Bokförlaget Italica har sedan flera år mycket framgångsrikt ägnat sig åt ”en utgivning av bestående värde i den svenska och italienska kulturens tjänst”, såsom programförklaringen lyder. I serien av italienska klassiker i svensk översättning föreligger nu den fullständiga utgåvan av Ippolito Nievos historiska roman En italienares bekännelser. Utgivare är Giacomo Oreglia, och Alf Henriksson har skrivit inledningen som klargör de komplicerade historiska skeendena i romanen.
För förståelsen av verket tycks mig i detta sammanhang en kortfattad presentation av författaren vara nödvändig. Ippolito Nievo var adelsman och föddes i Padova 1831. Han studerade vid gymnasiet i Pisa, och läste senare juridik i Padova, där han avlade sin doktorsexamen 1855. Samtidigt skrev han dikter och utkast till romaner och väckte uppmärksamhet med ett drama i liberal anda, Galileo Galileis sista år. Han verkade också som journalist och publicist i en rad tidskrifter, där han framförde en engagerad samhällskritik och gjorde sig till språkrör för de italienska frihetssträvandena. Efter en häktningsorder, utfärdad av österrikiska polisen år 1857, tvingades han att fly till Milano, där han förälskade sig i sin kusin Bice Melzi d’Eril och påbörjade En italienares bekännelser. Så snart kriget utbröt, skrev Nievo in sig som frivillig i den pietmontesiska armen hos Garibaldi, och följande år var han bland de första frivilliga i de Tusens Expedition under Garibaldis ledning. Garibaldi utnämnde Nievo till överste med den särskilda uppgiften att förvalta kassan vid militärintendenturen. Under fälttåget författade poeten bland annat en tragedi på vers, Spartaco, och lät publicera diktsamlingen Amori garibaldini (1860). På hemvägen från de Tusens segerrika befrielsekrig på Sicilien gick Nievo till botten med transportfartyget Ercole, som förliste på rutten mellan Palermo och Neapel 1861.
En italienares bekännelser utkom postumt 1867, och räknas som ett av 1800-talets främsta verk inom den italienska litteraturen. Romanen brukar jämställas med Alessandro Manzonis mästerverk De trolovade (1 Promessi Sposi). Båda har en omfattande intrig där historiska händelser får en avgörande betydelse, och båda bärs av en uttalad kristen idealism. Nievo är en skarp samhällskritiker, som trots sin privilegierade härkomst står på de fattigas sida och blottar samhällets mekanismer för förtryck och utsugning. I den senare delen av Bekännelserna beskrivs bland annat Napoleons fälttåg på den Appeninska halvön och de följande befrielsekrigen i Italien och Grekland. Sedan det gamla samhällssystemet krossats av den franska revolutionen, följde i den sociala revolutionens spår en omprövning och ett ifrågasättande av alla religionens och moralens rådande påbud. Bekännelsernas huvudperson försöker inta en rakryggad hållning i förvirringens tidevarv genom att proklamera kampen för sanning, frihet och rättvisa samt plikten att handla med de kristna dygderna för ögonen.
Otvivelaktigt innehåller Nievos roman mycket självbiografiskt material, även om bekännelserna fiktivt avges av den 80-årige adelsmannen Carlo Altoviti. Romanen är historiskt och geografiskt knuten till Venedig med omnejd, men skildrar även andra italienska landsändar under Napoleon-krigen och bildar en färgrik, historisk fresk från åren 1775–1855. Kulmen av den första delen uppnås med skildringen av republiken Venedigs fall år 1797. Omsorgsfullt och med tydlig ironi återger berättaren seder och bruk bland lantadeln och i de venetianska salongerna, och deltar slutligen aktivt i de händelser som utspelas kring Napoleon Bonaparte, vilka medför upprättandet av den nya samhällsordningen. Även de kyrkliga traditionerna, som ingår som en kvarleva av l’ancien regime, får sin släng av satirsleven och erbjuder ett par ecklesiastiska nidporträtt. Den andra delen handlar om de italienska befrielsekrigen i vilka berättaren själv tar del. En av hans söner följer senare hans exempel och beger sig till Grekland tillsammans med Lord Byron för att deltaga i frihetskampen där. Romanen kan också läsas som en passionerad kärlekshistoria.
Ippolito Nievos för tidiga bortgång genom fartygsolyckan 1861 har fortsatt att sysselsätta sinnena med teorier om varför och hur den inträffade. En sentida ättling, Stanislao Nievo, sonsons son till Ippolito Nievos bror, fick i samband med hundraårsjubileet av poetens bortgång ingivelsen att närmare utforska omständigheterna kring Ercoles förlisning. Följden blev tolv år av forskning i form av arkivstudier, studier av marinbiologi och historisk statistik, och slutligen upprepade, mödosamma och riskfyllda undersökningar med dykarutrustning på havsbottnen i södra Tyrrenska sjön. Om detta handlar boken Ängen i havets djup. I bokens slutkapitel återfinnes på 700 meters djup skatten, som författaren sökte, dvs. kistan som förvarade alla räkenskaperna från de Tusens Expedition, vilka överste Nievo hade i uppgift att redovisa för regeringens administration i Turin vid hemkomsten. Rekonstruktionen av själva skeppsbrottet är mästerlig i varje detalj. I kapitlet ”Människor är ensamma” tecknar författaren ett finstämt, psykologiskt porträtt av Ippolito Nievo, i vilket han förklarar motsättningarna i dennes natur, som rymde både poeten och krigaren. ”Hans budskap föddes i hjärnan, passerade hjärtat och ilade mot målet, friheten. Men han gick bort, innan han hörde ekot återvända.”
Översättningarna av båda verken är gjorda av Inga Estrabaut, och förefaller grundligt genomarbetade. Ängen i havets djup har belönats med det fina Compiello-priset och räknas som en bestående kulturhändelse i Italien.