Lovprisande förnekelse – Helig dårskap och apofatisk teologi i Lars Gyllenstens författarskap

I både Väst- och Östeuropa har författare och filosofer använt sig av den ortodoxt kristna teologin för att uttrycka sin syn på det senaste århundradets krävande existentiella frågor. Lars Gyllensten (1921–2006), läkare, författare och inflytelserik medlem av Svenska Akademien och dess Nobelkommitté, är en av dem. I romanen Huvudskallebok (1981) skriver han: ”Paradoxen är mitt evangelium” (s. 253).

Gyllenstens rika författarskap rymmer omkring trettiofem romaner och essäsamlingar. Genom sina förbindelser med tidigkristen och bysantinsk teologi utgör det en intressant kontaktyta mellan de väst- och östeuropeiska kulturerna. Medan dessa traditioner annars vanligen hålls isär, visar Gyllenstens författarskap på den potential som den bysantinska traditionens teologi, estetik och semiotik har för postmodern litteratur och kultur.

En av hans första böcker kallades Moderna myter (1949). Den följdes av flera romaner under 1950- och 1960-talen, där de roller som utforskades anknöt till historiska, arketypiska och mytiska gestalter såsom Abraham, Kain, Orestes, Sokrates, Orfeus, Don Juan och Faust. I och med 1970-talet vände sig Gyllensten så till Bysans. Hans intresse för ortodox teologi och heliga dårar inleddes därmed flera decennier före den bredare vändningen österut mot mystik av olika slag, som skedde inför millennieskiftet 2000 – en utveckling som gjort att det i dag finns ortodoxa ikoner i många svenska kyrkor.

Gyllensten betonade alltid att han inte var kristen, och han glömde aldrig de filosofer och författare som redan i hans ungdom hade fångat hans intresse – Kierkegaard, Schopenhauer och Pascal. Men han började även använda tidigkristna, bysantinska och ryska helgon och heliga dårar samt argument från apofatisk teologi som klangbotten för sina romaner och essäer. Också den ortodoxa ikonteologin blev av största betydelse för honom, något som Camilla Brudin Borg studerat i sin avhandling Skuggspel (2005), men som inte kommer att beröras här. Han engagerade sig i skrifter av Origenes, Pseudo-Dionysios Areopagita och Johannes av Damaskus; i bysantinska helgons och heliga dårars vitor; i Augustinus’, Tertullianus’ och senare västliga medeltida skolastikers skrifter; i tidigkristna och bysantinska mystiker, exempelvis Isak Syriern och Symeon den nye teologen. Han läste också senare utläggningar av ortodox teologi av bland andra Timothy Ware, Vladimir Lossky och John Meyendorff. Utan svårighet kombinerade han den bysantinska traditionens teologi och estetik med diskussioner av modern fysik, med litterära gestalter såsom Don Juan och hans tjänare Leporello, och med en återkommande figur som kallas Vindsmannen – att jämföra med Källarmänniskan hos Dostojevskij. Då Gyllensten hänvisar till den bysantinska teologins paradoxer är det för att uttrycka sin egen poetik och för att utforska vad verkligheten och den mänskliga existensen är eller skulle kunna vara.

Helgon och heliga dårar

Antonius den store, den egyptiske eremiten och helgonet (ca 251–356), är en sådan historisk gestalt av nästan arketypisk betydelse för Lars Gyllensten i romanen Grottan i öknen (1973). Romanen har ägnats en utförlig studie av Thure Stenström. Genom Hieronymus Boschs målning och Flauberts roman är just denne eremit också en välkänd gestalt i västeuropeisk kultur.

Gyllenstens roman börjar med att eremitens liv återberättas. Ursprungligen skrevs Antonius vita eller bios av Athanasius, teologen, filosofen och helgonet, som var ärkebiskop av Alexandria på 300-talet. I romanens andra del berättas levnadstecknarens egen historia, medan den tredje delen utspelar sig i svenskt 1900-tal, där ett modernt liv i armod, möda och enslighet skildras. Genom att romanens tredje del, liksom i en triptyk, framställs sida vid sida med berättelserna om eremitens och hans levnadstecknares liv kommer den att utgöra en modern parallell till berättelsen om eremiten i öknen och skildrar på så vis en modern Antonius. Det framgår av Gyllenstens publicerade arbetsanteckningar att han ansåg att senantiken, den tid då asketer och munkar först uppträdde, i många avseenden påminde om hans egen samtid, 1960-talet och det tidiga 1970-talet. Många försökte då, med Gyllenstens ord i Mänskan djuren all naturen (1971), ”bygga upp sina egna motsamhällen och uppfinna nya, fasta grunder för en människovärdig gemenskap” (s. 27).

Ändå är ingen av de heliga personerna i Gyllenstens romaner skildrade på ett sådant sätt att de framstår som värdiga förebilder. Deras liv har inte framställts såsom brukligt är i helgonvitor.

Den främsta poängen i Antonius den stores liv, så som det berättas av Gyllensten, verkar vara att ingenting går som helgonet vill. För att uppnå största möjliga anspråkslöshet lever han under många år helt isolerad i sin grotta, hemsökt av demoner och ondskefulla visioner, vilket gör att han begår den paradoxala synden att sträva efter ödmjukhet. Samtidigt är munkarna som samlas runt hans grotta ivriga att göra affärer och slå mynt av hans extrema liv. De använder eremiten som lockbete, oberoende av det faktum att han är frånvarande. Han förblir i sin grotta utan att kunna ses av de folkskaror som kommer till platsen.

Den följande historien om eremitens levnadstecknare, ärkebiskop Athanasius och hans exil i romarrikets nordliga provinser, berättar inte heller om något förebildligt liv. Här i romanens andra del är det ärkebiskopens trots, hans gruvliga ilska och förtärande vrede som Gyllensten skildrar.

Inte heller är det något hjältelikt helgon det berättas om i romanens tredje del, i den avslutande, moderna livshistorien. Här rör det sig om en rekonstruktion av en avliden mans inskränkta och meningslösa liv. En något yngre man fortsätter en liknande kuriös och i alla avseenden begränsad tillvaro i det förfallna huset. Han påminner om en tjänare som inte lagt märke till att hans herre har gett sig av. Hur misslyckat och illa utfört hans tjänande uppdrag än är, så upprätthåller det trots allt illusionen av att det existerar en herre, även om denne är död och borta.

Denna paradox, att tjänarens tjänande liv är det enda beviset för herrens existens, iscensätter och betonar Gyllensten ofta i sina romaner. Hans tolkning av eremitens liv i Grottan i öknen är att det helt saknar storhet och kännetecknas av förödmjukelse, isolering och meningslöshet. Då en tjänare eller en eremit lever ett sådant liv skapas illusionen av att herren – Gud – är närvarande, utan att det någonsin kan bevisas. Förutsatt att eremiten fortsätter att handla som om det finns en herre, blir hans livs vittnesbörd detsamma med eller utan herrens närvaro. Att inse detta skulle kunna leda till förtvivlan, men Gyllensten avslutar sin roman på ett annat sätt: ”Den rätta, innerliga innebörden i en rätt förnekelse är: befrielse, besvärjelse” (s. 322). Tjänaren och eremiten kommer här att fungera som ett indexikalt tecken, som visar på herren respektive Gud, på samma sätt som ortodoxa ikoner visar på sin gudomliga prototyp. Tecknens viktiga roll och förmågan att lägga märke till, läsa och tolka tecken på rätt sätt är en återkommande idé i Gyllenstens författarskap.

I den andra delen av romanen, i berättelsen om ärkebiskop Athanasius’ exil, dyker det upp en märklig gestalt som kallas Hundhövdingen eller Hundkungen. Han är en lortig luffare, en dåre som gör skandal. Till sist utmanar han den grant klädde och ärevördige ärkebiskopen genom att framträda som ett tidigare ignorerat tecken för den egentliga fåfängligheten i ärkebiskopens göromål. Hundhövdingen har med sig en märklig gåva till ärkebiskopen: en sliten gammal grå-brun kapptrasa som tillhört eremiten Antonius. Strax innan han dog hade han befallt att ärkebiskopen skulle ha den.

Hundhövdingen är den första gestalt i Gyllenstens författarskap som påminner om de bysantinska heliga dårarna. Flera sidor om bysantinska och ryska heliga dårar finns med i hans publicerade arbetsanteckningar, Lapptäcken, livstecken (1976). Han introducerar här både grekiskans saloi och ryskans jurodivye för sina svenska läsare. Förutom de mest bekanta bysantinska heliga dårarna, Symeon och Andreas, tas flera ryska heliga dårar upp, till exempel Helige Isaakij, som var den förste av dem i Rus på 1000-talet, Helige Prokopij, bördig från Lübeck, Ioann från Rostov och Vasilij Blazjennyj, som kanske är den mest kända av dem alla. Dessutom nämns gestalter ur Dostojevskijs och Tolstojs romaner, gestalter som är eller fungerar som heliga dårar.

Gyllensten går emellertid långt utöver sin källa, Ernst Benz’ Russische Heiligenlegenden (1953), då han framhåller att de heliga dårarnas liv inte ska förstås som ”mytologi och mystifikationer” utan som ”en sorts existentiell grundforskning” (s. 63). Därför, skriver han, har de relevans för hans egen samtid, 1970-talet, och dess proteströrelser mot ”de moderna, västerländska industristaterna” (s. 63). Han beskriver liknande historiska situationer, där de heliga dårarna i Bysans eller i Ryssland tvingats välja mellan verklig underkastelse och skenbar underkastelse, och hur de då bedrivit sin undermineringsverksamhet ur ett skenbart underläge. ”Jag tänker mig ett narrskap”, skriver han i Lapptäcken, livstecken, ”där det narraktiga består i att man axlar ett ansvar, som om man intalade sig att man vore duglig att bära ett ansvar” (s. 145). I dag kan vi fråga oss vad Gyllensten skulle ha sagt om det kvinnliga rockbandet Pussy Riot, som nyligen dömdes oproportionerligt hårt för sin protestbön framför ikonostasen i Kristi Frälsare-katedralen i Moskva. I debatten har de förts fram som nutida heliga dårar, och Gyllenstens reflektioner är utan tvivel giltiga i Putins Ryssland, ännu år 2012.

Till sist framhåller Gyllensten den heliga dårskapen som en möjlig lösning på den till synes ändlösa följden av religiösa, moraliska, etiska och existentiella problem. Genom att framställa dåren som ett slags predikant, som sprider ”narrskapets evangelium” (s. 146), introducerar Gyllensten ett sätt att leva, resonera och handla från den position av ständig och existentiell exil som är kännetecknande för en helig dåre: ”jag tror inte och jag litar inte och mitt hjärta är fullt av mörker och ödslighet, men jag handlar som om jag trodde och som om jag litade och som om mitt hjärta vore fullt av förtröstan” (s. 146).

via negativa – apofatisk teologi

En sådan ståndpunkt kommer nära tanken på via negativa, som syftar på det omöjliga i att beskriva Gud. Den enda möjligheten att beskriva honom är genom negationer, genom att räkna upp allt det han inte är. Under medeltiden använde sig såväl västliga skolastiker som bysantinska mystiker och teologer av via negativa, men i det östkristna sammanhanget är det i dag vanligare att tala om apofatisk teologi. I början av 1980-talet löd en av Gyllenstens formuleringar i Huvudskallebok: ”via negativa är min väg – ikonodulens väg” (s. 245). Här förknippade han alltså via negativa med vördandet av ikoner. I en tidigare anteckning ur Lapptäcken, livstecken hade han emellertid tvärtom definierat via negativa som ”den totala ikonoklasien” (s. 131), det vill säga som ett motstånd mot ikoner. Men, som vi ska se, på ett paradoxalt vis lyckades han till sist ändå göra dessa självmotsägelser meningsfulla.

Gyllensten tar ofta upp en närvaro som är dold och otillgänglig. Både i Grottan i öknen och Huvudskallebok rör det sig om en frånvarande närvaro, som använder det uppenbart närvarande som sin budbärare. I sin sista roman, Kistbrev (1998), skriver han:

”Endast den gud är värd att dyrkas som är ouppnåelig – Den Frånvarande Guden.
Han, hon, den: Den Gud vars bilder alltid flyr undan.

Den Gud som bekräftar sig själv genom att förkasta sina avbilder – men som ändå ständigt på nytt och på nytt närmar sig oss genom våra avbilder av honom, av henne – av Den Frånvarande Guden” (s. 152).

Det är centralt för Gyllensten att det är genom språket som vi får kunskap om världen. Hans författarskap är ett storskaligt experiment för att nå sådan kunskap, till exempel genom uppräkningar och långdragna beskrivningar av öde och förfallna miljöer, som exempelvis eremitens grotta i öknen, eller den bostad som är dess moderna motsvarighet. Titeln på Gyllenstens debut som modernistisk poet under pseudonym var Camera obscura (1946), och man kan – så som Kristina Lugn föreslagit – tolka dessa miljöer som ett slags Camera obscura för hans skrivande. De fungerar som stängda och mörka rum, där verkligheten benämns genom detaljerade uppräkningar och beskrivningar, som om det var fråga om att besvärja och att framkalla den i en närmast fotografisk process. Gyllensten uttrycker denna tanke i romanen Grottan i öknen:

”Allting i denna avklädda bostad var någonting […]. Det tjänade till redskap eller mask för någonting frånvarande, vilket förfogade över den makt, som det närvarande endast skenbart ägde eller hade till låns. Detta frånvarande, i sin tur, behövde det närvarande och betjänade sig av dess yttringar för att självt komma till tals och låta sina krafter verka” (s. 288).

via negativa eller apofatisk teologi kan innebära att man använder en mängd negationer för att försöka beskriva vad Gud inte är. Men resultatet kan också bli total tystnad, att man helt resignerar i fråga om språkets möjligheter. Ett sådant slags förnekelse, i kraft av via negativa, var det som Gyllensten i Lapptäcken, livstecken förknippade med ikonoklasmen, grundat i ”den radikala distinktionen mellan […] den objektiva världsordningen med dess naturlagar och våra modeller och andra vetenskapliga begrepp och hypoteser” (s. 131). Men i Huvudskallebok, och mot slutet av hans liv, i klippboken Med andras ord, och egna (2004), tog han tvärtom ställning för via negativa och apofatisk teologi som ett av ikonodulens kännetecken och resignerade inte längre om bildernas och modellernas möjligheter.

För att få den här paradoxen att fungera, förde Gyllensten samman apofatisk och katafisk teologi, det vill säga den apofatiska metoden att beskriva Gud genom negationer – eller inte alls – med den kafatiska metoden att kalla Gud vid en mängd olika namn. Hans argument är att dessa i grunden motsatta metoder i princip leder till samma resultat: när Gud benämns på så många olika sätt som inom katafatisk teologi, drar han sig tillbaka från våra begrepp och resonemang – precis som inom apofatisk teologi. Gyllensten förklarar i Med andras ord, och egna: ”Förnekelsens teologi, liksom dess motsats, pluralismens teologi, har fått flera formuleringar i mina excerpter. Jag känner en stor sympati för dem och deras anhängare” (s. 10–11).

Denna ståndpunkt hade han också uttryckt redan mer än tjugo år tidigare, i Huvudskallebok: ”Jag samlar katalogen – det är mitt sätt att prisa livet, prisa skapelsen. Men vad jag skall säga om den, det vet jag inte – jag vet bara hur jag skall säga det, nämligen: prisande, lovprisande” (s. 294). Gyllenstens metod att sätta samman långdragna beskrivande uppräkningar och benämningar, att med hans egna ord ”samla katalogen”, visar på ett annat litterärt tillvägagångssätt än det traditionellt berättande, nämligen lovprisandets modus. I Gyllenstens författarskap kombineras den ’positiva’ katafiska metoden med den ’negativa’ apofatiska metoden, vilket resulterar i en paradoxal estetik: att lovprisa genom att förneka, att ära genom att ta avstånd ifrån, att följa ikonodulens väg genom att använda ikonoklastens metoder. Det är därför ingen överraskning att ett av utdragen i Gyllenstens klippbok är hämtat från Pseudo-Dionsysius Areopagita, som är en av de främsta inspirationskällorna för mystiker och apofatiska teologer inom både öst- och västkyrkan.

Sammanfattning

Gyllensten menade att vi möter de mest engagerade och fruktbara striderna med det mänskliga varats svåraste frågor inom den religiösa sfären. Även om han uttryckligen betonade att han själv inte var kristen, tvekade han aldrig att placera sina estetiska, semiotiska och epistemologiska diskussioner dels inom den tidigkristna, bysantinska och västligt medeltida teologin, dels inom den moderna fysiken.

Bildligt talat arbetade den tidigare läkaren och vetenskapsmannen Lars Gyllensten med modeller av livet och verkligheten i sitt textuella laboratorium, med hjälp av bysantinska och tidigkristna metoder. Han närmade sig heliga dårar och apofatisk teologi i sökandet efter en punkt från vilken det skulle vara möjligt att kommentera den egna samtiden, att utföra experiment med berättandet, att diskutera kunskapens gränser samt det möjliga eller omöjliga i att representera verkligheten – allt inom hans eget författarskap.

Gyllenstens litterära verk exemplifierar den förändring i funktion som sker då bysantinsk teologi tas upp inom det senaste århundradets litteratur. Dess ursprungliga bekännande och didaktiska funktioner inom den ortodoxa kyrkan ställs åt sidan till förmån för de existentiella och estetiska funktioner som den får inom modern och postmodern litteratur samt inom epistemologiska diskussioner. I Gyllenstens författarskap behåller bysantinska helgon och ortodoxa ikoner sina teckenkvaliteter, medan deras prototyp i Kristus ifrågasätts. Som indexikala tecken visar de i stället på den existentiella innebörden hos grundläggande frågor om representationen av verkligheten. Dessa var lika angelägna för bysantinska teologiska debatter som de är för postmoderna romaner och epistemologiska diskussioner – alla prövar de möjligheten att lovprisa genom att förneka.

Litteratur

Athanasios av Alexandria: Antonios liv, övers., inl. och komm. av Tomas Hägg och Samuel Rubenson, Artos & Norma 2003 [1991].

Benz, Ernst: Russische Heiligenlegenden, Verlag die Waage 1953.

Brudin Borg, Camilla: Skuggspel. Mellan bildkritik och ikonestetik i Lars Gyllenstens författarskap, diss. Göteborgs universitet, Artos & Norma 2005.

Gyllensten, Lars:

Moderna myter. Dialektisk fantastik, Bonniers 1949.

Grottan i öknen, Bonniers 1973.

Lapptäcken, livstecken. Ur arbetsanteckningarna, Författarförlaget 1976.

Huvudskallebok. Roman i tre turer, Bonniers 1981.

Som medarb. i Varför inte kristendom?, Skeab Förlag 1981.

Kistbrev. Roman, Bonniers 1998.

Med andras ord, och egna, Bonniers 2004.

Karlsson, Lena S.: Liv dröm dikt. Möten med 34 svenska författare, Carlsson 2007.

Lugn, Kristina: Lars Gyllensten. Inträdestal i Svenska Akademien, Norstedts 2006.

Stenström, Thure: Gyllensten i hjärtats öken. Strövtåg i Lars Gyllenstens författarskap, särskilt Grottan i öknen, Acta Universitatis Upsaliensis. Historia litterarum 19, Uppsala 1996.

Wictor, Jan [pseudonym för Torgny Greitz och Lars Gyllensten]: Camera obscura, Bonniers 1946.

För Pussy Riot som heliga dårar, se bloggen Eastern Christian Books, 21 maj 2012: http://easternchristianbooks.blogspot.se/2012/05/you-damned-fool.html.

Artikeln bygger på ett föredrag på en konferens om kristen askes och mystik i östlig och västlig tradition vid St Thomas Institute i Moskva i september 2012. Den är en uppdaterad och förkortad version av den tidigare publicerade artikeln ”Paradox is my gospel. On the existential significance of Byzantine holy men, icons and apophaticism in the work of Lars Gyllensten”, i Foteini Kolovou (red.), Byzanzrezeption in Europa. Spurensuche über das Mittelalter und die Renaissance bis in die Gegenwart, Byzantinisches Archiv 24, Berlin: de Gruyter 2012, s. 243–258.

Helena Bodin är fil.dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet.