Det har gått mer än fyra år sedan det lilla samhället Knutby i Uppland först hamnade på löpsedlarna. Den rättsliga processen med ”pastorn” och ”barnflickan” är sedan länge avslutad och de har fått sina domar. Men det som hände i församlingen i Knutby intresserar fortfarande en bred publik. Medierna har på sistone åter uppmärksammat händelserna. I höstas utkom en bok som fått starkt genomslag: Göran Bergstrand, Inte bara Knutby – Drömmen om det fullkomliga. Författaren säger sig vilja ”skapa insikt om att det som skedde i Knutby inte bara är en udda händelse, för vilken avvikande män-niskor bär skulden.” Han vill både förklara och varna.
Hur kunde det då ske att en, kanske två, personer mördades och en skottskadades livshotande i denna krets av människor knutna till en frireligiös församling? ”Jag tror att det som hände i Knutby hör samman med något som finns hos alla”, skriver Bergstrand. Författarens (psykoterapeutens) inlevelseförmåga glider ibland över i identifikation med förövarna och Bergstrands slutsats är att det finns rimliga förklaringar till att detta kunde ske och att var och en av oss, hans läsare, skulle ha kunnat begå dessa brott. Detta påstående är otillfredsställande. Visst, det som har skett har skett, alltså kunde det ske, men därmed inte sagt att det lika gärna kunnat ske var som helst och ha utförts av vem som helst. Varje person har sina egna specifika förutsättningar, hon har en unik historia och lever i en unik miljö. Och ingen kan väl vara predestinerad till att begå mord? Likväl bör den varning som bokens titel låter oss ana tas på fullaste allvar.
Hur levde man då i byn när de nattliga skotten avlossades? I många avseenden som i vilket annat svenskt samhälle som helst. Man arbetade, många hade anställning i skolan, många pendlade till jobb på närbelägna orter. Man skötte hus och hem och familj. Men så var det ju det här med församlingen, där medlemmarna också hade avsevärda ekonomiska åtaganden och betalade tionde av sin beskattade inkomst. Många, inte minst unga familjer och ensamstående unga, hade flyttat till Knutby just för att kunna ansluta sig till den lokala frikyrkoförsamlingen där, vars historia från början liknade många andra pingstförsamlingars men som så katastrofalt kom att urarta som kristen gemenskap.
1921 förrättades det första pingstdopet i Olandsån som flyter genom Knutby. Samma år grundades en pingstförsamling med 15 medlemmar. Under de närmaste decennierna steg och sjönk medlemsantalet som i de flesta frikyrkoförsamlingar. En vändning uppåt inträffade 1985 när Kim Wincent valdes till pastor. Hans teologi inspirerades starkt av Livets Ord. Församlingen började dra till sig allt fler unga människor, samtidigt som många av de gamla pingstvännerna drog sig tillbaka. Kanske kände man sig inte längre hemma i det som höll på att växa fram.
Den nya karismatiska teologin betydde bland annat att man började tala om profetior på ett nytt sätt och att eskatologiska föreställningar hamnade i centrum för förkunnelsen och livet i församlingen. Kanske fungerade också det nära förestående millennieskiftet som en pådrivande faktor. Jesus skulle komma tillbaka snart. Man inledde Operation Roslagen, vilket innebar att man förberedde sig på att Knutby skulle bli en förstling och ett centrum för den yttersta tidens händelser. Så läste man och utlade den heliga Skrift och med hänsyn till detta organiserade man också församlingens verksamhet.
I Sverige, ett land med en evangelisk luthersk resonansbotten, vördas bibel och bibelläsning fortfarande på både gott och ont. Den bibliska historien var en avgörande del av folkskolans undervisning alltifrån det att den infördes 1842. Olika bibelväckelser har periodvis gått fram i stora delar av vårt land. Otaliga bibelstudiecirklar har genomförts i både kyrklig och frikyrklig regi. Och förvisso har väldigt många människor hämtat inspiration och livskraft för sin vardag ur mötet med bibelns berättelser. Men den tiden är sedan länge förbi. Sekulariseringen och bristen på elementär kristendomskunskap är uppenbar numera. Men det finns ändå kvar ett slags fromt skimmer över dessa tider, då bibeln och dess dramatiska frälsningsbudskap fick så mycket uppmärksamhet av svenska folket. Det måste också tydligt sägas att den gamla lutherskt förankrade bibelläsningen i många avseenden skilde sig från bibelbruket i Knutbyförsamlingen. I den evangelisk-lutherska traditionen lästes bibeln i en kristen miljö och inom ramen för en tolkningstradition. I den traditionen hade man nog rätt klara besked om bibelns ”kärna och stjärna” och man kunde tolka ”skrift med skrift”. Därmed fanns ett skydd mot alltför vildvuxna och godtyckliga utläggningar av texten. Men om den tolkningsgemenskapen saknas och man lika fullt fortsätter att kalla bibeln för Guds ord, och tror att den är just det, då kommer man lätt på avvägar – just på grund av själva respekten för Guds ord. I exemplet Knutby skedde precis detta, med resultatet att själva bibelläsningen förorsakade stor skada.
När man tar del av Göran Bergstrands bok får man veta att de ansvariga i Knutbyförsamlingen fått sin inspiration i ”bibelskolor”. I Knutby ordnade man också sådana. En mycket allvarlig fråga som inställer sig inte bara i detta sammanhang med facit i handen utan också rent principiellt är: Vad lär dessa bibelskolor ut? Av Knutbyförsamlingens agerande att döma hade de som ledde undervisningen inte tillägnat sig någon kunskap om en historisk kritisk läsning av bibeln. Att bibeln är en samling av olika böcker; att dess perikoper tillhör olika litterära genrer; att den författats av människor begränsade av sin tid och miljö och så vidare. Allt sådant ingår som elementa i en teologisk grundutbildning. Det verkar som om man istället undervisade i en sträng fundamentalism som inbjuder till tankens självmord och invaggar i en falsk säkerhet. Fundamentalismen förväxlar det bibliska budskapets uttrycksformer, och de mänskliga begränsningar som dessa är präglade av, med det gudomliga innehållet i budskapet. I Knutbyförsamlingen tycks man till exempel inte alls ha begripit sig på vad symboler är. Det visar sig i att Lammets bröllop i Uppenbarelseboken krävde en konkret Kristi brud i Knutby för att kunna vinna gehör hos denna församling och dess ledare. Om detta sätt att använda bibeln är ett resultat av många bibelskolors undervisning borde det utfärdas en allvarlig varning för dessa skolor. Det sättet att läsa bibeln var en starkt bidragande orsak till katastroferna i Knutby.
En annan bidragande orsak var den karismatiska teokrati som styrde församlingen. Här visar sig de fatala riskerna när individuella kallelseupplevelser inte anses behöva underkastas kollegial prövning genom den större kyrkliga gemenskapen. Ledarna får här personligen en oerhört stor makt i församlingsstrukturen genom att det hävdas att Gud talar direkt till dessa människor. Pastorerna blir ett slags språkrör för Gud och kan därför ställa krav på församlingens medlemmar. Den enskildes samvete har bara att gå och gömma sig. Lydnaden är absolut. Det fullkomliga ska ju skapas i församlingen. Detta är en ytterst farlig teokratisk tendens i en inte obetydlig del av den samtida kristendomen. Speciellt som utvecklingen av den här sortens karismatiska rörelser är på frammarsch i stora delar av världen. I Latinamerika och i Afrika där kristendomen nu växer som mest ligger sådana rörelser inte sällan i framkanten – alltså inte bara i Knutby. Det ger anledning att påminna om vikten av en grundlig teologisk reflexion i de kristna gemenskaperna, liksom om behovet av ledningsstrukturer som bygger på mera objektiva kriterier än individuella, subjektiva kallelseupplevelser. Heliga texter och individuella andliga erfarenheter visar vad de är värda när de prövas av den större kyrkliga gemenskapen med dess samlade kunskaper och erfarenheter.