Bibelläsning mellan raderna

Varför tog inte Gud emot Kains offer? Varför blir Abraham befalld att offra Isak? Varför drabbas bara Mirjam av ”spetälska” fastän hon inte var ensam om att förtala Moses? Och var det verkligen spetälska hon drabbades av? Dessa och andra frågor, som människor genom seklerna ställt till bibelns texter, söker Jesper Svartvik, teologie doktor i Nya testamentets exegetik, svar på i sin bok Skriftens ansikten. Konsten att läsa mellan raderna. Han är angelägen om att framhålla att bibelns texter är just texter och därför kan studeras med hjälp av gängse textanalytiska metoder. Intertextualitet, uppfattningen att alla texter är beroende av andra texter och att texterna står i en ständig dialog med varandra, med eller utan citationstecken, blir ett nyckelbegrepp liksom kontext, textsammanhang.

I bokens sista kapitel poängteras det välkända faktum att hebreiskan är ovokaliserad och därför lämnar utrymme för texternas mångtydighet. Enligt en gammal judisk tradition tog Mose på Sinai inte bara emot de tio budorden utan ”också varje aspekt av Torah på jordens alla språk: dvs. alla de sjuttio aspekterna av världens alla sjuttio språk”. Med andra ord: det finns sjuttio tolkningar av alla texter, sjuttio ansikten. Också i kristen tradition är tanken inte främmande att ett bibelord kan ha flera olika betydelser. Svartvik ser denna mångtydighet som en tillgång, en möjlighet att hela tiden göra kompletterande texttolkningar. ”Tanken att Skriften har sjuttio ansikten har ett väsentligt bidrag att ge till texttolkare. Om det finns ett oändligt antal inneboende meningar i texten, är varje nytolkning även en förnyelse – kanske till och med ett återupprepande – av Sinai-uppenbarelsen.” Textstudiet kan bli ”en gudstjänst och mångfalden en välsignelse”, när gnistorna på detta sätt flyger åt olika håll. Konsten att läsa mellan raderna är just konsten att uppfånga nya möjligheter att läsa och tolka de förtrogna texterna.

Ett annat syfte med boken är att ”uppmärksamma betydelsen av den judisk-kristna dialogen”. Svartvik påpekar att inga andra religioner har så mycket gemensamt med varandra som judendom och kristendom. Ändå är förhållandet dem emellan fyllt av missförstånd och okunnighet. Båda religionerna har Gamla testamentet (Tanakh i judisk tradition) som gemensam helig skrift. Svartvik vill peka på ”fascinerande likheter och tankeväckande skillnader i uttolkningarna”, och han hoppas att boken skall förbättra och fördjupa dialogen mellan judar och kristna.

En viktig del i boken är vidare att undersöka hur de bibliska texterna inspirerat skönlitterära författare. Där blir man som läsare dock något besviken. De enda verk som tas upp till en mer utförlig granskning är John Steinbecks Öster om Eden, som exempel på hur Kainsmyten använts, och Pär Lagerkvists roman Barabbas. I ingetdera fallet är tolkningen särskilt djupgående, i synnerhet inte beträffande Barabbas.

De enligt min mening mest intressanta resultaten når Svartvik i kapitlet om Abrahams beredskap att offra Isak samt i ett par av de kapitel som behandlar nytestamentliga texter. Synen på den ständigt kontroversielle Judas Iskariot har grundligt utretts av Jean Paillard i boken Broder Judas. En ny syn på förrädaren från 1995, och Svartvik har egentligen inte så mycket nytt att tillägga, i varje fall inte när det gäller Judas roll i skönlitteraturen.

Verkligt intressant är däremot kapitlet om änkans skärv (Mark 12: 41–44). Svartvik refererar inledningsvis till Addison G. Wrights, som har studerat hur kommentarförfattare brukar utlägga den korta texten och funnit fem vanliga tolkningar, som alla har det gemensamt att man spiritualiserar, förandligar innehållet. Svartvik redogör för dessa fem tolkningar:

1) Man framhåller att det viktiga inte är hur mycket vi ger utan hur mycket vi har kvar.

2) Det viktiga i texten är inte storleken på beloppet utan det sätt som man ger den på. Gav hon kanske med glädje i hjärtat i motsats till alla de andra, som bara gav av slentrian?

3) Textens syfte är att man skall ge allt vad man har, dvs. hela sin varelse. Hon hade bara två mynt och gav bort båda till templet. En ovanlig kommentar finner Svartvik hos John C. Mellon som läser texten i ljuset av det tolvstegsprogram som utarbetats för drogberoende människor. Syftet med texten hävdar han är att visa, att man måste släppa taget om det som ger en falsk trygghet.

4) Gud kräver inte av människan att hon skall ge bort mer än vad hon faktiskt har, lika litet som Gud låter en människa bli prövad över sin förmåga.

5) Syftet med texten är kort och gott att betona vikten av att dela med sig det man har till andra människor, att ge.

Gemensamt för alla dessa fem tolkningar är att de placerar lyssnaren/läsaren i centrum. Det handlar om våra gåvor och våra kollekter och den fattiga änkan blir alldeles bortskymd i sammanhanget. Vad hände med henne, när hon bokstavligen hade givit bort allt vad hon ägde?

Samtidigt kan man konstatera, att alla dessa tolkningar har det gemensamt att änkan underförstått är ett föredöme för oss. Svartvik ifrågasätter denna tolkning och hävdar motsatsen: änkan är inte ett föredöme utan snarast ett varnande exempel. Han når fram till denna tolkning just med hjälp av jämförande läsningar av andra utsagor av Jesus i evangelierna och med hjälp av kontexten. Svartviks argumentering är spännande som en detektivroman och jag ämnar inte förta nöjet för läsaren genom att här avslöja mera.
.