Bifall och protester – den rysk-ortodoxa kyrkan under Putin

Valen till duman, parlamentet i den ryska federationen, den 4 december 2011, förde det regerande partiet Enade Ryssland till seger, inte minst genom ett massivt valfusk. Med 49,3 procent kom Enade Ryssland långt före det nästföljande partiet kommunisterna (19,2 procent). Ändå slog det regerandet partiets förväntningar fel. Partiet Enade Ryssland hade gjort en förlust på 15 procent sedan det senaste parlamentsvalet 2007! I september 2011 hade president Medvedev och regeringschefen Putin meddelat att de skulle göra ett mycket tvivelaktigt ämbetsbyte, som den ryska ortodoxa kyrkan välkomnade. Putin framträdde som kandidat till posten som president, den dåvarande presidenten Medvedev skulle utnämnas till regeringschef. Valet till president den 4 mars 2012 utföll som väntat, med Putin som segrare. Den nygamle president Putin kan efter en lagändring nu inneha ämbetet i sex år, och 2018 kan han efter sina ämbetsperioder 2000–2004, 2004–2008 och 2012–2018 kanske också kandidera en fjärde gång (2018–2024).

Den rysk-ortodoxa kyrkans överhuvud, patriarken Kirill I, lyckönskade Putin i ett telegram, där det bland annat heter: ”Majoriteten av ryska väljare – bland dem biskopar, präster och många troende i den rysk-ortodoxa kyrkan – har åter valt er till nationens ledare.” Medborgarna har uppskattat de positiva förändringar som blivit möjliga på grund av Putins politik. Väljarna har genom valet av Putin avgjort sig för en stabil och konsekvent utveckling i Ryssland. Nu kan hans politik för ”sanning, fred och välstånd” genomföras. Sålunda uttryckte metropoliten Hilarion (Alfejev), den rysk-ortodoxa kyrkans ”utrikesminister”, i en intervju den 15 mars 2012 att Putin är den ende kandidaten som man ”med rätta kan beteckna som praktiserande ortodox. För oss ortodoxa är detta mycket viktigt.”

Vladimir Putins högtidliga (tredje) inträde i ämbetet firades den 7 maj 2012 med den pompösa ritual i Kreml som han själv har skapat. I Marie bebådelsekatedralen i Kreml fick han därefter patriarkens välsignelse i en förbönsgudstjänst (moleben). Denna ceremoni, som patriarken Alexej (1991–2008) hade inrättat, har alltid ägt rum i en mindre krets; förutom presidentparet var denna gång bara några få biskopar närvarande.

Är den ryska ortodoxa kyrkan en politiskt neutral institution?

Under patriarkens förbönsgudstjänst sades det bland annat: ”Vi ber för vår ryska nations president, Vladimir. Måtte himlen förläna honom kraft och vishet för hans regering och för rättvisa domslut, så att han främjar freden och ordningen i vårt land och slår alla fiender och vedersakare på flykten.” Vid gudstjänstens slut välsignade patriarken presidenten med den ärevördiga Gudsmodersikonen som han överlämnade med några personliga ord: ”Den största delen av vårt folk har medvetet, genomtänkt och fritt valt er till president […]. Vi ber i dag framför allt om att Herren måtte ge er och vårt land sin nåd och […] skänka er kraft och vishet. En presidents legitimitet beror av folkets förtroende – och det har ni. […] Folkets röst kan överröstas av välorganiserade grupper eller enskilda som ibland utger sina åsikter för att vara folkets. För en presidents framgångsrika tjänst är det därför oavvisligt att han är i stånd att skilja mellan andarna och uppfatta vad som är folkets röst.” Detta var säkert en anspelning på massdemonstrationerna mot Putin och mot de manipulationer som skett vid valet. Representanter för den rysk-ortodoxa kyrkan betonar ständigt att kyrkan är en neutral institution där alla politiska strömningar bland ryssarna kan finna sin hemvist. Om patriarkens personliga ord kan betraktas som opolitiska är en annan sak.

Utfallet av valet tillförsäkrar Putin och hans parti en komfortabel regering under de kommande sex åren. Men valfusket som regeringspartiet och dess anhängare står för har fört det ryska samhället till splittringens rand. Det kom till stora demonstrationer som regeringen mötte med massiva insatser av polis och militär. Till skillnad från förr såg sig den rysk-ortodoxa kyrkan föranledd att yttra sig på grund av den upphetsade stämningen i landet. Den 18 december ställde sig patriarken Kirill försiktigt bakom demonstranterna. Striden mellan Putins motståndare och understödjare borde lösas genom en ”civiliserad dialog”: myndigheterna skulle haft större förtroende för medborgarna, och regeringen borde lyssna mer till medborgarna och rätta till sin kurs. I sin predikan vid julens midnattsgudstjänst i Frälsarkatedralen i Moskva den 7 januari 2012, där också president Medvedev deltog, förmanade patriarken alla sidor till måttfullhet. Den politiska ledningen borde återges till medborgarna, så att nationens liv återigen skulle få ett fredligt förlopp och faran för en splittring av nationen, ja, till och med ett inbördeskrig skulle kunna förhindras.

En regimkritisk fraktion hos kyrkans folk

I princip understödde den rysk-ortodoxa kyrkan återvalet av Putin. Den försiktiga kritiken hade inte minst taktiska grunder. Ortodoxa representanter nämnde stämningen hos befolkningen för att den rysk-ortodoxa kyrkan inte skulle beskyllas för att kritiklöst stödja regeringen. Däremot innebar den kyrkliga ”kritiken” inte någon allvarlig och principiell distansering från regeringen. Den rysk-ortodoxa kyrkans egentliga budskap var att ortodoxa inte befattar sig med protestaktioner. Kort före presidentvalet förklarade patriarken: ”Ortodoxa demonstrerar inte. I stället ber de i tysthet om att Gud skall leda vårt folk till insikt och andlig tillväxt […] så att vårt nationella självmedvetande kan utvecklas.”

Det som kyrkoledningen tenderade mot – och med honom stora delar av det troende folket – antydde patriarken Kirill när han prisade Putin den 8 februari 2012: ”Den avgörande rollen (vid lösningen av våra interna konflikter) har ni, Vladimir Vladimirovitj, personligen spelat!” Sådana propagandistiska fraser om Putin kan man lägga märke till längs hela den kyrkliga linjen. Ärkeprästen Vsevolod Tjaplin, som är ordförande i synodalkommissionen för kyrka och samhälle och en av den ryska ortodoxa kyrkans viktigaste funktionärer i sin egenskap av det kyrkliga utrikesämbetets talesperson, förklarade inför dumavalen att valet av Putin till president skulle inleda ”en lång tid av stabilitet”. Och kort före presidentvalet den 27 februari försvarade han ivrigt den rysk-ortodoxa kyrkans rätt att satsa på valet av Putin. Därmed gick han emot beskyllningarna i medierna att patriarken Kirill som överhuvud för den rysk-ortodoxa kyrkan tog parti för Putin.

Men bland kyrkans folk finns också en intellektuell och regimkritisk fraktion vars storlek man dock inte kan beräkna statistiskt. Denna fraktion har välkomnat den rysk-ortodoxa kyrkans försiktiga kritik av statsledningens tillvägagångssätt i hopp om att det här finns en antydan till kursförändring hos kyrkans ledning gentemot Putins system. Den förhoppningen har inte infriats. Ortodoxa intellektuella – bland dem flera kyrkomän, som exempelvis ärkediakonen Andrej Kurajev, professor vid den andliga akademin i Moskva – ifrågasätter Putins ”styrda demokrati”, framför allt internetsidan Pravoslavje i mir (ortodoxi och fred). Där förklarade prästen Georgij Mitrofanov, professor vid S:t Petersburgs andliga akademi, att protesterna mot valfusket hade visat hur otillfredsställda människorna var med landets tillstånd, och hur frustrerade de är över sin egen maktlöshet.

Andra präster konstaterade med resignation att många människor inte väntade sig något mer av detta och av det framtida styret under Putin. En känsla av maktlöshet härskar överallt. Mänsklig värdighet och sanning trampas under fötterna. Valen gav ett dystert exempel på lögn, hyckleri, moraliskt förfall och cynism i Ryssland. Men trots många kritiska röster råder det inte något tvivel om att den stora mängden ortodoxa troende följer kyrkoledningens regeringsvänliga, det vill säga Putin-vänliga, hållning.

Att det finns så motsatta grupperingar inom den rysk-ortodoxa kyrkan är inget att förvåna sig över. Enligt egen uppskattning räknar kyrkan med nästan 100 miljoner medlemmar. En sådan institution kan inte utgöra ett enhetligt block. Om en enhetlig kyrka är det inte tal. Det fastställda antalet offentliggjordes 2011, också i ortodoxa medier. Enligt detta räknade sig 72 procent av de vuxna etniska ryssarna som ortodoxa och endast 9 procent som icke-troende. Den gamla formeln ”ryss = ortodox” gäller ännu en gång – den som är ryss är ortodox, också om han inte är döpt. Mindre än 10 procent av de ”ortodoxa” deltog i gudstjänsten varje söndag; de övriga deltog i liturgin på sin höjd vid jul och påsk. 93 procent av dem som kallar sig ortodoxa hade över huvud taget ingen beröring med församlingslivet.

En statistik från april 2012 förtydligar bilden: 73 procent av Rysslands befolkning uppskattar den rysk-ortodoxa kyrkans verksamhet som positiv, och 64 procent har förtroende för den rysk-ortodoxa kyrkan. Tankeväckande är att omkring 56 procent av befolkningen har förtroende för patriarken Kirill medan de övriga 44 procenten ställer sig skeptiska gentemot den rysk-ortodoxa kyrkans överhuvud, han som är närvarande i alla medier och nära förbunden med Putin. Negativa rubriker i februari 2012 om hans lyxiga livsstil och enorma förmögenhet i Novaja gazeta och portal-credo.ru kan också ha bidragit. Protesterna mot valfusket har riktat sig mot ”systemet Putin”, för vilket ”styrd demokrati” och korruption är något typiskt. I detta system har också den rysk-ortodoxa kyrkan en central plats. När Boris Jeltsin i augusti 1999 utnämnde Vladimir Putin till regeringschef uppträdde denne plötsligt som ortodoxt troende. Med anledning av sin utnämning till ”tillförordnad president” den 31 december 1999 mottog Putin patriarken Alexej II:s välsignelse. Putin hade lärt känna den ortodoxa kyrkans enorma väljarpotential. För att göra den vänligt stämd publicerade medierna ständigt foton från Putins kyrkobesök. Gång på gång visade han sig tillsammans med patriarken i kyrkoledningens huvudbyggnad (Danilijklostret) och i presidentpalatset. Han ombesörjde att tiotusentals kyrkor och kloster, som en gång förstatligats, nu återlämnades till kyrkan. Biskoparna blir ofta eskorterade av militära hederskompanier, statliga byggnader och vapensystem (också nukleära) välsignas av präster. Representanter för den rysk-ortodoxa kyrkan påpekar (just före val) att kyrkan har Putin ensam att tacka för sin lysande återuppståndelse ur intet. Sedan sovjetideologin hade visat sig obsolet ersattes den av Putin med tsardömets bevarade ideologi: ”en storrysk patriotism med ortodox kärna”. Putin förstår sin ”ryska federation” som en tsardömets rättsliga efterföljare. Som förbindelseled mellan de båda ser han ortodoxin som därmed legitimerar hans anspråk på ledarskap. Den rysk-ortodoxa kyrkan har blivit ett viktigt stöd för staten, inte bara i valtider utan också inom den sociala sektorn, eftersom den rysk-ortodoxa kyrkan kompenserar brister i den statliga förvaltningen med sina sociala inrättningar. Staten övertar – deklamatoriskt – den rysk-ortodoxa kyrkans värderingar, dess antimodernistiska och antivästliga ställningstaganden och häftiga förkastande av ”nymodigheter”: å ena sidan sedligt fördärv, å andra sida det öppna samhällets åsiktsfrihet.

Den rysk-ortodoxa kyrkan profiterar på statens understöd – så till exempel har den sedan någon tid återfått förstatligade fastigheter. Religionsundervisningen i skolan tar hänsyn till olika religionssamfund och står sedan den 1 september 2012 på läroplanen för hela Ryssland, något som framför allt den rysk-ortodoxa kyrkan drar nytta av. De flesta ortodoxa är tacksamma för den välvilja som Putins regeringsparti Enade Ryssland visar den rysk-ortodoxa kyrkan. Det högre prästerskapet får en lysande närvaro i offentligheten som ”systemet Putin” möjliggör. Han är inte intresserad av att något av detta ändrar sig. Men inte heller ”systemet Putin” kan bortförklara att de flesta ryssar (hur ortodoxa de än kallar sig) knappast intresserar sig för sin kyrka.

Pussy Riots provokation

Punkbandet Pussy Riot, som består av fem kvinnor, har med en provokativ performance fått diskussionen om den rysk-ortodoxa kyrkans roll i Putins Ryssland att på nytt flamma upp. Gruppen hade redan protesterat med spektakulära aktioner mot Putins förnyade kandidatur i presidentvalet, men utan att väcka någon större uppmärksamhet. I sina fräcka texter skymfade de Putin och kallade honom diktator, och de hånade den oheliga alliansen mellan staten och den rysk-ortodoxa kyrkan. Tisdagen den 21 februari, knappt två veckor före presidentvalet fick Pussy Riot en världsvid uppmärksamhet som var sårande för många ortodoxa. De maskerade kvinnorna ställde upp sig framför ikonostasen i den då tomma Frälsarkatedralen i Moskva, patriarkens huvudkyrka, och framförde en sång som kulminerade i en bön till Gudsmodern, att hon skulle jaga bort Putin. Videon, som snart dök upp i tv, hade tydligen tagits tidigare någon annanstans, och det är oklart om texten i ”punkbönen” som sjöngs i katedralen var densamma som på videon. Där hette det i varje fall: ”Guds Moder, jaga bort Putin!”

Efter 40 sekunder greps kvinnorna av säkerhetspersonal, och tre av dem togs in till förhör. Uppträdet i den tomma kyrkan hade just ingen lagt märke till. Trots detta blev denna incident till en politisk händelse som upprörde den ryska befolkningen och delade den i minst två läger. Ett högemotionellt och upphetsande reportage i kyrkliga och sekulära (regeringsnära) medier satte fart på upprördheten och gjorde det till en stor affär.

Med slagord som hädelse, skymfande av Gud, kyrkoskändning, kränkning av ortodoxin etc. krävde talesmän för den rysk-ortodoxa kyrkan ett obarmhärtigt straff för kvinnorna – också med hänvisning till islamiska länder där kvinnor med ett sådant uppträdande knappast skulle ha överlevt. Patriarken betecknade aktionen som ”smädelse av en helgedom”, andra präster kallade de tre kvinnorna för ”helvetets avföda” och ”Satans sändebud”. Ärkeprästen Tjaplin blev en symbolfigur för denna inställning Han förklarade att detta ”blasfemiska uppträde” framställde ett ”extremistiskt politiskt uttalande” i vilket man uppmanade till ”hat mot ortodoxin”. Aktionen var ”en del av en väldig komplott, ett generalangrepp på den ryska ortodoxin som man med all kraft måste reagera mot”. Ortodoxa massorganisationer som ”Förbundet för ortodoxa medborgare”, ”Det världsvida ryska folkkonciliet” och andra uppmanade till försvar för patriarkatet och förkunnade på plakat: ”Det finns inget Ryssland utan ortodoxi”, ”I fängelse för hädelse av Gud!” Söndagen den 18 mars läste man ett upprop i flera kyrkor i Moskva som krävde ett strängt straff för kvinnorna.

Den 22 april samlades omkring 65 000 troende framför Frälsarkatedralen till en procession, under patriarken Kirills ledning, och protesterade mot Pussy Riot och mot all vandalism riktad mot den rysk-ortodoxa kyrkan (till exempel förstöring av ikoner). Omkring 2 000 personer riktade å andra sidan ett offentligt brev till patriarken där de fordrade att man inställde vidare åtgärder: ”Vi tror att en sådan rättegång diskrediterar vårt rättssystem och försvagar förtroendet för Rysslands institutioner.”

Ärkediakonen Kurajev försökte å sin sida tona ned ”Pussy Riots” uppträdande som ett karnevaleskt skämt och pläderade för mildhet och för att de fängslade kvinnorna skulle friges. Också många yngre präster och lekmän talade för mildhet fastän de avgjort ogillade aktionen. ”Punkbönen” var inte någon skymf mot Guds Moder och kunde inte få straffrättslig följd som en blasfemisk handling – det handlade till slut bara om störande av ordningen; utan tvivel hade kvinnorna grovt sårat de troendes religiösa känslor, men det hade inte skett handgripligen. Den åldrige ärkeprästen Pavel Adelheim hänvisade till att kyrkans ordning sedan gammalt hade störts av ”profeter och narrar in Christo” och ”Kristus har ständigt förlåtit synderskor”. Han manade till ”att det i folket skulle växa en protest mot statsmakt och kyrklig elit som är nära sammanvävda med varandra”.

Putin har vunnit kraftmätningen

Åtal väcktes inte av den rysk-ortodoxa kyrkan som institution utan av nio kyrkliga medarbetare (bland annat en präst, ljusförsäljare och kyrkvaktmästare) som hade blivit ”traumatiserade” av spektaklet i katedralen. Det grundades på § 213 i den ryska strafflagen: ”grov störning av den offentliga ordningen” (”huliganism” eller ”rowdyism”), som kan ge mer än sju års arbetsläger. Sedan kvinnorna hållits häktade i ett halvt år dömdes de den 17 augusti efter tre veckors rättegång till två års straffläger i allmän regim. De anklagade överklagade domen den 27 augusti. [Det resulterade den 10 oktober i att en av kvinnorna blev villkorligt frigiven, medan de båda andra stannar i fängelset.] I sin sång hade Pussy Riot gått till frontalangrepp på ”systemet Putin” och ställt den rysk-ortodoxa kyrkan i skamvrån som en kvasikyrka i statens tjänst; det var majestätsbrott. Därför reagerade staten och den rysk-ortodoxa kyrkan med sådan bitterhet. Vid rättegången mot de tre kvinnorna handlade det endast skenbart om deras anstötliga uppträdande i Frälsarkatedralen, inte om ”Rowdyism” och ”störande av den offentliga ordningen”. En företrädare för den anklagande parten hade under rättegången förklarat i Moskovskie novosti att dessa kvinnor var ”agenter för en internationell organisation av extremister som för ett krig mot den ortodoxa kyrkan”.

I centrum för domens motivering stod ord som kyrkoskändning, hädelse av Gud, profanering etc. Iakttagare av rättegången sade att det hade handlat om en politisk process, där gruppen dömdes för sina protester mot ”systemet Putin” med dess sammanflätning av stat och kyrka. I den andan uttalade sig ärkediakonen Kurajev efter det att domen avkunnats. Man hade intrycket att målsägaren inte var staten utan den rysk-ortodoxa kyrkans Högsta råd. Efter domen utfärdade Högsta rådet en förklaring där man bad om mildhet för de tre kvinnorna: ”Utan att tvivla på domens rättmätighet vänder vi oss till de rättsvårdande myndigheterna med en bön om att inom lagens ram visa mildhet mot de dömda.” Om den rysk-ortodoxa kyrkan hade utfärdat en sådan förklaring med eftertryck medan rättegången pågick hade det kanske haft ett inflytande på domen – men i efterhand var den knappast till nytta för de tre kvinnorna. Men kyrkans Högsta råd underlät inte att i sin förklaring än en gång betona att kvinnornas uppträdande i Frälsarkatedralen handlade om ”hädelse av Gud, profanering, medveten skymf av helgedomar och grov fientlighet mot miljoner troende och deras känslor”. Hädelse av Gud kunde kyrkan inte tolerera. Men medlidande med kvinnorna ansågs lämpligt, och därför bad kyrkans Högsta råd om mildhet.

Putin hade vid sitt tredje tillträde som president konfronterats med sekulära och till övervägande del intellektuella storstadskretsar som ägnade sig åt massdemonstrationer mot valfusket. ”Systemet Putin” utnyttjade rättegången mot Pussy Riot för att göra upp med sina motståndare. Putin satsar helt och hållet på konservativ-patriarkala och ortodoxa kretsar i småstäderna och på landsbygden som välkomnar hans ”styrda demokrati” och bestraffningen av de uppnosiga kvinnorna. Opinionsundersökningar ger honom rätt. Omkring 70 procent av Rysslands medborgare är införstådda med domen över de tre kvinnorna. Putin har vunnit kraftprovet gentemot den kritik som rättegången mot Pussy Riot utlöste. Inom befolkningen, också bland de ortodoxa, avvisar en majoritet kritiken mot ”systemet Putin”.

Ärkediakon Kurajev och andra avvikare inom prästerskapet ansåg att den rysk-ortodoxa kyrkan borde ha ignorerat kvinnogruppens provokativa aktion och reagerat med kristen kärlek. De hade knappast en chans att få gehör. Uppropet från högtstående representanter för kyrkan att kvinnorna borde bestraffas hårt ger bilden av en hämndlysten och med staten sammanflätad kyrka som inte är beredd att förlåta. Alltfler troende står rådlösa inför den inomkyrkliga utvecklingen under 2012. Oron har gripit många. Med sitt engagemang för Putin i valstriden och med sin hårdföra hållning i fallet Pussy Riot har den ryska kyrkan stött bort och kanske förlorat en del av sina intellektuella. Deras åsikter, som de flesta ortodoxa anser vara avvikande, kommer under lång tid att saknas i den rysk-ortodoxa kyrkan.

Översättning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 11/2012.

Gerd Stricker är Dr. phil., historiker och slavist. Chefredaktör för tidskriften G2W. Ökumenisches Forum für Glauben, Religion und Gesellschaft in Osteuropa i Zürich.