På senare år har vi i Sverige fått två romansviter med motiv från den romerska senantiken. Först ute var Stig Strömholm med trilogin om den romerske ädlingen Titus Parridius Gratus och dennes upplevelser i Gallien under 400-talet. Vidare har Vibeke Olsson i hela fem böcker skildrat ett antal människors öden i Rom och Germanien under 200-talets senare del. Hos båda författarna spelar kyrkan och den kristna tron en viktig roll. Det vore en intressant uppgift att jämföra de båda författarna, men här skall nu göras ett försök att skildra den syn på kristendomen som ligger bakom Vibeke Olssons romansvit och i vad mån denna syn undergått någon förändring.
Hedningarnas förgård är titeln på den första romanen som kom 1982. Den har följts av Kvarnen och korset (1984), Sabina (1985), Sabina och Alexander (1986) och nu senast Krigarens sköld (1988). Det är en ur flera synpunkter imponerande prestation, som måhända ännu inte är avslutad. Vibeke Olssons mycket goda insikter i antikens kulturhistoria är väl omvittnade och behöver här inte ytterligare lovordas. Däremot har recensenter inte på samma sätt uppmärksammat den bild av kyrkan som hon ger och vilken kristendomsförståelse som kan ligga bakom. Det skall redan nu förutskickas att de båda första böckerna bildar en enhet, medan Sabina och än mer Krigarens sköld betecknar en nyansats.
250-talets Rom
Den tid vi förs in i är mitten av 200-talet. Förföljelsen under kejsar Decius har satt kyrkan på ett hårt prov, men nu åtnjuter den ett visst lugn. Den unga slavinnan Callistrate hos f.d. legionslegaten Aulus Plinius får ett missbildat barn, Sabina, och då hon till varje pris vill behålla barnet säljs hon till en kristen skräddare, Isak, och dennes hustru, Monnica. Callistrate blir kristen och gift med en annan slav, kvarndragaren Eunicius, som själv inte är kristen. Eunicius blir galärslav och korsfäst efter att ha slagit en uppsyningsman. Callistrate grips under en påskvaka i samband med gudstjänstförbudet under kejsar Valerianus och döms till livstid på en bordell, där hon dör i sviterna efter en förlossning.
Sabina har under tiden köpts av Plinius nya hustru och blivit lärarinna för slavbarnen. När Plinius dött säljs hon till en centurion i gränsområdet mellan Gallien och Germanien. Också där är hon lärarinna, men blir så småningom frigiven och gift med centurionen, Alexander. Hennes man dör efter en drabbning och kort därefter blir Sabina mördad av upproriska galliska bönder, bagauder. Hennes son med Alexander, Callixtus, är huvudperson i Krigarens sköld. Han tar värvning och blir en framgångsrik centurion. Liksom sin mamma är han inte kristen, vilket däremot hans halvsyster Primigenia och hennes man Efraim är. I ett fälttåg såras Callixtus svårt och blir sedan vapensmed. Han gifter sig med sin slavinna Elisabet och får med henne sonen Onesimus. Callixtus blir av ett rent misstag gripen och dömd till livstids straffarbete i en koppargruva. Där skriver han ned sina minnen i hopp om att hans son skall få läsa dem. Detta är i största korthet handlingen i de fem böckerna.
Elände och värdighet
Slavarna skildras av Vibeke Olsson ganska entydigt som den unga kyrkans kärntrupp. Detta hänger i hög grad samman med att de båda kvinnliga huvudpersonerna, Callistrate och Sabina, är slavar. Men detta motiv överdrivs inte. Författarinnan är väl medveten om att alla socialgrupper fanns i kyrkan, och i den katekumengrupp som Callistrate tillhör finns också änkan efter en romersk riddare. Det som ger de båda första romanerna så mycket av deras konstnärliga kraft och säregna lyster är till stor del författarinnans vidunderliga förmåga att gestalta slavarnas liv i elände och förtryck. Sällan har en svensk författare så intensivt och så övertygande borrat sig in i den mänskliga förnedringens djupaste schakt. Den romerska slavkasernen framträder för våra sinnen med alla sina dofter och ljud. Men detta är inte endast platsen för mänsklig förnedring, här kan också – paradoxalt nog – mänsklig värdighet växa fram. ”Också kvarndragares och stenhuggares liv innehåller glädje och fest. Det innehåller kamrater och sol och vatten och kvinnor” (Kvarnen och korset 231).
Vibeke Olsson visar sin behärskning av tidsmiljön också däri, att ingen enda av hennes gestalter ifrågasätter slaveriet som institution. Hur skulle man kunna göra detta i en kultur utan maskiner? Det närmaste man kommer är att i likhet med vissa strömningar inom stoicismen hävda, att också slavar har rätt till en människovärdig behandling, så t.ex. Plinius hustru Aelia.
De kristna skildras inte på något sätt som en revolutionär grupp. ”Småborgerlighet” är väl den etikett som skulle passa bäst. De är i regel hantverkare eller köpmän och socialt väl integrerade – bortsett från att de omfattade en icke tillåten religion. Att vi får veta så litet om kyrkans organisation beror måhända på det allt dominerande slavperspektivet. Några präster skildras mer eller mindre utförligt, ingen entydigt sympatisk. En gång nämns påven Fabianus. Den syriske diakonen Celer – kock i Plinius hus – får vi veta mest om. När Vibeke Olsson skall måla den dragningskraft som kristendomen kan ha på Callistrate, är svaret entydigt: kristendomens absoluta respekt för människovärdet. De kristna sätter inte ut nyfödda barn. De föraktar ingen för hans handikapps eller missbildnings skull. Det är detta och inget annat som får Callistrate att bli kristen. Det är knappast så att hon blir positivt övertygad om kristendomens sanning. Nej, kristendomen blir till sist det enda alternativet för en slavinna med en missbildad dotter. Hos Callistrate växer denna visshet fram, att det är Kristus som har utvalt Sabina just för att hon är ofärdig. Den avgörande händelsen var när Callistrate fick se en kristen grannkvinna ta fram ett barnlik ur en gödselhög, tvätta det och ge det en kristen begravning. Då ser hon hur Kristus har totalt identifierat sig med de värnlösa och lidande. I förlängningen av detta ligger en oerhörd tanke: ”Endast om det är sant att här icke är slav eller fri går det att tänka sig en gudason med sönderslagna ben, strimmiga av blod och träck, med huvudet hängande mot bröstet och spikar i armar och ben” (Hedningarnas förgård 117). Och längre fram talas det om ”Kristustrotset som tvättar barnlik från gödselhögen” (Kvarnen och korset 178).
Kors och uppståndelse
Korset intar en mycket central plats i Vibeke Olssons kristendomstolkning i de två första böckerna. Själva boktiteln Kvarnen och korset antyder det. Det har att göra med att hennes kristendomsförståelse är av den typ som brukar kallas den kenotiska. Allt intresse knyts till den Kristus som utblottat sig själv (grek. kenosis) och gått in i den djupaste förnedring.
Nu talar ju Nya testamentet också om seger och uppståndelse. Detta har självfallet ingått i den romerska katekumenundervisningen, men intressant nog säger sig Callistrate inte förstå talet om uppståndelsen. Det är för henne endast en gudasaga bland flera andra, den gör att allt blir så fjärran och overkligt. Endast en gång (Kvarnen och korset 197) hänvisar hon till Kristi uppståndelse som ett tecken på hans seger. Vidare säger Callistrate att hon inte förstår varför de kristna förnekar andra gudars existens. Det är f. ö. påfallande att hedningar ofta skildras med sympati och inlevelse. Ett par gånger skildras kristna gudstjänster och då är det den fritt formulerade förbönen som särskilt framhålls (Hedningarnas förgård 97, Kvarnen och korset 101). Författarinnan antyder en spänning i församlingen mellan dem som förespråkar ett starkt ämbete, t.ex. prästerna Paulus och Stefanus, och en mera ”demokratisk” linje, t.ex. Monnica, men detta utvecklas ej.
Den tredje romanen heter Sabina som också är namnet på Callistrates dotter. På flera sätt betecknar den en vändpunkt. Nu står inte längre slavkasernen i Trans Tiberim i blickpunkten, nu är vi tillbaka i Plinius patricierhus. Det betyder också att den religiösa problematiken tonas ned. Nu är det inte längre den slavdöde guden som står i centrum – Sabina står avvisande gentemot kristendomen, liksom sin mors väninna med samma namn, dem fromma Isisdyrkaren. Det rikhaltiga biblioteket är öppet för Sabina och hon blir en övertygad anhängare av Epiktetos. ”Han var vanför och han var slav” (Sabina och Alexander 296). Den ädla och om kristendomens etik i mycket påminnande stoicism som Epiktetos förkunnar blir den livsåskådning som Sabina ansluter sig till. Det innebär att alla människor är bröder – ”filosoferna har alltid vetat det” som hon säger till en kristen präst. Kristendomen står inte längre ensam för att hävda det absoluta människovärdet. Också hedningar kan vara barmhärtiga mot slavbarn (Sabina 186).
Trots att den yttre miljön är ljusare i de båda böckerna med Sabina som huvudperson – miljön är Plinius hus och sedan en centurionlägenhet – är stämningen snarast mörkare än i de båda tidigare böckerna. Det beror på att den religiösa intensiteten inte är så stark längre. I stället för den på korset döde slavguden har vi fått den milt resignerade slavfilosofen Epiktetos. ”Att sätta sig över ödets nycker, att bevara sin själ fri, själen som ingen kan plåga, fängsla och döda som de kan göra med kroppen, jag tror fortfarande att det är den bästa vägen i livet” (Sabina och Alexander 216).
Tro och vetande
Ett nytt drag är också att det ofta talas påfallande välvilligt om det romerska imperiet som ett skydd för ett ordnat samhälle och kulturen. Det behövs skatter och vapen för att kunna trygga detta, tänker Sabina. I jämförelse härmed framstår kristendomen som en tämligen primitiv och oreflekterad religionsform. Här är det tacksamt att jämföra med Stig Strömholms romansvit. I den tredje delen, Skogen, blir det tydligt att vad som står i centrum är frågan om relationen tro och vetande. Det saknas förvisso inte skildringar av mänskligt lidande hos Strömholm – hans Gallien kan i det hänseendet gott mäta sig med Olssons – men det suger inte åt sig allt intresse, bildar endast den mörka bakgrund mot vilken tron måste försvaras också med intellektuella medel. Det blir biskop Faustus av Riez som gör det.
Hos Vibeke Olsson finns ingen sådan gestalt. Det närmaste man kommer är prästen Stefanus, som för de nyblivna katekumerna nämner ”den store Origenes, som ni säkert alla känner till” (Hedningarnas förgård 169, jfr Kvarnen och korset 112). Typiskt nog avfaller Stefanus i förföljelsen strax därefter. En stark och levande kristendom tycks inte medge en intellektuell bearbetning. Det är inte utan att man erinras om den avvisande attityden mot teologisk reflexion i äldre svensk frikyrklighet.
Den livsfientliga kristendomen
Nu saknas det ingalunda kristna i Sabina och Alexander. Men de har genomgått en märkbar förändring. Någon alltigenom sympatisk kristen som Isak och – åtminstone i huvudsak – Celer finns inte längre. I stället utvecklas ett motiv som finns antytt i de tidigare böckerna: kristendomen som en livsfientlig makt. De kristna använder inte badhusen och avvisar den njutning som finns i sexualiteten. De kristna, heter det, föraktar människans natur och är rädda för kärleken (Sabina och Alexander 109). Längre fram finner Callixtus att de kristna inte tillåter att man hyllar kamratskapet (Krigarens sköld 204). De kristna är en sekt, de är inte som andra. Och när man ser hur de kristna beskrivs, kan man förstå detta omdöme. De upprepar mekaniskt sina bekännelseformler, okänsliga för de människor som de möter. Ett bra exempel är den germanska slavinnan Sieglinde, som lika lätt bär fram skvaller som fromma fraser. Den rätta läran har tagit medmänsklighetens och förståelsens plats. Från den förföljda kristna församlingen i Rom utgick en attraktionskraft, men så är det inte med den i relativt lugn levande församlingen i provinsstaden vid gränsen till Germanien.
Den berusade krukmakaren
Så heter den tredje och sista delen av Sabina och Alexander. Denna bild skall uttrycka lidandets meningslöshet och finns redan hos Epiktetos. I Kvarnen och korset heter det: ”Livet är skört som lökskal. Vem kan bry sig om allt detta annat än den korsfäste guden?” (Kvarnen och korset 98). Nu heter det: ”Den berusade krukmakaren går genom världen, hugger och slår och krossar sakta och förstrött så många ansikten” (Sabina och Alexander 277, jfr 288, 311). Och någon gud att identifiera sig med finns inte.
Resignation tycks vara det som återstår. Sabina offrar visserligen åt gudarna, men tycks inte vänta sig någon hjälp från dem. I slutet av romanen skildras en resa genom de tidigare romerska Agri decumates, som nu blivit ett ingenmansland mellan imperiet och germanerna. Man ser övergivna villor och hus, men också enstaka tecken på mänsklig närvaro. Sabina reflekterar: ”Någon hade blivit kvar där, bitit sig fast där trots alla krig. Han hade byggt ett stycke fred i ödeland. Mycket är det som vi inte begriper. Men vi kan försöka bygga ett stycke fred i ödeland, kanske” (Sabina och Alexander 317). För att komma fram till denna vishet behövs dock inte evangeliet. Det räcker med Epiktetos och andra stoiker.
Livet – ett fältslag
Krigarens sköld förstärker och utvecklar detta tema. Men eftersom det är en soldat som står i centrum är det utformat på ett mera energiskt sätt. ”Livet var ett jättelikt fältslag. Man måste slåss skuldra vid skuldra, tätt tillsammans. Alla måste hjälpas åt att täcka varandra med sköldarna” (Krigarens sköld 200). Härmed hänger samman att vi i denna bok har en utomordentligt fin skildring av det manliga och särskilt det militära kamratskapet, som väl uthärdar jämförelse med det bästa i sin genre. Aven den som endast har någon erfarenhet av fredstida militära förhållanden i Sverige måste gång på gång säga sig: just så här är det, just så här måste det vara. Allt skildras med kraft och inlevelse: marscherna, väntan, slaget.
I Krigarens sköld är de kristna om möjligt än mer marginaliserade. Efraim och Primigenia med sin stora familj skildras inte ovänligt, men de är knappast några som omvänder andra till kristendomen. Callixtus har en vän Crescens, centurion han också, som blir kristen och måste lämna sin tjänst, men Callixtus är helt oförstående till hans religiösa utveckling. Bland de sista orden han riktar till sin son från koppargruvan är en uppmaning att han skall akta sig för kristendomen. Den mörkare ton som har kunnat märkas i de båda föregående böckerna förstärks i Krigarens sköld. Tesen om lidandets meningslöshet och den berusade krukmakarens aktivitet får en kuslig bekräftelse, då Callixtus först mister sitt ena ben i ett fältslag, sedan mister sin älskade hustru och slutligen av rent godtycke hamnar som livstids fånge i gruvan. Här är vi tillbaka i slavarnas situation i Hedningarnas förgård, men utan den möjlighet till ljus i mörkret som tron på Kristus kunde ge.
Den ändrade bilden av kristendomen i Vibeke Olssons böcker tycks vara entydig. Att förklara vad den beror på är inte så lätt. Miljöväxlingen från Rom till Germanien och nya huvudpersoner behöver inte betyda så mycket. Har författarinnan kommit fram till att kristendomen ställer alltför höga krav på livet? Att den ger sig ut för att förklara för mycket? Kanske det är bättre att acceptera lidandet som sådant än att söka lyfta upp det till ett offer. Flera gånger säger hedningarna hos henne att den kristne guden begär orimliga offer. Andra gudar nöjer sig med ett offer då och då, men den kristne guden är omättlig i sitt begär att råda över människorna. Då erfarenheten sedan visar, att man mycket väl kan ta hand om sina medmänniskor utan att först tro på denne gud – ja, då framstår kristendomen mest som en onödig mytologisk överbyggnad till vanlig medmänsklighet. Livet är under alla förhållanden kaotiskt, och det bästa vi kan göra är att med filosofisk resignation inrätta oss så gott vi kan. Den fråga som då kvarstår är om det verkligen inte finns något annat alternativ till den berusade krukmakaren. Säger oss inte Nya testamentet och kyrkans tro, att det finns något utöver både den berusade krukmakaren och den slavdöde guden i Roms gränder: den uppståndne och segrande Kristus?