Bilden av en påve

Den 24 november publicerade journalisten Peter Seewald sin sedan länge aviserade intervjubok med Joseph Ratzinger, alias Benedictus XVI. Redan innan den nått bokhandlarnas diskar väckte boken rabalder i medierna. De stora mediedrakarna basunerade ut att påven nu har ändrat sin syn på kondomer och att han betraktar Vatikanens hantering av fallet Williamson som ”en härdsmälta”. Uppgifterna byggde på några citat som läckt ut i förväg. Plötsligt stod påven där i ett nytt ljus i det offentliga rummet. Han fick ett mänskligare ansikte, han talade inte längre enbart i form av kategoriska befallningar och han kunde till och med öppet medge att han begått misstag. Här i Sverige gick det så långt att Dagens Nyheters ledarsida klämde fram en nästan uppskattande kommentar.

Vad kan man nu vänta härnäst? Innebär detta att världen alltså lagom till jul i påven har fått sin egen nya folkhemstomte? Sedan den första mediala uppståndelsen har lagt sig är det nu dags att fråga vilken bild av påven som blir bestående.

Till att börja med bör man dra sig till minnes att den tyske journalisten Peter Seewald redan tidigare har publicerat två omfattande intervjuböcker med Joseph Ratzinger innan han blev påve: Jordens salt (1996) och Gud och världen (2000). Och 1985 kom den italienske journalisten Vittorio Messoris intervjubok Ratzinger-rapporten, där den dåvarande kardinalen gör en (i långa stycken pessimistisk) utvärdering av frukterna av Andra Vatikankonciliet 20 år efter dess avslutning. Förmodligen har ingen annan av världens stora religiösa ledare lika öppet och utförligt förklarat sin syn på allt mellan himmel och jord som Ratzinger gör i sina intervjuböcker.

Med hjälp av dessa fyra intervjuböcker kan också den som inte tar sig igenom hans omfattande produktion av teologisk facklitteratur få en god inblick i påvens sätt att tänka, förutom att man också kommer närmare människan bakom de akademiska och kyrkliga titlarna. Här möter man både den spränglärde teologen och den analytisk-kritiske iakttagaren av samtidskulturen, men också livsnjutaren som hellre lyssnar på Mozart eller ser en komedi på dvd än att han går till motionscykeln och gör sitt dagliga träningspass enligt läkarens ordination. Han säger sig vara anhängare av Winston Churchills princip No sports!

Läser man den senaste intervjuboken i ljuset av de tre föregående finner man, föga överraskande, att Benedictus XVI i stor utsträckning tänker som kardinal Ratzinger. Hans världsbild och teologiska tankevärld består. Hit hör hans sorg över modernitetens skilsmässa mellan tro och förnuft, hans avvisande av postmodernismens relativism, hans kritik av trons privatisering i samtidskulturen och hans insisterande på det mänskliga livets okränkbara värde från dess början till dess naturliga slut. Hit hör också den platonsk-augustinska grundtonen i hans teologi, hans kärlek till traditionell katolsk liturgi, hans övertygelse om den katolska kyrkans gudagivna särställning bland de kristna samfunden, liksom övertygelsen att Andra Vatikankonciliet bör tolkas i kontinuitet med kyrkans tidigare koncilier. I alla dessa och många andra avseenden innehåller den senaste boken ingenting nytt jämfört med sina föregångare. Och varför skulle den göra det? Tänker man i århundraden, snarare än i nanosekunder, och om ens uppgift är att ge vidare ett budskap med flertusenåriga rötter, är nya infall inte nödvändigtvis vad som intresserar en allra mest.

När detta väl är sagt, kan man samtidigt konstatera att de fem åren som Benedictus XVI ändå har satt djupa spår i Joseph Ratzinger. Han medger utan omsvep att det varit fem svåra år och att han hellre skulle ha velat ägna sin ålderdom åt något annat än att vara påve. Valet drabbade honom ”som när bilan på en giljotin faller mot ens nacke”, säger han. Och så kryper det fram, det ena efter det andra. Här möter man omskakande och förödmjukande erfarenheter, men också framtidsvisioner och, på sina håll, ett visst nytänkande.

Mer än 20 sidor ägnas åt pedofilövergreppen. Som inget annat har de kastat sin skugga över det nuvarande pontifikatet, även om det allmänt anses att den nuvarande påven hör till dem i Vatikanen som först reagerade tydligt på larmrapporterna. Han berättar att insikten om övergreppens omfattning fortfarande får honom att skaka in i märg och ben. Själv anser han att han i stort sett gjort vad han kunnat, även om han medger att man i Rom kunde varit snabbare med att uppmana biskoparna runt om i världen att ta tag i problemen på allvar. En avgörande orsak till krisens utbredning ser Benedictus i 60- och 70-talens sexliberala kultur som också påverkade kyrkan, och som bidrog till att man inte ville moralisera över frigjordhet och började se mellan fingrarna även när det gällde rent kriminella beteenden.

Kriser och skandaler av olika slag har kantat det nuvarande pontifikatet. I åtskilliga fall har de varit sammankopplade med en påfallande oförmåga att umgås med massmedierna och med ett bristfälligt sätt att förklara innebörden i olika beslut. Fallet med den Förintelseförnekande SSPX-bis¬kopen Richard Williamson hör till denna kategori. Utifrån den information som påven då hade, betraktade han upphävandet av exkommunikationen av Williamson som ett okontroversiellt kyrkorättsligt beslut, ovetandes som han var om Williamsons absurda påståenden om judarna och Förintelsen. I den nya boken döljer påven inte sin irritation och besvikelse över hur klumpigt medarbetarna i Vatikanen hanterade fallet. Själv fick han inget veta förrän allt var för sent och härdsmältan ett faktum. (Inga namn nämns, men det är känt vilka som skötte ärendet och man kan inte låta bli att undra över hur dessa medarbetare reagerar på påvens formuleringar.)

En annan passus i boken som föranledde stora rubriker i medierna innan den ens var publicerad gäller bruket av kondomer. Läser man innantill kan man knappast dra någon annan slutsats än att det här inte rör sig om någon avgörande förändring i påvens synsätt, vilket också bekräftas av att han senare i boken framhäver betydelsen av encyklikan Humanae vitae. Det är visserligen förs¬ta gången en påve uttryckligen säger att det finns situationer där det är ett tecken på moraliskt ansvarstagande att använda kondom. Men eftersom det enda exempel på ett moraliskt acceptabelt bruk av kondom som nämns är hämtat från prostitutionens värld, får man nog dra slutsatsen att påven menar att en sådan bedömning gäller endast i sådana fall som kyrkan redan av andra skäl bedömer som omoraliska. Det finns med andra ord gradskillnader även i helvetet. Någon öppning för en moraliskt acceptabel användning av kondom inom äktenskapets ram innehåller påvens ord knappast. Intressant nog antyder han dock längre fram i boken att man måste räkna med en skillnad mellan kyrkans sexualmoral och ”sökandet efter vägar som är möjliga att gå i det praktiska livet”. Han tillägger att han tror att det också i framtiden kommer att finnas vissa ”kärngrupper” som håller fast vid kyrkans sexualmoral. Att flertalet katoliker inte delar påvens uppfattning i dessa frågor är alltså välbekant för honom.

Söker man efter verkligt nya öppningar får man läsa andra avsnitt än de som i allmänhet har fångat journalisternas intresse. Bokens fjärde kapitel, exempelvis, innehåller sådant material. Här diskuterar påven klimat- och miljöfrågorna och det är tydligt att han är både engagerad och välinformerad. Han beskriver klimatfrågan som en ödesfråga för mänskligheten och han menar att kristendomen kan lämna värdefulla bidrag till mänsklighetens gemensamma ansträngningar att ta sig an problemen. Den moderna framstegstanken har fått oss att tänka i banor av en ständigt ökad konsumtion. Men människan behöver andra värden än maximerad konsumtion för att leva ett gott liv. Vid sidan om nya tekniska lösningar behövs också en beredskap till uppoffringar om utvecklingen inte ska gå oss ur händerna. Här behövs ett gemensamt agerande av politiker världen över, som i sin tur behöver uppbackning av ett brett folkligt stöd, som bland annat kan hämta sin inspiration ur den kristna tanken om ett ansvarigt förvaltande av Guds skapelse.

Trots raden av problem som både kyrkan och mänskligheten står inför kan man knappast säga att påven ger uttryck för en pessimistisk livshållning. Visst ser han med skepsis på en hel del fenomen i moderniteten. Men han nämner även viktiga framsteg, som exempelvis tanken på universella mänskliga rättigheter, liksom idén om en tydlig separation mellan kyrka och stat.

När det gäller kyrkans framtid räknar han med att den katolska tron kommer att stå sig väl på världsarenan. Europa är kyrkans verkliga problembarn, men på andra kontinenter växer hon. Kyrkans framtid i Kina och relationerna till den ryska ortodoxa kyrkan ligger påven varmt om hjärtat. Det blir dessutom tydligt att han hur som helst inte i första hand är ute efter växande medlems¬tal. Han är mer intresserad av en inre konsolidering, i form av en förnyelse av katolikernas trosliv. På det teologiska planet är en tydlig katolsk profil avgörande för honom, även om detta kan väcka irritation hos ekumeniska grannar. Påven ser kyrkan i eskatologins ljus. Kyrkans mål ligger bortom tid och rum, vilket han framhåller i bokens avslutande kapitel. Den människa som bär på hoppet om evigt liv har en inspirationskälla som består. Den källan kommer mänskligheten att behöva också framöver. Och påven är övertygad om att den katolska kyrkan, trots brister och skandaler, kommer att förbli den avgörande förvaltaren av denna källa för mänsklighetens väl.

Peter Seewalds nya intervjubok fick under några dagar världen att se Benedictus XVI i ett nytt ljus. Några lösryckta citat om kontroversiella teman väckte förhoppningar om en påve som ändrat uppfattning och plötsligt börjat tänka helt annorlunda. Det intrycket kräver sin modifikation. Visst visar boken att påven fortfarande är en alert iakttagare av sin samtid och en intelligent och beläst kommentator till densamma. Vilket inte nödvändigtvis betyder att hans eget synsätt i alla frågor vinner anklang hos majoriteten ens inom hans egen kyrka. Den nya boken visar förvisso en påve med mänskligt ansikte. Vi möter en person med beredskap att differentiera och att tänka igenom saker och ting på nytt. Hans svar på de frågor han får är långt ifrån så svartvita som de ofta framställs, de är nästan aldrig kategoriska utan ofta försiktigt och ödmjukt formulerade, och han medger öppet att han själv begått ödesdigra misstag. Men allt detta var ingen överraskning för dem som redan läst de tidigare intervjuböckerna med kardinal Ratzinger. Nyhetens behag kan bara de ha känt som hittills inte haft någon djupare kännedom om den nuvarande påven och hans tankevärld.

Det innebär inte att det inte lönar sig att läsa den senaste intervjuboken. De stora linjerna i påvens tänkande framstår här ännu klarare. Men dessa handlar ofta om annat än det som påven brukar få mest uppmärksamhet för. Som bonus får man reda på att en del av det som väckt allra mest rabalder i offentligheten, som fallet Williamson och den famösa föreläsningen i Regensburg, var beklagansvärda följder av slarv och missbedömningar, snarare än frukter av en genomtänkt policy.

Bilden av Benedictus XVI, alias Joseph Ratzinger, som en samvetsgrann och plikttrogen kyrkans tjänare lär komma att bestå. Likaså bekräftas dragen av en person som lider inte bara av tyngden av sitt uppdrag och av sin oförmåga att få ihop en fungerande medarbetarstab, utan också av sin oförmåga att kommunicera med omvärlden. Till skillnad från sin föregångare är den nuvarande påven ingen medialt begåvad masskommunikatör. Han läser hellre en god bok eller lyssnar på Mozart än att han tar sig ett bad i folkhavet. Men när vår tids kyrkohistoria en gång ska skrivas lär man inte glömma bort att det var han, den blyge och konservative teologiprofessorn som endast motvilligt steg upp på Petri tron, som var den förste påven att verkligen på allvar ta itu med pedofilövergreppen inom kyrkan. På frågan om han någonsin funderat på att avgå som påve svarar han: ”När problemen är stora duger det inte att springa därifrån och säga att nu får någon annan ta över. Avgå, det kan man göra när situationen har lugnat ner sig, eller när man helt enkelt inte orkar längre.”