hela, ja. Den 16-årige Anton blev kvar i Taganrog och måste försörja sig själv genom privatlektioner och skriverier, medan han fullbordade sina gymnasiestudier. Vid 19 års ålder blev han student och begav sig även han till Moskva och påbörjade medicinska studier för att bli läkare. Men – familjen fanns i Moskva och från och med nu blev han tvungen att i stort sett försörja allesammans. I skämtpressen publicerade han mängder av kåserier och skisser under olika pseudonymer. Som exempel kan nämnas att han under år 1883 skrev mer än 120 humoresker och kortare noveller, och året därpå när han blev färdig läkare var antalet publicerade alster ännu större.

Samtidigt som han började sin läkarpraktik fick han sin första lungblödning. Det förefaller inte som om Tjechov, trots att han var läkare, ville förstå att han faktiskt hade tbc. Hela tiden, nästan till slutet, bagatelliserade han sin sjukdom och fortsatte ett ihärdigt författande för att försörja familjen men han ägnade sig också åt en omfattande läkarpraktik, inte minst bland den fattiga befolkningen.

År 1888 skrev han Stäppen, den första novellen under eget namn och slog nu igenom också hos kritikerna. En lång rad noveller publicerades sedan, men egentligen drömde han om att skriva en stor roman i den beundrade Lev Tolstojs efterföljd. Han blev emellertid inte nöjd med resultatet av sina mödor, och därför förstörde han detta manuskript.

Eftersom han kände ett starkt behov av att vidga sina referensramar företog han under år 1890 en strapatsrik resa till straffkolonin Sachalin. I boken Ön Sachalin framträder han närmast som dokumentärförfattare och vetenskapsman. Han har gjort mängder av intervjuer med olika straffångar, han redogör för historiska och geografiska fakta och intar en strikt objektiv hållning. Man skulle kunna jämföra Tjechovs sakliga skildring utifrån med Dostojevskijs självupplevda berättelse från Sibiriens fångläger i Döda huset eller nutida beskrivningar exempelvis av Solsjenitsyn i En dag i Ivan Denisovitjs liv eller i Gulag-arkipelagen, eller av Irina Ratusjinskaja i Grå är hoppets färg.

Det kan finnas många skäl till att Tjechov började skriva dramatik. En anledning är att hans noveller ofta är ”dramatiska”, med dialoger som lätt låter omforma sig till dramatik eller, under senare tid, till film. Det mest kända exemplet är kanske Damen med hunden med dess typiska sekelskiftesmelankoli. Kärleken är omöjlig och allting är för sent.

En annan och mer jordnära anledning är ekonomisk. Tjechov hade sålt sina författarrättigheter till ett nytt förlag på ett bräde – men med det uttryckliga förbehållet att avtalet endast omfattade prosa. Alltså började han skriva dramatik! Ett antal korta enaktare, snarare farser, som exempelvis Björnen hade redan i slutet på 1880-talet spelats med ganska stor framgång, men den första stora komedin i fyra akter, Måsen, gjorde ett dundrande fiasko. Publiken hade väntat sig en komedi av det vanliga slaget med en tilltrasslad kärlekshistoria som reder ut sig på slutet. I Måsen fanns ingen intrig utan på scenen uppträder nio olika gestalter med olika kontaktlösa relationer. I själva verket är detta det nya i Tjechovs dramatiska konst, det som pekar framåt mot absurdismen hos exempelvis Beckett. Ingenting händer egentligen utan dramat åskådliggör ett tillstånd.

När Tjechov i stället vände sig till Konstnärliga teatern i Moskva och den berömde regissören Stanislavskij kom genombrottet både hos kritikerna och hos publiken. Måsen fick nypremiär där år 1898 och det blev en oerhörd framgång. Alltsedan dess har Konstnärliga teatern i Moskva haft en fiskmås som emblem. Året därpå spelades Onkel Vanja och år 1901 Tre systrar.

År 1901 gifte Tjechov sig med en av de ledande skådespelerskorna vid teatern, Olga Knipper. Makarna tvangs dock att under nästan hela sitt korta äktenskap vistas på olika håll, hon vid teatern i Moskva, han på olika kurorter, i Nice eller Jalta, för att vårda sin tbc. Följden blev en omfattande korrespondens, som utgivits även i svensk översättning och som lästes i radio för några år sedan.

Körsbärsträdgården

På Tjechovs födelsedag den 29 januari 1904 skedde urpremiären av hans sista drama, Körsbärsträdgården. Han kunde inte själv närvara vid premiären, eftersom han var alltför sjuk och svag. Det hindrade honom dock inte från att ha synpunkter på hur hans komedi skulle uppföras. Till Olga Knipper skriver han: ”De tolkar mig som en snyftförfattare och ändå har jag skrivit åtskilliga volymer roande historier; varför framställer kritikerna mig alltid som en gråterska? Jag skriver om livet, det vanliga gråa vardagslivet, men inte som ett evigt kvidande.”

Till en god vän, som förebrått honom för att hans gestalter är så dystra och pessimistiska, skrev han: ”Det är inte mitt fel. Det kommer utan min vilja, och medan jag skriver tycker jag inte att jag skriver dystert. I alla händelser är jag alltid på gott humör, när jag arbetar.” Att humor och melankoli kan rymmas inom samma person är ju en gammal sanning.

Han kallar sina dramer för komedier, vilket har orsakat mycket debatt genom åren. Sant är att det finns åtskilligt av situationskomik i pjäserna. Som exempel kan nämnas bokhållaren Epichodov i Körsbärsträdgården, som alltid trasslar till det för sig, slår sönder saker och vid ett tillfälle hamnar pladask i en hattask. (Tjechov hade livet ut sinne för vad som brukar kallas practical jokes.) Men för de flesta är nog grundstämningen vemodig, melankolisk med ensamma människor som sitter tysta eller talar förbi varandra, handlingsförlamade, utan kontakt med verkligheten, fångade var och en i sig själv. Allt detta som brukar sägas vara typiskt för fin de siècle, sekelskiftesmelankolin.

På en lantlig promenad överraskades Tjechov och en god vän av regn. Hemkommen fällde han ihop sitt våta paraply och sade, att man borde skriva en liten komedi om ett par unga människor som tagit sin tillflykt till en tom lada i väntan på att regnet skall upphöra. ”De skämtar och skrattar och flirtar med varandra, medan de låter paraplyerna torka. Regnet slutar, solen skiner och plötsligt dör han av hjärtslag.” Den förvånade vännen frågade vad det skulle vara för roligt med detta, varpå Tjechov svarade: ”Men sådant är ju livet. Vi skämtar och skrattar och så – pang är alltihop över.”

Allt är emellertid inte melankoli och handlingsförlamning i Körsbärsträdgården. Lopachin är en driftig köpman, son till en frigiven livegen och en man som på egen hand skapat sig en förmögenhet. Han vill köpa godset, hugga ner körsbärsträden och bygga sommarhus åt befolkningen. Han är verkligen den nya tidens man. Anja, husets unga dotter, drömmer om framtiden. Hon säger på slutet att hon skall läsa, ta sin examen, arbeta, läsa böcker tillsammans med sin mamma, ”och för oss ska öppna sig en ny, underbar värld …” Informatorn Trofimov är den som har de mest utopiska drömmarna. I en ganska lång monolog i andra akten låter det så här:

”Hela Ryssland är vår trädgård. Jorden är härlig och stor, det finns många underbara platser på den. Tänk på det, Anja, att din farfar, din farfarsfar och alla dina förfäder hade livegna, de ägde levande människors själar, är det möjligt att inte från varje bär, varje blad, varje stam mänskliga varelser ser på er, att ni inte hör röster … att äga levande människors själar, det har fördärvat er allihop, de som en gång levde och de som nu lever, så att din mor och du och din morbror inte längre märker att ni lever på skuld, på andras bekostnad, på alla de människors bekostnad som ni inte ville släppa längre in än i förstugan … Vi är minst tvåhundra år efter, vi har ännu inte nått fram till någonting, vi har inte ens tagit ställning till det förgångna, vi bara filosoferar, beklagar oss över vår spleen eller dricker vodka. Det är ju klart, att ska vi börja ett liv i nuet, måste vi först sona det som vi har bakom oss och få ett slut på det, och sona det kan vi bara genom lidande, genom arbete, ständigt och oförtröttligt.”

Vid ett annat tillfälle pläderar han åter för att alla måste arbeta, men han håller också räfst med de intellektuella. ”Vi måste bara arbeta, med all vår makt stödja dem som söker sanningen. […] Det stora flertalet intellektuella som jag känner söker ingenting, gör ingenting och duger ännu ingenting till. De kallar sig bildade men duar tjänstefolket, har svårt för att lära sig nånting, läser ingenting på allvar, uträttar absolut ingenting, om vetenskapen bara pratar de och av konst förstår de inte mycket. […] Det finns bara smuts, gemenhet och asiatisk råhet.”

Allt detta är typiskt för den samtida intelligentians uppgörelse med sig själv och med tillståndet i landet. Trofimov bygger samtidigt upp en utopisk dröm om framtiden. Haken är bara att denne Trofimov hade varit informator för godsägarinnans lille son, som avled sex år tidigare. I sex år har sedan Trofimov levt gott på godset utan att göra ett nyttigt handtag, bara pratat och välvt stora planer. Han blir på det sättet en typisk representant för vad som i Ryssland kallades ”den överflödiga människan”, det vill säga en person som inser sakernas prekära tillstånd, inser att något måste göras men som saknar kraft att praktiskt ta itu med problemen utan bara pratar.

Motpolerna till Lopachin och Trofimov är godsets ägarinna Ljubov Andrejevna och hennes bror Gajev. Dramat börjar och slutar i barnkammaren, en symbol för de två syskonens oförmåga att ta ansvar för gården eller ens för sina egna liv. Stockholms stadsteater har i sin uppsättning av dramat i höst tagit fasta på detta infantila drag hos de två syskonen. Lopachin försöker göra allt för att väcka dem ur deras oansvariga sömn och rädda dem från konkursen men förgäves. Symptomatiskt är att den gamle trotjänaren Firs på slutet blir kvarglömd i det övergivna huset. Ingen bryr sig om honom eller tar ansvar för honom, han som hela tiden osjälviskt månat om herrskapsfamiljens medlemmar som om de fortfarande vore barn, oroat sig för att de inte har tillräckligt med varma kläder på sig eller att de inte sover tillräckligt mycket. Ljubov Andrejevna och Gajev är två representanter för den ryska adeln, som är dömd att gå under. Körsbärsträdgården blir då också en symbol för den gamla tiden, som måste vika för den nya tidens effektivitet och osentimentala praktiska inställning. När ridån går ner på slutet hör man yxhuggen. Det är ingen tillfällighet att dramat var mycket populärt under sovjettiden.

Frågan kvarstår emellertid. Är detta en komedi, en bild ur det tragikomiska livet men med hopp inför framtiden? Eller överväger vemodet, ensamheten och melankolin, ohjälpligheten i människolivet? I slutscenen hör man inte bara yxhuggen utan också ”ett avlägset ljud, liksom från himlen, det är som en sträng som brister, bortdöende, melankoliskt”. Det praktiska, nyttobetonade livet segrar över skönheten hos de blommande körsbärsträden. Man kan också notera att komedin börjar på våren, när träden blommar som vackrast, och uppbrottet från gården sker under den kulna hösten, i oktober.

Litteratur

Henri Troyat, Anton Tjechov. En biografi i svensk översättning av Jan Wahlén. 1988.