André Comte-Sponville – en andlig ateist

På senare år har flera böcker som främjar ateism kommit av trycket. De är lättillgängligt skrivna och har en på varje sida synlig ambition att nå en mängd läsare. Men tyvärr leder läsningen av dessa texter – med några få undantag – till stor besvikelse. Varför? Därför att det komplicerade fenomen som religion är presenteras på ett orättvist förenklat sätt, vilket ifrågasätts även av andra ateister. Den franske ateisten André Comte-Sponville avvisar tydligt en scientistisk ateism, representerad av bland andra Richard Dawkins, enligt vilken vetenskapen ger människan ett fullständigt svar på de djupaste frågorna om livet och visar att det inte finns någon Gud. ”Om du träffar någon”, skriver Comte-Sponville, ”som säger ’Jag vet att Gud inte finns’ är det inte en ateist, bara en imbecill du möter.”

Visserligen anses försöket att presentera religionen som en biprodukt av evolutionen som en vetenskapligt intressant utmaning (Daniel C. Dennett och Richard Dawkins), men hur kan man acceptera ett antal pseudovetenskapliga tillägg till teorin, av typen religion som ”intellektets virus” (Dawkins)? Är det i dag intellektuellt försvarbart, med tanke på vad vi redan vet, att föreslå utbyte av religion mot vetenskap i syfte att hantera våra existentiella dilemman? Denna idé anses vara föråldrad. Hur kan man ta en författare som Michel Onfray på allvar som jämställt Dekalogens moral med Leo Trotskijs, och hävdar att påven Pius XII samarbetat med Hitler, som ville förbli kristen intill slutet?

Men låt oss lägga åt sidan denna förenklade bild av kristendomen, som finns hos militanta ateister. Jag skulle hellre inbjuda till att läsa en ateist, vars tankar ändå kan berätta något viktigt om religion, om Gud, om kristen teologi och kristen sensibilitet. Jag tänker på den franske ateistiske filosofen André Comte-Sponville. Han tycks vara en helt annan person från en helt annan värld än de ovan nämnda författarna. Han är inte en skogshuggare som röjer ut all religion från den samtida kulturen utan ett vittne som försöker dela med sig av sina egna livserfarenheter. Hans bok L’esprit de l’athéisme. Introduction à une spiritualité sans Dieu är ett försök att hitta en väg mellan religiös fundamentalism – som han ser även bland antireligiösa ateister (!) – och en nihilism som har stor framgång i den västerländska kulturen av i dag.

André Comte-Sponville, filosofiprofessor emeritus från Sorbonne, kan anses vara en av de främsta representanterna för dagens franska humanistiska ateism, sida vid sida med sådana tänkare som Alain Badiou, Luc Ferry och Alain Finkielkraut. I hans texter möter man en konstruktiv livsåskådningsmässig ambition, där inte bara ett förnyat filosofiskt intresse för religionen tas på största allvar utan även ett nytt sätt att närma sig fenomenet. Mot bakgrund av den rådande ateistiska livsstilen i Väst, där människan klarar sig utan gudsfrågan och dess religiösa riter, utformar Comte-Sponville en andlighet utan Gud, med vilken man kan ha ett andligt liv utan att för den skull tro på Gud. Detta kan även uppfattas som ett försök från den humanistiska ateismens sida att spela den kristna religionens roll i en ny sekulär tid. Därav Comte-Sponvilles plädering för en immanent transcendens. Med andra ord yttrar sig den humanistiska ateismen hos honom i ett stort intresse för frågan om livets mening – hur man lever ett gott liv. För att svara på frågan vill han använda det religiösa, det metafysiska, det meta-etiska eller en transcendens som är immanent vis-à-vis naturen eller subjektet. Till skillnad från Jean-Paul Sartre förbinder inte Comte-Sponville nödvändigtvis bejakande av människan med förnekande av Gud. Han vill snarare visa hur alla fortfarande kan bejaka människan oavsett en förlust av tanken på Gud. Den ateistiske filosofen är mindre mot Gud än utan Gud. Det är också värt att notera, att hans kritik av kristendomen aldrig har gått över till verbala övergrepp av Michel Onfrays slag. Som icke-troende är han inte anti-kristen. Hans intellektuella argumentering tillåter aldrig invektiv.

Till skillnad från debatterna i andra länder har den franska ateismen en omfattande diskussion om hur ateism i livsåskådningsmässig mening kan komma att ersätta och fylla ut tomrummet efter den kristna religionens tillbakagång. Denna artikel försöker dechiffrera en ny gudlös, andlig diskurs i förhållande till den kristna. Jag vill analysera Comte-Sponvilles ateistiska diskurs med hänvisning till det som Stanislaw Breton och Paul Ricoeur kallade fonction Méta. Jag undrar nämligen om man inte kan hävda att metafysiken som Comte-Sponville ogillar ändå finns kvar i hans tankegångar.

I motsats till den troende människan, vars andlighet kan beskrivas som en transcendent andlighet, är ateistens andlighet en immanent andlighet. Comte-Sponville börjar med att säga att även om man kan leva utan religion och utan Gud, så kan man inte leva utan gemenskap, utan trohet till värden och utan kärlek och andlighet. Människans ande är det som skiljer henne från djuret. Otro är inte alls anledning till att beröva ateisten den del av hans eller hennes mänsklighet som är andens liv. På frågan om vad som är människans ande utgår Comte-Sponville från Descartes definition med vissa kompletteringar. Han skriver att anden är en ”sak” som ”tänker, tvivlar, förstår, säger, förnekar, vill, inte vill, föreställer sig och känner […] älskar, inte älskar, kontemplerar, kommer ihåg, driver med eller skämtar”. Det är oviktigt om denna sak är hjärnan, som Comte-Sponville säger sig tro, eller ”icke-materiell substans”, som Descartes trodde. Så vad är ande enligt Comte-Sponville? ”Anden är kraften i tänkandet, i den mån den når till sanningen, till det universella, eller till ett skratt. […] Anden är inte en substans. Den är en funktion. Den är en kraft, den är en handling, en akt (handlingen att tänka, vilja, fantisera, skämta …), och åtminstone denna handling (akt) ifrågasätts inte, eftersom allt ifrågasättande förutsätter den.”

Efter att ha definierat den mänskliga anden formulerar Comte-Sponville en andlighet. Han konstaterar att andlighet hänvisar till det inre livet, till det som gäller vårt förhållande till det Absoluta, till det oändliga och eviga. Varje religion skulle hålla med om en sådan definition av andlighet. Enligt den franske filosofen är varje religion en väg till en så brett definierad andlighet. Men han tror inte att varje andlighet måste vara religiös. Tro på Gud och på det övernaturliga är inte ett nödvändigt villkor för att uppleva det oändliga, absoluta och eviga. Comte-Sponville hävdar att ”detta att vara ateist inte betyder att förneka det Absoluta”. Det är bara ”ett förnekande av att det Absoluta är Gud”. En ateist som är materialist reducerar det absolutas verklighet till immanensen. ”Naturen är det enda som är verkligt (det övernaturliga existerar inte), och naturen finns oberoende av anden (som naturen skapar, och vilken inte skapar naturen). Därav följer att allt är immanent i Allting.” När Comte-Sponville skriver om det absoluta, tänker han inte på ett transcendent vara utan på en immanent verklighet. Därför säger han att ’det absoluta’ kan bytas ut mot orden ’varat’ eller ’naturen’. Absolut är det som täcker allt och som är beroende bara av sig självt och det som finns oberoende av all relation. Det absoluta omsluter oss. Vad är då detta Absoluta för Comte-Sponville? Det är det som han kallar för ”Allt” (”le Tout”), skrivet med stor bokstav. Med andra ord, helheten av relationer, villkor, synpunkter – helheten av allting. Beviset att det Absoluta finns – något som den franske filosofen kallar för preuve panontologique – är att ”allt av det som existerar, existerar med nödvändighet”. Detta är absolut! Det är ”Allt” som är naturen, eftersom allt – även vår ande – är naturens produkt. Således är tal om andlighet utan Gud, enligt honom, helt motiverat. För övrigt finns det två bra exempel på detta, buddhismens och taoismens andlighet. ”Om allt är immanens, är anden det också. Om allt är naturen, är anden det också. Detta motsäger inte det andliga livet, utan möjliggör det. Vi är i världen och från världen: anden är en del av naturen”, skriver Comte-Sponville.

Så vilken är ateistens andlighet? André Comte-Sponville svarar att denna andlighet inte är trons andlighet utan trohetens andlighet. Den är inte hoppets andlighet utan handlingens andlighet. Den är inte en andlighet styrd av rädsla och underkastelse utan en kärlekens andlighet. Vad betyder trohetens andlighet? Comte-Sponville är tilltalad av att definiera sig själv som ”en troende och icke-dogmatisk ateist”. ”Jag är ateist”, säger han i intervjuboken Un Entretien …, ”eftersom jag inte tror på Gud; trogen, eftersom jag känner igen mig i den judisk-kristna värdegrunden; icke-dogmatisk, för jag vet att min ateism är en åsikt, inte kunskap, och är baserad på argument […], men dessa är inte bevis.” Begreppet ’trohet’ är ett av två begrepp som kan användas för att etymologiskt definiera religion. Enligt denna tolkning har ordet religio sitt ursprung i verbet relegere, som betyder ’att samla’, ’att läsa på nytt’. Det handlar om att på nytt läsa vad en viss religiös tradition bär med sig i de myter och läror som finns i en eller flera skrifter. Enligt denna etymologi innebär religion mer av trohet än av gemenskap (’att binda’ ur verbet relegare). Comte-Sponville menar att ”trohet är vad som återstår av tron, när tron gått förlorad”. Det handlar om lojalitet, trohet mot moraliska, kulturella och andliga värderingar, som vuxit fram ur en religiös tradition och som genom denna eller dessa religiösa traditioner har förts vidare från generation till generation. Vissa kallar det för religion, men strängt taget har vi inte här att göra med religion, eftersom varken Gud eller tron på en gud finns.

I sitt fulla uttryck är Comte-Sponvilles gudlösa andlighet helt enkelt en sorts mystik. Filosofen medger att det tog lång tid innan han accepterat detta ord för att uttrycka essensen av sin ateistiska andlighet, som är immanensens andlighet. Det som gjorde att han slutligen antog detta begrepp var hans egen erfarenhet. Comte-Sponville noterar att i ordet ’mystisk’ finns begreppet ’mysterium’. Och det är i världen som det största mysteriet finns. Det är varats mysterium, helhetens mysterium. Att erfara mysteriet är ingen självklarhet. Comte-Sponville skriver att han bara upplevt det några gånger i sitt liv. Väldigt ofta passerar vi förbi detta verklighetens mysterium. ”Men ibland under meditation eller promenad upplever vi plötsligt denna överraskning, denna upplysning, detta hänryckande, det uppenbara: det finns något snarare än ingenting!” Detta något är utan varför, som en ros hos 1600-talsdiktaren och filosofen Angelus Silesius: ”Rosen är utan varför, den blommar eftersom den blommar, rosen oroar sig inte för sig själv, vill inte synas.” Allt varför förutsätter det som finns. Causa sui – säger filosoferna: något är självförorsakat. Detta kallas ett mysterium, säger Comte-Sponville. ”Tystnad inför verkligheten verkar vara en mer korrekt beskrivning. Intryckens tystnad. Uppmärksamhetens tystnad. […] Kontemplationens tystnad. Tystnad hos det som är verkligt. […] Tystnad hos det oförklarliga, outsägliga […] Inget Ord, utan tystnad. Ingen mening, utan verklighet. Detta är andlighetens eller mystikens område, när allt detta reduceras ut ur religionen. Varat är en hemlighet, inte för att varat påstås vara dolt, eller har dolt något, utan eftersom självklarhet och mystik är en och samma sak – eftersom mysteriet är själva varat! Vi är i själva centrum, i hjärtat av varat, i hjärtat av mysteriet. Immanensens andlighet: allt är här, och det är vad som kallas universum.”

Första gången André Comte-Sponville upplevde ”verklighetens mysterium” var vid 25 års ålder medan han promenerade i skogen. Det var en upplevelse av frid och lycka, som aldrig tycktes ta slut. Så här beskriver han det: ”stjärnhimmel ovanför mig, omätlig, outgrundlig, lysande, och ingenting annat i mig än bara denna himmel, som jag var en del av, ingenting annat i mig än denna tystnad, detta ljus, […] inget annat i mig i den svarta natten än helheten, detta Allt som bländar allting! Frid. Fantastisk frid. Enkelhet. Sinnesro. Glädje. […] Det var en erfarenhet, en upplevelse, det var tystnad, det var harmoni […] endast tyst närvaro av helheten. Det finns ingen värdering: endast verklighet. Det finns ingen tid: endast just nu. Det finns inte intighet: bara ett vara. Det finns inget missnöje, hat, ingen rädsla, ilska, ångest: bara glädje och frid.”

Denna erfarenhet, som den franske filosofen beskriver som en mystisk upplevelse, var för honom en erfarenhet av frälsning och evig välsignelse. Men allt ägde rum i tillvarons och universums immanens. Det var en upplevelse som Sigmund Freud i sin korrespondens med Romain Rolland beskrev som le sentiment océanique, en känsla av att vara ett med universum, med helheten, med allt som är – med allt utom Gud. Gud existerar i själva verket inte. Därför kan man inte erfara eller uppleva Gud. Sin upplevelse, sitt intryck beskriver Comte-Sponville med begrepp som mysterium, självklarhet, fullhet, enkelhet, enhet, tystnad, evighet, sinnesro, acceptans, oberoende. Flera gånger betonar filosofen att hans erfarenhet ligger närmare den buddhistiska andligheten än den som representeras av monoteistiska religioner. Även erfarenhet av evigheten förstås hos honom annorlunda än i kristen andlighet. För kyrkofadern Augustinus innebar erfarenhet av evigheten kontinuerlig daglig erfarenhet av Gud. För ateisten är det däremot en ”kontinuerlig daglig erfarenhet av världen, av tillvaron […] och en kontinuerlig daglig erfarenhet av sanning […], de två utgör en enda erfarenhet som är evigheten själv”. Eftersom det inte finns någon Gud, finns det i denna uppfattning av evigheten inget utrymme för himlen, eller paradiset. Det är evigt närvarande som ”evighetens närvaro”.

Comte-Sponville medger ärligt att denna erfarenhet inte bevisar Guds icke-existens. Men för honom finns det ingen plats för Gud i den här typen av mystik erfarenhet. Nietzsche sade en gång: ”Jag är en mystiker och tror på inget.” Den franske filosofen identifierar sig med dessa ord, ty hans mystika erfarenhet lämnar inget utrymme för tro. Det är en mystik utan Gud och utan tro. Vem är då mystiker enligt honom? Han skriver: ”Han ser. Varför skulle han behöva lärosatser? Allt är här. Varför skulle han behöva hopp? Han lever evigheten. Måste han vänta på den? Han är redan frälst. Behöver han religion?”

Låt oss återvända till ett tidigare uttalande där Comte-Sponville säger att ateistens andlighet inte är en andlighet som styrs av rädsla och underkastelse utan en kärlekens andlighet. Den första delen av detta uttalande är förmodligen en anspelning på kristendomen, som vår filosof ser den. Jag vill inte förneka att det i kristendomens historia fanns, och troligen fortfarande finns, sådana tendenser i andlighet som är baserade på rädsla för och underkastelse under Gud. Men dessa tendenser har aldrig varit och utgör i dag aldrig en central riktning i kristen andlighet, som alltid varit och förblir en andlighet baserad på kärlekens relation med en personlig Gud som är Kärlek (jfr 1 Joh. 4:8, 16). Det hos den franske filosofen som väcker mina frågor är framför allt hur andligheten hos ateisten, som inte tror på existensen av en personlig Gud, kan vara kärlekens andlighet. Betyder inte kärlek ett förhållande mellan två personer, mellan ett ’jag’ och ett ’du’? Om sådan kärlek berättar inte bara den bibliska uppenbarelsen utan hela dialogens filosofi och framför allt vår mänskliga erfarenhet. Man får en känsla av att ateistens andlighet, såsom immanensens andlighet, förnekar människans tänkbara relation med vilket ’du’ som helst. Comte-Sponville bekräftar det genom att säga att denna andliga upplevelse är upplevelsen av helheten av det som är, men som inte ”är Gud, eller en person”. Hur kan man då fortfarande prata om kärlek? Skulle inte kärlekens relation – och därmed även kärlekens andlighet – förespråka en egenart hos älskande och älskade och samtidigt betona deras ömsesidiga längtan efter närhet och enhet? Detta är åtminstone den kristna förståelsen av kärleken, och den andlighet som flödar ut från denna, förstådd som relation mellan människan och Gud.

I motsats till den kristna förståelsen av andlighet strävar ateistens andlighet efter enhet med naturens och universums immanens. Några av de centrala begrepp som den franske filosofen använder för att beskriva den mystiska erfarenheten är ’enhet’ och ’tystnad’. Det är en upplevelse, en erfarenhet av ”en fusion, en sammanslagning”. ”Det handlar om att vara ett med allt, med helheten. […] Det finns bara verklighet.” Det är en erfarenhet av ”tystnad, vilket inte är avsaknaden av buller och oväsen, utan avsaknaden av ord, inte frånvaron av ljud, utan frånvaro av mening”, säger han vidare. Även om ordet ’tystnad’ i kristendomen är ett viktigt begrepp för att uttrycka essensen av andlighet, handlar det dock om en annan sorts tystnad, den som är fylld med Närvaro och relation. I den kristna praktiken är tystnaden hos lärjungen tänkt och erfaren som en personlig relation mellan människan och Gud. Det är en tystnad som skriver in sig i relationens sammanhang, som förutsätter ett möte mellan två olika till varandra icke-reducerbara friheter – Guds och människans. Enligt kristen uppfattning handlar det om ett möte med den som älskade människan först. Därför vill jag hävda att kristen andlighet, snarare än ateistens andlighet, i själva verket är kärlekens andlighet. Att uppleva denna, att erfara denna, kräver en akt av tro för att öppna för en personlig Gud.

André Comte-Sponvilles ateism, åtminstone såsom den formuleras i boken L’esprit de l’athéisme, pendlar mellan religion och ateistisk humanism. Men enligt min uppfattning borde en sann ateist kunna acceptera en grundläggande pessimism, och även nihilism. Det går inte att säga att den mänskliga existensen eller tillvaron saknar den ultimata grunden och på samma gång försvara dess värderingar. Varför? Eftersom det bara finns ett band mellan det värde man ger åt människans existens eller tillvaro och dess ultimata grund. Det går inte att säga till någon: ”Jag älskar dig” och tillägga ”Du är endast materiens slump”. Att säga ”Jag älskar dig” är att säga: ”Du är mysteriet, som går utöver mig själv och som går utöver dig själv. Det finns något i varats ordning som ger ett värde åt din existens, och som uppfyller mig med respekt.”

Comte-Sponville bygger sin andlighet på erfarenheten av ”verklighetens mysterium”, men han tror inte på Gud. Det förefaller mig som om den franske filosofen glömde att säga att i denna upplevelse av ”tillvarons verklighet” fanns det tre: han själv, universum och Mötet. Det är tack vare detta Möte, denna alteritet – något annat än han själv – som extasen ägde rum. Denna uppenbarelse, som getts åt honom helt plötsligt utan några förtjänster, är en gåva, något som kommit till honom helt gratis. Det är därför vi upplever detta möte med naturen, med ”tillvarons verklighet”, som ett mysterium. Det verkar som om ateisterna inte kan leva utan tanken på Gud, även om de försöker göra det.

En annan aspekt värd att kommentera är filosofens metodologiska ansats, nämligen användning av andliga termer och symboler som han tömmer på deras traditionella kristna innehåll. Han öser ur teologins förråd och använder sig av det teologiska språket för sina egna syften. Detta förfarande tycks mig vara en konsekvens av den rådande epistemologiska, kulturella och religiösa situationen. Comte-Sponvilles resonemang och metod är ett resultat av den kristna tankekulturens sekularisering som ägt rum i Västerlandet. Även om filosofen positivt värderar det judisk-kristna arvet, den religiösa kulturen med dess etiska och metafysiska värden, erkänner han inte ett religiöst förmyndarskap (beskydd). Han vänder sig från det uppenbarade, betraktar kristendomen bara som ”en leverantör av en vokabulär”, för att använda Michel de Certeaus formulering, och söker nya föreställningar och erfarenheter av ’det heliga’ i tillvaron. Man skulle kunna säga att André Comte-Sponville söker Gud – utan att nämna det – utanför ramen för organiserad religion och utan den kristna tanken, vilken han bedömer som icke längre tänkbar för den post-kristna människan.

Litteratur

Stanislas Breton, Paul Ricoeur: ”La ’fonction méta’ dans l’espace contemporain du pensable”, i Ph. Capelle (red.): Le statut contemporain de la philosophie première. Beauchesne 1996.

Philippe Capelle & André Compte-Sponville: Dieu existe-t-il encore? Cerf 2005.

André Comte-Sponville: Présentations de la philosophie. Albin Michel 2000.

L’esprit de l’athéisme. Introduction à une spiritualité sans Dieu. Albin Michel 2006.

– ”Qu’est-ce qu’une spiritualité sans Dieu?: à propos de l’esprit de l’athéisme” (enregistrement sonore). Paris, 2008 (3 disques compacts en 1 coffret + 1 livre)

Une éducation philosophique. PUF 1989.

Petit traité des grandes vertus. PUF 1995.

Impromptus. PUF 1996. Pensées sur l’amour. Albin Michel 1998.

L’amour la solitude. Albin Michel 2000.

Traité de désespoir et de la béatitude. PUF 2002.

Le sexe ni la mort (Trois essais sur l’amour et la sexualité) . Albin Michel 2012.

André Comte-Sponville, Bernard Feillet, Alain Rémond: A-t-on encore besoin d’une religion? Atelier 2003.

Un Entretien avec André Comte-Sponville, ”Athée, mais pas châtré de l’âme”, i Le Monde des Religions 2006.

Michel Onfray: Traité d’athéologie, Grasset 2005 (På svenska: Handbok för ateister. En ateologisk betraktelse. Nya Doxa 2006).

Tomas Orylski är teol.dr och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.