Biblisk kvinnomakt på operascenen

Batseba var gift med krigshjälten Uria men blev kung Davids hustru sedan denne hade blivit hejdlöst förälskad i henne och gjort henne med barn. Hon födde Salomo som blev kung efter en hård maktkamp.

Så kan man, snålt, sammanfatta de långa, grymma, människomyllrande berättelserna ur Andra Samuelsboken och Förs¬ta Kungaboken. När Kungliga operan sätter upp Batseba, med nyskriven musik av Sven-David Sandström, har librettisten Leif Janzon utgått från Torgny Lindgrens tolkning av Gamla testamentet i romanen Bat Seba (Norstedts 1984). Och han framhäver ett speciellt motiv, i dag mycket gångbart, nämligen kvinnoperspektivet.

Scenografen Lars Åke Thessman har gjort ett slätt grått rum där den enda rekvisitan är kung Davids tron och en lådliknande, centralt placerad möbel, en kista, möjligen med anspelning på offeraltare.

Scenen är därmed ren och avskalad intill tidlöshet. Samma tidlöshet finns i Karin Erskines enkelt skurna dräkter. Stiliseringen är välgörande. Detaljer för att försöka åskådliggöra Israel för nära 3 000 år sedan hade kunnat bli förvirrande.

Stiliserandets tanke, genom ett stramt, rapsodiskt berättande, utmärker också David Radoks regi: På kistan utförs i antydda rörelser alla handlingar med blod inblandat, våldtäkterna, födandet, snöpandet, mördandet. Det som händer uttrycks symboliskt genom ett vitt tyg som får allt flera blodröda fläckar.

Operan börjar som både bibelberättelsen och romanen med kung Davids häftiga åtrå när han ser Batseba men sedan blir temat mera Lindgrens och Janzons: Batseba är huvudperson och hon utvecklas från viljelös älskarinna till maktlysten drottning, som utför de bibliska männens gärningar, me¬dan kung David blir en krake.

För att göra Batsebas fysiska förändring trovärdig – hon genomlever ju flera decennier – spelas hon av två kvinnor, en ung och späd och en mogen, matronalik i kroppen.

Titelrollens prestationer imponerar. Den unga kvinnan görs av Elin Rombo, som förmedlar Batsebas utveckling i ett par skimrande arior, och den mogna av Hillevi Martinpelto som med fylligare röst fullbordar kampen att få unge Salomo på tronen.

Båda har utstrålning tillräcklig för att skildra hur en kvinna tar makten över historien.

Kung David har samma sångare spelet igenom. Men så genomgår han inte heller någon förändring. Han är tung från början, nästan otymplig, mot slutet lite stelare i kroppen och mentalt frånvarande. Men ståtlig röst har han när Michael Weinius sjunger hans roll.

Janzon har förstärkt kvinnomotivet ytterligare i det att han har omvandlat profeten Nathan till en kvinna, Naomi, som i Marianne Eklöfs gestaltning blir ett till hälften jordiskt, till hälften gudomligt väsen.

Operan är skriven på engelska, vilket många har retat sig på. Men språket flyter onekligen fint i Sven-David Sandströms musik, förmedlad av Kungliga hovkapellet och dirigenten Leif Segerstam.

Sandström följer dramat på ett inkännande sätt genom att låta vissa instrumentklanger understryka de olika karaktärerna och genom att ge körerna en stor plats.

Kvinno-, mans- och barnkörerna gör enorma insatser både musikaliskt och symboliskt. Så kan manskören vara krigshär och kvinnokören deltagare i reningsbaden. Och de unga rösterna skapar rörande känslor för barnkungen Salomo.

En liten utstickande kör är de fyra små pro¬fetissorna som omger Naomi. Se där, ännu flera kvinnor! De går ofta på tvärs mot den grymma dramatiken. När det är som mest laddat kan de ha utmanande humoristiska infall. Vackra koloratursopraner är de allihop men det hindrar inte att de kan brista ut i en högstämd gospel. Genreblandningen är ett genidrag av Sandström.

Operan Batseba är ett starkt nutidsverk, värt att lägga in i repertoaren, även om en och annan tycker att den innebär förvanskning av källmaterial.