Älska tappert

Titeln på Ylva Eggehorns nya essäsamling Älska tappert är förstås en allusion på Lu-thers påstådda yttrande: ”Synda tappert!” Kärlek är ett nyckelbegrepp för Ylva Eggehorn, både den sinnliga, kroppsliga kärleken mellan två människor och den andliga kärleken mellan Gud och människa. Höga Visan är den av Gamla testamentets böcker som hon oftast hänvisar till och ibland nästan gör pastischer på. I titelessän skriver hon: ”Kanske krävs ett särskilt mod av oss idag. Det är modet att älska, också efter kärlekens sammanbrott.” Luther hade ansträngt sig att vara god långt utöver sin förmåga. När han då utbrast ”pecca fortiter” var det, enligt Ylva Eggehorn, fråga om ”en god människa som efter lång och hård kamp nått sin gräns och frestades att ge upp. Att bli cynisk eller att förtvivla. Och i det läget insåg Luther vad nåden kostar Gud; äntligen kunde han ta emot kärleken, utan att känna sig hotad av den.”

Den aktuella samlingen gör ett något spretigt intryck, som om författaren samlat ihop ett antal essäer mer eller mindre på måfå. Korta essäer, som är så korta att de inte hinner utveckla en tankegång utan bara blir ett anslag, varvas med intressanta synpunkter på författare som Sven Delblanc, Lars Ahlin och Majken Johansson. Johan Olof Wallin, som inte bara skrev psalmer utan också den mäktiga dikten ”Dödens ängel”, kopplas ihop med den idag praktiskt taget bortglömde romanförfattaren Olle Hedberg. Allmänt kan noteras dels att en besvärande mängd korrekturfel insmugit sig, även rena namnfel som t.ex. att 1700-talsförfattaren Johan Henrik Kellgren fått förnamnet Josef, dels att Ylva Eggehorn stundom har en förkärlek att göra alltför många och långa citat, ibland över mer än en sida. Att citera är en konst, och blir det för mycket av citerande kan det lätt göra ett obearbetat intryck.

När detta är sagt skall också framhävas hennes mjuka och sensibla prosa, som ibland närmar sig prosalyrik. Den 11 september kastar sin skugga över många av texterna. Hon skriver att vi har rätt att vredgas över att våra ledare, politiska och kyrkliga, tycks svika de svaga och behövande, men samtidigt finns insikten att vi alla har skuld, eftersom vi varit med om att välja dem eller struntat i att bry oss om vilka vi får till ledare. Hörnstenen, det väsentliga, får vi aldrig glömma. ”Därför är det inte ofarligt att be, att ge sig in i gudstjänst. Där kan vi nämligen hämta styrka till motstånd, subversiv kraft att bekämpa det som håller på att gå snett, rasa – också i oss själva – och byggas upp på nytt till ett levande hus med rum för glädje, rättvisa, frihet och fred.”