Laglydig till varje pris?

Europarådet har som bekant antagit en resolution att ingen, vare sig personer eller institutioner, ska vara tvungen att medverka vid aborter, aktiv dödshjälp eller något som kan orsaka någons död. Alla ska tillerkännas rätten att tänka på egen hand i moraliska frågor, att följa sitt samvete och sin religion.

Denna resolution får dock bara rådgivande karaktär i Sverige. Som bekant har den också väckt en del protester. I vissa kretsar ses den som bakåtsträvande, som ett attentat mot aborträtten och mot feminismen. Som Bengt Säfsten påpekade (Signum nr 7/2010) brukar samvetsklausuler få ge vika för majoritetsuppfattningen. Vi har i vårt svenska konsensussamhälle svårt att hantera avvikande uppfattningar. De framstår som osolidariska och alltså oönskade. Reservanter uppfattas som fundamentalistiska bråkstakar.

Men vill någon verkligen att folk kopplar bort sitt samvete i tjänsten? Hur skulle det se ut om människor aldrig fick hänvisa till sitt samvete utan var blint förpliktade att handla efter lagar och förordningar, ordergivning och instruktioner? Miljontals männi¬skoliv har offrats därför att samvetet inte har erkänts som legitim handlingsnorm eller ens uppskattats som en mänsklig tillgång. ”Konungen äger ingens samvete tvinga eller tvinga låta” stod det i 1809 års regeringsform. Vapenvägrare brukade åberopa denna princip.

En apotekschef i Jönköping, som vägrat att sälja dagen-efter-piller därför att det strider mot samvetet (av vederbörande definierat som ”den objektiva princip som ligger nedlagd i människans själ”) att döda en mänsklig varelse, fick 2004 av sina överordnade veta att ingen har rätt att på grund av personlig övertygelse ha några synpunkter på vilka preparat som apoteket tillhandahåller. Förhoppningsvis var detta förflugna ord. Ett apotek tillhandahåller många livsfarliga substanser, och det måste rimligtvis vara en moralisk fråga, det vill säga någons samvetssak, hur dessa ska få användas, av vem och i vilket syfte.

Vad skulle inträffa om riksdagen en dag tillåter aktiv dödshjälp? Skulle all sjukhuspersonal förvägras rätten att avstå från att medverka vid avbrytande av liv?

Frågan gäller med andra ord om det i¬bland är rätt att bryta mot stiftad lag, överhetens beslut eller majoritetens vilja. Den har diskuterats alltsedan Sofokles tragedi Antigone. Den mest berömde samvetsfången i historien, filosofen Sokrates, tömde giftbägaren till följd av ett demokratiskt fattat beslut. Jesus föll offer för majoritetens röst, som vägde tyngre än Pilatus (och dennes hustrus) samvetsbetänkligheter.

Det existerar alltså rimligen en moralisk princip som står över positiv lag och majoritetsbeslut, och detta redan av den anledningen att lagstiftningen inte kan påbjuda allt som är rätt eller påtala allt som är orätt. Man kan alldeles utmärkt följa lagen till punkt och pricka men ändå vara en utstuderad fähund. Man kan också utnyttja lagen å det grövsta för sina egna syften, så att den högsta rättvisa förvandlas till högsta orätt: summum ius summa iniuria. Nürnbergrättegångarna 1946 utgick från att det fanns något som heter brott mot mänskligheten, trots att detta inte (då) var kodifierat i någon lagsamling, och de nazistiska koryféerna kunde med rätta hänvisa till att de inte brutit mot Tredje rikets lagar.

Före och oberoende av lagar och förordningar måste det finnas moraliska övertygelser, som antingen ger sitt instämmande i lagarnas rättmätighet eller protesterar om dessa kränker mänskliga rättigheter, moraliska principer eller varje persons värdighet. Det tål att upprepas: staten kan inte genom beslut skapa den värdegemenskap, till exempel demokratiskt sinnelag eller respekt för andras liv och egendom, som är förutsättningen för rättssamhällets existens och fortbestånd. Staten kan straffa överträdelser men inte tvinga folk att bli hederliga människor i avsikt, ord och gärning. Rättskänslan fostras och övas i familj, umgängeskrets, skola, föreningar, nätverk och samfund. Lagen kan inte lagstadga om respekt för lagen. Den måste komma inifrån, från den inre övertygelsen, med ett annat ord: från samvetet.

Samvetet är inte bara en negativ instans som mumlar i protest när dess innehavare gjort något eller tänker göra något som vederbörande är tveksam inför. Samvetet är också den positiva kraft som tvingar eller övertalar människan till de handlingar som hon innerst inne vet är riktiga — det hon måste göra för att sedan kunna möta sin bild i spegeln utan att skämmas.

Lagstiftning är ibland bara en kompromiss mellan stridiga partsintressen. Den starkaste partens intresse förvandlas till lag. Enligt den naturrättsliga principen (den nödvändiga grundvalen för allt tal om mänskliga rättigheter) hämtar alla rättssystem sin legitimitet från den naturliga lagen, det etiska budskap som är inskrivet i varje människas samvete. Inte allt som är juridiskt och tekniskt möjligt är också moraliskt legitimt. Teknologin måste kontrolleras av etiken. Annars slutar det med att den svage utlämnas åt den starkes makt. Den som saknar röst blir objekt för de resursstarkas experimenterande. Vetenskapen måste därför fostras till ansvar för medmänniskan och för den natur vi har fått att förvalta.

Ibland tvingar samvetet till lagstridiga gärningar. Syskonen Scholl i München uppmanade i flygblad till motstånd mot Hitler-regimen. De fick plikta med sina liv, men de hade rent samvete, vilket däremot inte deras domare kunde berömma sig av. Det finns tusentals liknande fall där samvetet tvingat till brott mot gällande lag. På ett mindre dramatiskt plan kan man nämna gömmandet av utvisningshotade flyktingar, eller ordervägran i det militära, när oskyldigt liv står på spel. Folk tvingas ibland vara osolidariska med kollegerna eller kårandan i kraft av en högre solidaritet: med offren för verksamheten. Exempel finns i vårt land från vården, läkemedelsindustrin och Sjöfartsverket, där enskilda anställda har blåst i visselpipan för att påkalla uppmärksamhet om vad som pågår.

Många gånger har en ensam profet stått upp mot kollektivet och dess anda och kanske fått rätt först av eftervärlden. Alltså exi¬sterar det en högre instans än den positiva lagen. Alltså kan det ibland vara en moralisk skyldighet att gå emot stiftad lag. Denna skyldighet kan inte rimligtvis inskrivas i lagen. Den som med gott samvete bryter mot lagen måste vara beredd att betala ett personligt pris. Det finns ingen elegant lösning på denna paradox. I så fall hade ingen behövt bli martyr för sin sak.

Men inget samhälle är betjänt av en doktrin enligt vilken ingen får åberopa sin samvetsövertygelse. Sådan konformitet är en farlig väg som Europa prövade med katastrofala resultat flera gånger under det förra århundradet.

Till slut är moralen alltid den enskildes ansvar. Med ett annat ord: en samvetsfråga.