Jesu grav och arkitekturen

År 2000 kunde man på bio se Antonio Banderas spela en katolsk präst med ett förflutet som gerillakrigare i Latinamerika. Han sänds av Vatikanen till Jerusalem för att undersöka uppgifter om att arkeologer skulle ha funnit en grav från det första århundradet e.Kr. med kvarlevorna av en man som enligt somliga kunde vara Jesus själv. Själva spänningen i filmen bygger naturligtvis på att om det verkligen är kvarlevorna av Jesus, så har Jesus aldrig uppstått från de döda. Det skulle vara en chock för hela kristenheten, företrädd av Vatikanen i filmen. Israels regering vill i filmen inte göra sig ovän med den kristna världen. Både Vatikanen och Israel önskar alltså att den nyupptäckta graven ska falla i glömska, medan palestinierna vill stjäla kvarlevorna för att använda dem som ett politiskt slagträ. Filmen heter The Body, vilket kanske för tankarna till annat än Jesu grav, men den utgick från en thriller av den israeliske författaren Richard Ben Sapir från 1983 med titeln The Jesuit. Det mest intressanta med både filmen och boken är att de nästan övertydligt visar att frågan om Jesus verkligen uppstod från de döda fortfarande har en avgörande betydelse för en stor del av mänskligheten. Jesu grav angår gemene man så mycket, att man kan bygga en thriller på den. Det kan tillfogas att filmen slutar med att åskådaren får veta att kroppen, som upptäckts, inte var Jesu kropp. Desto intressantare är filmens skildring av omvärldens reaktioner på vad som i sista hand visar sig vara en hypotes, dessutom felaktig.

Men vad vet man egentligen om den grav där Jesus begravdes? I början av 300-talet lät kejsar Konstantin bygga den väldiga Gravkyrkan eller Uppståndelsekyrkan över en grav som 325–326 identifierades som Jesu grav. Om denna grav vet man idag en hel del, särskilt tack vare en framstående engelsk arkeolog vid namn Martin Biddle, i frontlinjen när det gäller modern arkeologisk metod och professor i medeltidsarkeologi i Oxford. Han har presenterat resultaten av flera års arbete för allmänheten i en bok med titeln The Tomb of Christ (1999). Biddle tar inte ställning till om detta verkligen är den grav där Jesus begravdes. Han påpekar att man idag inte kan veta varför den identifierades så 325–326.

Biddles bok är ett av flera tecken på att tiderna förändras. Under de senaste årtiondena har det arkeologiska utforskandet av de äldsta spåren av kristendomen varit präglat av den marxistiska historieanalysens jakt efter kollektivet. Det har funnits föga intresse för att söka efter de materiella spåren av enskilda personer och händelser. De senaste åren har detta ändrats. Det framstod tydligt redan av en epokgörande utställning 1996 i Rimini i Norditalien med titeln Från landet till folken (katalog: Dalla terra alle genti, red. A. Donati, Electa, Milano 1996), arrangerad av den katolska lekmannaorganisationen Comunione e liberazione. Där fäste man uppmärksamheten på inskrifter som talar om Pilatus och ståthållaren Quirinius, om begravningar av korsfästa och andra arkeologiska spår som kommer nära Jesu historiska existens. På utställningen medverkade Martin Biddle med en avdelning om sin forskning om Kristi grav. (Han hade dock redan presenterat den på den internationella kongressen i kristen arkeologi i Split 1994.) Boken från 1999 är en grundlig och detaljerad men samtidigt välskriven och rikt illustrerad framställning av vad man egentligen vet idag.

Biddles arbete har handlat om att göra en detaljerad uppmätning och dokumentation av det lilla kapell, aediculan, som omger graven, och där-med av resterna av själva graven. Denna dokumentation ser Biddle som en förberedelse inför den renovering som måste genomföras, eftersom kapellet är i ytterst dåligt skick. Han är övertygad om att renoveringen kommer att kunna genomföras. ”Ibland”, skriver han, ”läser man om spänningar mellan de olika kyrkorna (grekisk-ortodoxa, armenier och katoliker) som har hand om Gravkyrkan. Det som hänt i verkligheten under de senaste åren visar på något helt annat. På 1960- och 70-talet renoverades kyrkan på ett lysande sätt av ett tekniskt kontor som arbetar för alla tre. 1996 avslutades den nya dekorationen av kupolen. Snart måste man besluta om renovering av aediculan.”

Biddle visar att man inte nödvändigtvis måste gräva för att förverkliga sig som arkeolog. Liksom många andra moderna arkeologer har han gjort viktiga arkeologiska upptäckter genom något så enkelt och ickedestruktivt som ren dokumentation. Under arbetets gång har man varit särskilt uppmärksam på alla svårbegripliga avvikelser: de är oftast förorsakade av någon viktig företeelse som dagens forskare kanske inte längre känner till eller är medvetna om. Han kallar detta ”strukturell arkeologi” och hänvisar till en relativt ny upptäckt i Peterskyrkan i Rom. Den äldsta Peterskyrkan, som också den byggdes av Konstantin i början av 300-talet, är fokuserad kring en överraskande detalj. Basilikans axel pekar inte på nischen i mitten av det lilla monument, som byggdes på 100-talet ovanpå aposteln Petri grav, utan på den lilla stödmur, ”mur g”, som står i rät vinkel mot monumentet strax till höger om nischen. Det är en viktig upptäckt, för från en liten nisch i ”mur g” skall kyrkvaktmästarna under pågående utgrävning ha avlägsnat de ben som Margherita Guarducci sedan har försökt bevisa var Petri egna (se Signum 9/2000, s. 6). Oavsett om det går att bevisa, att de omdiskuterade benen verkligen kommer från ”mur g”, så visar denna strukturella upptäckt, som helt enkelt är resultatet av noggrann dokumentation, att ”mur g” var av ytterst stor betydelse för dem som byggde den äldsta Peterskyrkan. På samma sätt har Biddle arbetat i Gravkyrkan för att i den senare aediculan finna avvikelser, som ger ny information om resterna av den ursprungliga graven.

Biddles viktigaste upptäckter rör formen på själva den ursprungliga klippgraven (kapitel 7, Fig. 46 och 47). Den klassiska rekonstruktionen består av två rum i rad, uthuggna i klippan. Ingången täcks av en platt och rund sten som kan rullas åt sidan. Taket i de bägge rummen är lätt välvt, och själva graven ligger i en halvcirkelformad nisch, ett s.k. arcosolium. Den klassiska rekonstruktionen omfattar alltså flera rundade partier i tak och nischer. Biddle menar att graven i stället var av en mindre rundad typ, troligen med platt tak. Det går inte heller att sluta sig till att graven skulle funnits under ett arcosolium. De ord som används i tidigmedeltida beskrivningar tyder på ett fyrkantigt tak och implicerar inte några kurvor. Som många andra judiska gravar från andra templets period var det nog en gravkammare med platt tak. Möjligen kunde taket ovanför själva graven vara något lägre, som ett slags fyrkantig nisch. Inget tyder heller på att det verkligen fanns en rullande sten i dörren. Också här föreställer sig Biddle en sten av ”den mindre runda typen”. Gravens yttre rum var troligen egentligen en yttre gård, utgrävd i klippan, under bar himmel eller bara delvis öppen. Från den gick man genom en låg dörr in i själva gravkammaren, som inte hade några andra öppningar. Biddles bild av graven bygger dels på hans strukturella dokumentation, dels på beskrivningar och avbilder av medeltida besökare före år 1009. Det året förstörde nämligen kalifen al-Hakims utsända ”stora delar” av denna grav – i praktiken troligen taket och övre delen av väggarna. De förstörda delarna ersattes med murverk.

En modern arkeologisk undersökning handlar inte bara om att avlägsna det som döljer spåren av det förflutna, utan också, och kanske framför allt, att dokumentera och analysera allt det som täcker spåren av den period man av olika mer eller mindre subjektiva orsaker är på jakt efter. Dels har varje period rätt att berätta om sig själv, dels ligger en stor del av informationen om tidigare faser av en plats eller byggnad fördold i de senare faserna. Därför ägnar Biddle stort utrymme åt alla de senare faserna av aediculan. Genom att gå baklänges samlar han på sig viktiga iakttagelser inte bara om Konstantins ursprungliga Gravkyrka, invigd 17 september 335, utan också om den grav som var orsak till att hela kyrkan byggdes. På sin vandring baklänges genom historien upptäcker han, att den bysantinska kyrkan byggdes av den bysantinske kejsaren Michael IV Paflagonikos (1034–1041), och att korsfararnas kyrka, som i stora drag står kvar än idag, byggdes mellan 1163 och 1167/1169.

Till sist kan det kanske vara en god idé att påminna om vad som hände med graven på 1000-talet. Här finner vi samma spänning och berg och dalar i förhållandet mellan kristna och muslimer som har präglat en stor del av historien. Al-Hakim bin-Amr Allah, kalif av Egypten (996–1021), son till en kristen kvinna vid namn Maria, lät förstöra graven år 1009 genom att man systematiskt försökte hugga ned gravens hålighet med järnspett (concavum sepulchri tumulum ferri tuditibus quassare temptantes, skriver den samtide historikern Rudolf den skallige). Men 1014 började al-Hakims kristna mor Maria, syster till förre patriarken av Jerusalem Orestes, ”bygga upp Kristi tempel som hennes son hade låtit riva” (som Rudolf skriver). 1020 ändrade också al-Hakim själv helt inställning och tillät att de kristna åter firade sina riter på platsen och att de byggde upp kyrkan igen. Och eftersom också Peterskyrkan har nämnts ovan kan det vara på sin plats att påminna om en historisk detalj, som också rör förhållandet mellan kristna och muslimer genom historien men som få känner till: år 846 skövlades också kristenhetens andra vallfartsmål, Peterskyrkan i Rom, av araberna. Ingen hade tagit varningarna på allvar och en dag kom araberna upp längs Tibern och hann skövla både Petri och Pauli gravar men kom inte innanför de gamla romerska stadsmurarna. Året därpå kom araberna tillbaka, men då var påvens soldater beredda och tog mängder av arabiska krigsfångar, som fick bygga upp de nya försvarsmurarna kring Peterskyrkan som än idag kan beskådas mellan Vatikanen och kejsar Hadrianus’ mausoleum (Castel Sant’Angelo). Både skövlingen av Peterskyrkan 846 och al-Hakims förstörelse i Jerusalem 1009 hör till bakgrunden för korstågen och är faktorer som än idag kan anses ha en viss betydelse för relationerna mellan katoliker, ortodoxa och muslimer.