Bibeln i Ryssland

Bibelns väg till Ryssland är en spännande berättelse som lär oss mycket om kyrkohistoria, om olika kristna traditioner, om språkhistoria liksom om rysk kultur.

Låt oss påminna oss några grundfakta: Gamla testamentet är skrivet på hebreiska, arameiska och några texter på grekiska. Den del av Gamla testamentet som är skriven på hebreiska och som är den judiska standardversionen av Gamla testamentet kallas den masoretiska texten. De hebreiska och arameiska delarna översattes med början på 200-talet före Kristus för att användas bland judarna i Levanten som inte kunde hebreiska. Det är den översättning som kallas Septuaginta, de sjuttios översättning. Det är denna version av den gammaltestamentliga texten som är kanon i den ortodoxa kyrkan och inte den hebreiska, masoretiska texten. Nya testamentet är däremot ursprungligen skrivet på grekiska. Snart sammanställdes i fornkyrkan en bibel bestående av GT och NT på grekiska och hela bibeln översattes till latin under ledning av Hieronymus, en översättning som var färdig år 405. Det är denna som kallas Vulgata. Hieronymus använde sig inte av Septuaginta utan av den hebreiska texten i sin översättning av Gamla testamentet.

Gudstjänstspråk i Ryssland är kyrkoslaviska. Det är ett ursprungligen sydslaviskt språk till vilket framför allt den kristna litteraturen översattes på åttahundratalet av de två grekiska munkarna Kyrillos och Methodios och deras lärjungar, först för missionsarbete i Mähren och sedan för kristnandet av Serbien och Bulgarien. Detta språk hade de grekiska munkarna med sig under missionsresorna till Kievriket i samband med att landet kristnades. På den tiden var skillnaden mellan det talade språket, fornryskan, och skriftspråket, kyrkoslaviskan, liten. Nu är skillnaden mellan modern ryska och den modifierade form av kyrkoslaviska som används idag så stor att det kan vara svårt för den ryske kyrkobesökaren att förstå gudstjänsten. Vi kanske skulle kunna jämföra situationen med att använda sextonhundratalssvenska eller danska i vår gudstjänst. Trots det vill de flesta inom kyrkan idag ändå inte övergå till ryska som liturgiskt språk.

Bibeln på kyrkoslaviska

Den kristna tradition som Ryssland ärvde från Bysans var framför allt inriktad på gudstjänstutövning, och missionärerna hade därför framför allt med sig de texter som behövdes för denna. I första hand var det evangelieboken med evangelietexter uppställda efter kyrkoårets läsningar med påsknattens läsningar först. Denna typ av evangeliebok kallas aprakosevangelium, söndagsevangeliebok. Ytterligare böcker som missionärerna hade i sitt bagage var apostol, alltså epistelboken, psaltaren och paremejnik, en bok med gammaltestamentliga läsningar, också dessa uppställda i kalenderordning. Någon fullständig översättning av hela bibeln till kyrkoslaviska sammanställdes inte vid denna tid och det kändes kanske inte heller som om det fanns behov av en sådan.

Bibeltexterna var framför allt eller nästan helt kända i Kievriket och i Moskvastaten i denna uppstyckade form. Den starkt framåtriktade tidslinjen som är så utmärkande för bibeln, från skapelsen till apokalypsen, försvagas på detta sätt. Bibeltexterna blir inte i första hand berättelser i en tidsföljd utan istället en del av den liturgiska aktualiseringen av de bibliska händelserna som en del av kyrkoårets krets.

Evangelieboken är ett heligt föremål i den ortodoxa kyrkan, en ikon för Ordet. Den ligger i mitten på altarbordet när inte nattvardsgåvorna står på denna plats. Den bärs i procession ut ur altarrummet in i kyrkans skepp under det så kallade lilla intåget i nattvardsgudstjänsten. Det föreställer Guds ord som kommer till människorna. Evangelieboken läggs också på en ambo i kyrkan för att församlingen skall kunna kyssa den liksom man kysser en ikon. Prästen lyfter också i olika liturgiska sammanhang upp den och välsignar församlingen med den. På en av de mest vanliga Kristusikonerna, Pantokrator, ses Kristus sitta på tronen med evangelieboken uppslagen på ett bibelställe. I många avbildningar av Jesusbarnet håller han skriften i form av en skriftrulle i sin hand.

De texter som inte användes i läsningarna i kyrkan fanns nästan inte alls närvarande i äldre kyrkoslavisk tradition, exempelvis Uppenbarelseboken och stora delar av Gamla testamentet, som till exempel Höga Visan. I den ryska enskilda fromheten är bibelläsning ingen oundgänglig del och bibelns texter är kända främst genom gudstjänsten och bibelberättelserna men också genom ikoner och fresker. I klostercellen läste munken eller nunnan inte i första hand bibeln utan bad böner och sjöng hymner.

Ett fullständigt Nya testamente sammanställdes på 1300-talet, det så kallade Tjudov-Nya testamentet. Under denna tid rättades också många ryska kyrkoslaviska handskrifter gentemot de sydslaviska; det var den tid som kallas det andra sydslaviska inflytandet.

Gennadijs bibel

Den första fullständiga kyrkoslaviska bibeln sammanställdes på uppdrag av metropoliten Gennadij av Novgorod. Den blev färdig 1499 och gjordes i tre exemplar. Man samlade ihop redan existerande bibeltexter och översatte vad som fattades. Flera texter överfördes från Vulgatas latinska text eftersom det inte fanns någon grekisk text till hands, bland annat några av profeterna. Kunskaperna i grekiska var dåliga i Ryssland på den tiden och det föll sig därför naturligt att göra översättningarna av de saknade texterna från latin, där kunskaperna trots allt var något bättre. Gennadij var ju också i Novgorod geografiskt närmare de latinska texterna. De bibelböcker som översattes från latin kontrollerades inte heller mot den grekiska texten i Septuaginta och några konfessionella hänsyn lade man inte på valet av ursprungsspråk. Urvalet av böcker kom också att motsvara Vulgata och inte den grekiska bibelns. Flera apokryfer som tidigare inte funnits i den ortodoxa traditionen kom på så sätt att ingå i Gennadijbibeln. Bibeln som enhetlig bok fanns ju också på grekiska men den var ändå en i huvudsak västeuropeisk idé, idén om Vulgata, och det var naturligt att bibelöversättningsprojektet genomfördes i Novgorod med dess traditionellt goda förbindelser med Västeuropa.

Behovet av en fullständig bibel fanns inte för gudstjänsten men däremot för kampen mot olika nyuppkomna sekter, bland dem kanske framför allt de som kallades de judaiserande som tolkade bibeltexterna och särskilt Gamla testamentet på ett sätt som stred mot kyrkans lära. De judaiserande var en av medeltidens alla dualistiska sekter. De var i sin lära starkt kritiska till kyrkans sakrament liksom till ikoner och till den kyrkliga hierarkin. De judaiserande hade också själva gjort nya versioner av gammaltestamentliga texter, som de hade rättat mot de hebreiska, antingen genom att ändra i själva texten eller genom att skriva kommentarer i marginalerna. Det var för polemiken och inte för fromheten som den fullständiga bibeln behövdes.

Ostrogbibeln

Åren 1580–1581 trycktes den första kyrkoslaviska bibeln. Det skedde i den västryska eller kanske riktigare litauiska staden Ostrog i nuvarande Ukraina på uppdrag av furst Vasilij-Konstantin Konstantinovitj Ostrozjskij. Boken trycktes av Ivan Fjodorov, en av de första boktryckarna på östslaviskt område. Mycket av översättningsarbetet under denna tid skedde i Storfurstendömet Litauen, ett rike som bestod av nuvarande Litauen, Vitryssland och Östra Ukraina. Landet var sedan 1386 i personalunion med Polen. Befolkningen var till ungefär 90 % ortodox men närheten till Polen gjorde att det katolska och senare också det protestantiska inflytandet var starkt på kulturen. Det var ett område som språkligt, kulturellt och religiöst var mycket mer heterogent än det ryska riket med huvudstad i Moskva. Den första tryckta kyrkoslaviska bibeln utgavs alltså ”utomlands”, sett ur Moskvas synvinkel.

Ostrogbibeln var egentligen en revision av Gennadijbibeln. Framför allt, men inte enbart, användes Septuaginta i rättningsarbetet och det latinska inflytandet minskade, även om man fortsatte att använda Vulgata som grundtext för vissa delar av Gamla testamentet. I vissa fall använde man sig också av de gammaltestamentliga texter som de judaiserande hade tagit fram och som Gennadijbibeln hade skapats för att polemisera mot.

Ostrogbibeln var ett mer eller mindre privat initiativ av furst Konstantin Ostrozjskij som här handlade i ekumenisk anda. Han ville gärna se en förening av den ortodoxa och den protestantiska kyrkan. Han förefaller också ha varit påverkad av protestanternas intresse för bibelöversättning och bibelutgivning.

Ostrogbibeln skulle inte i första hand användas i den teologiska polemiken mot de två andra stora kyrkorna i Europa utan mot de antitrinitariska socianerna, en av de stora sekterna i området vid denna tid.

Översättarna som arbetade med Ostrogbibeln använde sig förutom av Gennadijbibeln också av Septuaginta och Vulgata men dessutom också Skorynas bibel (se vidare i nästa avsnitt) och den tjeckiska bibelöversättningen. Själva företaget var här också mångkulturellt med inflytanden från en mångfald olika traditioner.

Fursten själv såg alltså delvis översättningen som ett ekumeniskt företag. De ortodoxa kyrkomän som arbetade med bibelutgåvan framförde tre skäl för detta arbete: Det var viktigt för de ortodoxa slaverna att visa att de hade en bibel på samma sätt som katoliker och protestanter. Det legitimerade att de var riktiga kristna, vilket ibland betvivlades av väst. Bibeln på kyrkoslaviska behövdes i kampen mot olika kätterier och i polemiken gentemot katoliker och protestanter. För det tredje så polemiserade man mot dem (och det gällde framför allt kyrkomän från Moskvariket) som menade att det var farligt att läskunniga utan åtskillnad kunde ta del av bibeln. Det var tvärtom viktigt att erfara förnuftets sanning vid läsningen av bibeln. Det sista är ju ett argument direkt lånat från den protestantiska traditionen.

Ostrogbibeln kom att få en stor religiös och kulturell betydelse i hela det slaviskt-ortodoxa området. Språket i den kom att bli normbildande för kyrkoslaviskan inte bara i Ryssland utan också i Bulgarien och Serbien, som nu båda stod under turkisk överhöghet. Det var denna kyrkoslaviska som sedan också kom att användas på sydslaviskt område i-stället för de serbiska och bulgariska redaktionerna, det vill säga de varianter som hade används tidigare.

Skorynas bibel

Ostrog låg alltså i den västliga delen av det östslaviska området. Inspirerade av protestanternas översättning av bibeln till folkspråk skapades i nuvarande Ukraina och Vitryssland på 1500-talet ett språk som stod närmare det talade språket än kyrkoslaviskan. Det kallades prosta mowa, det enkla talet, och flera bibelböcker översattes till detta språk. Tillskyndaren av detta översättningsarbete var renässansgestalten Francis Skoryna. I Prag 1517–1519 gav han ut en översättning av Gamla testamentet till prosta mowa, en översättning som han kallade Biblija ruska. Skoryna var i sitt översättningsarbete påverkad av den tjeckiska översättningen av bibeln, som gjordes i slutet av 1400–talet med utgångspunkt i Vulgata. Han var ändå starkt påverkad av den kyrkoslaviska texten i sitt arbete.

Hans översättning uppfattades som kättersk i Moskvariket av två skäl: Skoryna hade liksom den tjeckiska bibeln utgått från den masoretiska texten och uppfattades därför som judaiserande. Dessutom uppfattades en översättning till det enkla folkspråket i sig som kättersk. Skoryna och hans företag att översätta bibeln till folkspråk var alltså en del av den stora europeiska idérörelse som är reformationen. Skoryna gjorde sitt arbete så tidigt att han inte kunde ha påverkats av Luther men däremot av tidigare protestantiska strömningar i Tjeckien och kanske också av socianerna.

Moskvabibeln och Elisabethbibeln

Ostrogbibeln, som alltså tillkom på ett privat initiativ, blev officiellt erkänd när den gavs ut på nytt i reviderad form 1663 av Moskvapatriarkatet. Denna version kallas Moskvabibeln. Ändringarna var små och gällde ofta enbart utbyte av vissa ord. Till skillnad från Gennadijbibeln och Ostrogbibeln var Moskvabibeln inget uttryck för intresset för väst utan utgåvan skedde i syfte att befästa Moskvas roll som centrum för den ortodoxa kristenheten. Det var en del av den stora kyrkoreformen och kampen om den gamla och den nya ritualen.

Den kyrkoslaviska bibeln reviderades ytterligare en gång. Detta skedde efter en ukas från Peter den store från 1712 som handlade om nödvändigheten att rätta den slaviska bibeln mot den grekiska. Arbetet blev färdigt först år 1751 och kallades efter den då regerande kejsarinnan för Elisabethbibeln. I denna version har många rättelser gjorts för att närma texten till grekiskan. Ofta har en felaktighet ersatts av en grekisk ord för ord-översättning som ändå gör att betydelsen förblir dunkel. Den är i fortsättningen med mycket små revisioner den officiella kyrkoslaviska bibeln i den slaviskt–ortodoxa världen. Ibland innehåller emellertid de liturgiska läsningarna fortfarande äldre läsarter och varianter än Elisabethbibeln.

Vad som hände med bibeltexterna från Gennaijs bibel 1499 och till Elisabeths bibel 1751 var följande: Rena felöversättningar rättades efterhand till. Den hebreiska texten förlorade helt sin roll, den latinska Vulgata minskade i betydelse och den grekiska texten blev viktigare och viktigare.

Dessa översättningar utgör ett fascinerande storverk som åstadkommits av många fromma människor tillsammans under århundradenas lopp. Nästan lika fascinerande är att studera alla fel och misstag som gjorts under denna tid, då manuskripten ofta var undermåliga och ordböcker och grammatikor saknades. Översättarna ser fel på ord, förstår inte syntaxen, skriver fel. På något sätt känns översättarens möda ännu mera i felen än i allt som är rätt och riktigt. En engelsk slavist, Francis J. Thomson, har tagit sig före att kriarätta de flesta mera kända kyrkoslaviska översättningarna av gammaltestamentliga texter och han hittar mängder av fel som helt förvanskar betydelsen. I Jesus Syraks Vishet (10:5) står: ”I Herrens hand finns människans framgång”. Det grekiska ordet för framgång är ”eodia” men översättaren såg fel eller hade en korrupt grekisk text framför sig och trodde att där stod ”eodia” med långt o-ljud, omega, och det grekiska ordet betyder då ”väldoft” varför översättningen blev: ”I Herrens namn finns människans väldoft.” I Höga Visan (7:6) ”Vad Du är skön och ljuvlig, min älskade min vällust” läser den slaviske översättaren ”trofé”,” föda”, istället för ”tryfe”, ”vällust” och översätter ungefär: ”Vad Du är skön och ljuvlig, min älskade i Din föda”. Dessa fel, som i mångt och mycket tycks bero på felläsningar eller felskrivningar i de grekiska förlagorna, försvinner först i Elisabethbibeln.

Bibeln på ryska

Översättningen av bibeln till ryska inleddes på allvar först femtio år efter utgivningen av Elisabethbibeln. År 1813 bildades Ryska bibelsällskapet som hade till uppgift att översätta och sprida bibeln på olika språk inom imperiet. Initiativet kom från motsvarande sällskap i London. President för sällskapet blev furst A.N. Golitsyn, som vid denna tid var överprokurator för den heliga synoden, alltså ett slags kyrkominister. Furst Golitsyn var samtidigt religionsminister, det vill säga han hade hand om ärenden som gällde andra religiösa grupper än den ortodoxa kyrkan. Bibelsällskapets uppgift var först att sprida bibeln till icke-ryssar och lokalkontor upprättades i Kaukasus och Finland, men snart utvidgades sällskapets uppgift också till en översättning av bibeln till ryska.

Först gav sällskapet ut Nya testamentet i kyrkoslavisk-rysk parallelltext, där den ryska texten uppfattades som en tolkning av den kyrkoslaviska. Det skedde 1819. År 1823 kom Nya testamentet ut i en volym utan den kyrkoslaviska texten. Furst Golitsyn anklagades sedermera för att vara kättare för dessa sina ansträngningar, vilket också ledde till att han avsattes; Bibelsällskapet stängdes sedan av tsar Nikolaus I år 1826. Ryska som ortodoxins språk uppfattades alltså som ett kätteri förbundet med protestantismens folkspråkstanke. Östkyrkan har ju inte accepterat Västkyrkans föreställning om heliga språk men här kom alltså kyrkoslaviska att uppfattas som ett heligt språk och ryska i bibelöversättning som kätterskt.

Golitsyn var frimurare och tillhörde en grupp av människor med västeuropeiska ideal som stod nära den unge kejsaren Alexander I. Avsättningen av Golitsyn var en del av reaktionen mot dessa ideal och innebar att konservativa och nationalistiska krafter tog över som Alexander den förstes rådgivare. På samma sätt som det var de krafter som lät sig influeras av väst som drev frågan om översättning av bibeln till kyrkoslaviska i Novgorod i slutet av 1400-talet, så var det också europeiska krafter i Ryssland som ville se en översättning av bibeln till ryska. De ryska nationalisterna å sin sida anklagade sällskapet och dess medlemmar både för kätteri och för att genom sitt översättningsarbete sprida förvirring hos det ryska folket.

Arbetet med översättningen av Gamla testamentet fortsatte dock. Redan år 1825 hade Bibelsällskapet givit ut en översättning av Octateuchen, en översättning som redigerats av en präst och professor i hebreiska vid Petersburgs andliga akademi, Gerasim Petrovitj Pavskij. Han fortsatte sedan sitt arbete med att översätta andra delar av Gamla testamentet till ryska. År 1841 kopierade hans studenter upp ett antal exemplar av hans översättningar av några av Gamla testamentets böcker, kopior som spreds över landet. Snart kom en anonym angivelseskrivelse till metropoliten Filaret av Kiev. Pavskij utfrågades, erkände sitt misstag och efter botgöring kunde han fortsätta som präst. Texterna samlades in och brändes av myndigheterna, likt politiskt misshagliga liberala skrifter. Översättningsarbetet uppfattades som mer eller mindre ett protestantiskt kätteri. Bland annat anklagades Pavskij för att ha brutit förbindelsen mellan Gamla testamentet och det nya genom att inte behålla en gammaltestamentlig ordalydelse som motsvarade den nytestamentliga. Det är samma kritik som också den nyaste svenska bibelöversättningen utsatts för. I Jesaja står det inte längre ”en jungfru skall föda” utan ”en ung flicka skall föda” och en av frågorna i förhöret gällde just hans syn på detta textställe.

De inom underklassen som kunde läsa klarade inte av att läsa bibeln på kyrkoslaviska, överklassen läste den inte heller på detta språk, som från deras sida uppfattades som föråldrat och grovt. Till och med de nationellt sinnade filosoferna, de så kallade slavofilerna, föredrog ofta att läsa bibeln på franska framför att läsa den på kyrkoslaviska. Egentligen gällde frågan om man skulle uppmuntra bibelläsning överhuvud taget och i så fall måste man översätta bibeln till ryska, eller om man skulle låta den vara en bok för prästerna och att den för folket endast skulle vara känd genom läsningarna i kyrkan. Den senare lösningen gav ju också prästerna ett viktigt tolkningsföreträde. Konservativa krafter var rädda att en fri bibelläsning skulle innebära uppkomsten av nya sekter.

Det var först under den liberale tsaren Alexander II som kyrkan kunde fortsätta att arbeta med översättningen av bibeln till ryska. År 1856 lyckades en annan metropolit vid namn Filaret (men inte av Kiev utan av Moskva) förmå den heliga synoden att anta ett förslag om att slutföra arbetet med en rysk bibelöversättning. Man kunde då använda de översättningar som redan utförts under sådana heroiska former. Översättningen var ett gemensamt företag för fyra av de andliga akademierna i riket. I arbetet tog man hänsyn till formuleringarna i den kyrkoslaviska bibeln. För Gamla testamentet tog man hänsyn till både Septuaginta och den kyrkoslaviska texten även om man översatte från hebreiskan. Den ryska översättningen av Gamla testamentet blev alltså en blandning av den masoretiska texten och Septuaginta. 1876 var arbetet färdigt och bibeln publicerades för första gången på ryska, alltså tre hundra år efter det att bibeln kommit på folkspråk i Tyskland, England och Sverige. Det är denna översättning som oftast kallas för Synodbibeln.

Språket i bibeln är i hög grad ryska före Pusjkin, den ryske nationalförfattaren som skapade det moderna ryska litteraturspråket. Det är alltså ålderdomligt, ibland litet stelt men var absolut inte oförståeligt då, vilket det inte heller är idag. Till skillnad från den kyrkoslaviska bibeln används de moderna ryska bokstäverna, som infördes av Peter den store. Översättningens ordförråd ansluter sig så nära som möjligt till den kyrkoslaviska texten, likaså ordföljden. Ord som bara finns på kyrkoslaviska är bortrensade, likaså grammatiska former som dualis för substantiven eller aorist bland verben.

Bibeln och de ryska författarna

Alltså, i kyrkan läste man bibeltexter på kyrkoslaviska, hemma läste man på ryska i alla fall från mitten av 1800-talet. När Sonja i Dostojevskijs roman Brott och straff citerar bibeln på ryska är det för sin tid en nymodighet. Många bibelcitat i den ryska 1800-talslitteraturen är fortfarande på kyrkoslaviska, till exempel epigrafen till Anna Karenina. ”Jag är hämnden och jag skall vedergälla.” Användningen av kyrkoslaviska här ger en känsla av större allvar och ålderdomlig prägel. Bibelcitaten som ingår i Tolstojs roman Uppståndelsen är däremot på ryska. De ryska författarna har alltså en möjlighet att använda de två språken som en stilistisk markör: Pasternak citerar bibeln på ryska i sin dikt ”Hamlet”, Achmatova citerar på kyrkoslaviska i sitt poem ”Rekviem”.

Lev Tolstoj gjorde en egen översättning av Nya testamentet för att bevisa att sakrament och mystik är kyrkans påfund och ingenting som finns i den ursprungliga bibeltexten. Tolstojs översättning är fri och den känns ganska modern, men det innehåller också många felaktigheter och direkta påhitt som har med Tolstojs egna idéer att göra. Ordet ”syndare” översätter han till exempel med ”de som misstar sig”.

Bibeln i Sovjetunionen och i det nya Ryssland

Under sovjettiden försökte man strypa tillgången på biblar och den gavs endast ut på 1920-talet av de ryska baptisterna, sedan en gång 1956 och ett par gånger under Brezjnevtiden, och då i mycket små upplagor. Det är viktigt att komma ihåg att bibeln inte haft samma roll som bok för de vanliga troende som i den protestantiska traditionen. Bibelbristen var alltså inte det hårdaste slag som kunde drabba den ortodoxa kyrkan, däremot kyrkostängning.

Berättelserna om hur utlänningar försökt smuggla in bibeln till Sovjetunionen är spännande och visar en stor självuppoffring. Men man skall veta att bibelläsning inte var en spridd tradition i Ryssland före revolutionen heller. Bibelöversättningarna har nästan alltid varit påverkade av väst eller stått under västligt inflytande. Detsamma kan man säga om det personliga bibelläsandet. Bibelsällskapet på 1800-talet kom från England. Bibelsmugglingen under sovjettiden leddes framför allt av västerländska kristna grupper som baptister och pingstvänner.

Under senare tid har det gjorts ytterligare översättningsförsök: i emigratantkretsar har det utkommit en reviderad version av synodbibeln, den så kallade Parisbibeln, som blev färdig 1970. 1 början av 1970-talet tillsatte den dåvarande metropoliten av Leningrad Nikodim en ny översättningskommission som också har lagt fram några fragment som exempel på sitt arbete. Språket har moderniserats och översättningen har gått ifrån beroendet av den kyrkoslaviska texten.

Nyöversättningarna diskuteras för närvarande mycket intensivt och en hel del sådana har också publicerats. Kritiken mot dessa översättningar har återigen gällt, förutom frågan om felöversättningar, om översättningen av Gamla testamentet skall ske från grekiska eller hebreiska. Bibelöversättning är alltid en vansklig sysselsättning men i det ryska sammanhanget måste alltså översättaren väga in både Septuaginta och den kyrkoslaviska texten. Fortfarande finns bland ryska teologer företrädare som önskar en nyöversättning men inte från hebreiska utan från grekiska.

Fortfarande idag i det postsovjetiska Ryssland läses bibeltexter i den ryska ortodoxa kyrkan på kyrkoslaviska, liksom gudstjänsten för övrigt är på kyrkoslaviska. Ibland läser diakonen eller prästen den ryska texten efteråt, men det är fortfarande den slaviska texten som gäller som den kyrkligt kanoniserade texten. Den ryska texten är en uttolkning precis som den var då den publicerades för första gången 1819. En läsning enbart på ryska är omöjlig eftersom detta språk i ortodoxt kyrkligt sammanhang fortfarande uppfattas som kätterskt.

Bibelns roll som uppbyggelsebok är alltså mycket mindre i Ryssland än i protestantiska sammanhang. Den religiösa erfarenheten får den troende i kyrkan och under gudstjänsten liksom i sin privata bön i eller utanför kyrkan. Bibeln finns fortfarande i den ortodoxa kyrkan framför allt i sitt liturgiska sammanhang, då den läses under kyrkoårets dagar, en läsning som omges av de liturgiska handlingarna och av hymner som till sitt omfång många gånger överskrider bibeltexternas längd. Hymntexterna kommenterar de bibliska händelserna ur teologisk synvinkel, men de uttrycker också församlingens känslor av sorg, glädje eller häpnad över händelserna. Vad som framför allt händer i den ortodoxa fromheten är att bibelns berättelse i tiden möter gudstjänstens och hymnernas eviga nu. Det är denna erfarenhet av två tider som existerar med samma styrka som är något av det viktigaste som den ortodoxa traditionen kan ge oss.

Litteratur

A.A. Alekseev, Tekstologija slavjanskoj Biblii, S:t Petersburg 1999.

Per-Arne Bodin, Ryssland: Idéer och identiteter, Skellefteå 2000.

Per-Arne Bodin, ”Den ortodoxa gudstjänsten – ett allkonstverk” i Helgerånet. Från mässböcker till munkepärmar. Stockholm 1993 s. 119–126.

I.E. Evseev, Stoletnjaja godovscina russkogo perevoda Biblii, Petrograd 1916.

M.I. Rizskij, Istorija perevodov Biblii v Rossii. Novosibirsk 1978.

Francis J. Thomson, ”The Slavonic Translation of the Old Testament” i: Interpretation of the Bible, Ljubljana 1998,
s. 605–920.