Tillståndet på en befolkad planet

Under de senaste 50 åren har ekonomierna vuxit starkt i många av världens regioner och även om tillfälliga bakslag har förekommit, så pekar de flesta kurvor fortsatt brant uppåt. Jordens befolkning har ökat snabbt och antalet människor har mer än fördubblats, från 3 till 7 miljarder. Industriproduktion, gruvdrift och skördar av spannmål och andra grödor har ökat ännu snabbare. En accelererad utbyggnad av städer, kommunikation och handel har lett till att vi alla på ett eller annat sätt nu är aktörer på en global, ekonomisk marknad. För miljarder människor har dessa år av ekonomisk tillväxt varit löftesrika. De bär på ett hopp om en framtid utan fattigdom.

Utvecklingen under perioden har emellertid också inneburit att människan, som biologisk art, tar en allt större del av det tillgängliga utrymmet på planeten. Städer och vägar byggs, skogar avverkas, marker odlas upp och de arter, som levde där förr får anpassa sig, flytta eller dö ut. I dag finns inga områden kvar som inte bär spår av mänsklig närvaro. Avfall från städer, industrier, transporter läcker ut i omgivande terräng och kan sedan återfinnas på de mest oväntade platser. Under senare år har man särskilt uppmärksammat ökande halter i atmosfären av koldioxid och andra växthusgaser, som kommer från mänsklig aktivitet och som påverkar jordens klimat. Och just klimatförändringarna visar på en stark koppling mellan industriell expansion och miljöpåverkan: utan tillgång till billig energi i form av fossilt kol hade den ekonomiska tillväxten under de senaste 50–100 åren överhuvudtaget inte kunnat äga rum.

Tillväxtens oönskade sidoeffekter på miljön har gjort det nödvändigt att söka svar på frågan om denna utveckling är hållbar, om en fortsatt global ekonomisk tillväxt överhuvudtaget är möjlig eller om människan redan i dag tar en riskabelt stor plats. I en serie publikationer, Living Planet Report, har bland andra ett nätverk av forskare ställt samman ett underlag som gör det möjligt att bedöma vilka ramar som gäller för en långsiktigt hållbar tillväxt. Rapporter har getts ut i nya uppdaterade versioner vartannat år sedan slutet på 1990-talet. Den senaste blev tillgänglig i oktober 2010 och jag skall här redovisa några av dess slutsatser. (Rapporten i dess helhet finns på: www.footprintnetwork.org.)

För att en ekonomisk tillväxt skall vara uthållig krävs en långsiktig balans i utbytet mellan människan och jordens ekosystem. Människan kan till exempel inte långsiktigt öka sitt uttag av skog till en nivå som överskrider skogens tillväxt; om hon likväl försöker kommer skogen att ta slut. Hon kan inte uthålligt släppa ut koldioxid och andra växthusgaser i en snabbare takt än vad buffrande system i naturen hinner ta hand om; om hon likväl försöker, kommer jordens klimat att förändras. Människan har alltså en uppsättning av förväntningar eller anspråk på vad jorden skall leverera och jorden har en viss, given kapacitet att leverera, dess biokapacitet. För att kunna avgöra i vilken utsträckning människans krav i global skala motsvaras av planetens biokapacitet, måste vi mäta krav och kapacitet i en gemensam enhet. Living Planet Report använder enheten ”globala hektar” (gh), som ett sammanvägt mått på kapaciteten hos jordens förnyelsebara resurser. Också en människas anspråk på dessa resurser kan beräknas i gh och anges som storleken på hennes ”ekologiska fotavtryck”. Hur stora dessa avtryck är beror givetvis på människans livsstil, konsumtion, använd teknik etc.

I rapporten från oktober 2010 har man skattat, att människans totala ekologiska avtryck vid början av 60-talet var 60 procent av jordens biokapacitet. Vid mitten av 70-talet gick det jämt upp; anspråken balanserades av kapaciteten. År 2007, som är det sista redovisade året, förbrukade jordens befolkning 150 procent av tillgänglig biokapacitet. Eller annorlunda uttryckt: år 2007 tog människan i anspråk det som uthålligt kunde levereras av ett och ett halvt jordklot.

Så långt är alltså situationen mycket klar: en fortsatt utveckling i denna riktning är inte hållbar. En växande eko-skuld ackumuleras och skjuts vidare in i en riskabel framtid.

Nu kan man emellertid ta fram en mer nyanserad bild genom att lösa upp de globala medeltalen i dess olika komponenter. En första fråga blir då var denna ökning av människans fotavtryck har ägt rum. Svaret är entydigt: i länder i den rika världen. Det ekologiska avtrycket var här i början på 60-talet 3,6 gh per person och hade ökat till 6,3 år 2007. Motsvarande siffror för länder i den fattiga världen var 1,3 respektive 1,0 gh per person. En annan fråga är: vilken av komponenterna har vuxit snabbast i den sammanvägda enheten ”ekologiska fotavtryck”? Också här är svaret entydigt: nästen hela ökningen har skett som ökade utsläpp av koldioxid i rika industrialiserade länder, samt i någon mån också i de så kallade BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina). Om man sedan kopplar samman ökningen av utsläpp med en ökning av industriell potential och ekonomisk tillväxt, så blir bilden mycket klar. Det tycks finnas ett enkelt och tvingande samband: ekonomisk tillväxt är oundvikligen kopplad till en ökad förbrukning av fossilt kol. Åtminstone har det varit så under de senaste 50–100 åren.

Under de senaste tio åren har den ekonomiska tillväxten varit dramatiskt brant i BRIC- länderna och här finns en mycket stor tillväxtpotential. Befolkningen i BRIC uppgår till mer än tre miljarder människor och ekologiskt fotavtryck har beräknats till två gh per person för år 2007. Vilket betyder att det i BRIC-länderna i dag finns mycket stora befolkningsskikt, som just är på väg att ta sig upp ur fattigdom. Så om sambandet mellan tillväxt och förbrukning av fossilt kol inte kan brytas, ser framtiden inte ljus ut. Som om valet stod mellan endast två alternativ, en global fattigdom med dess politiska följd¬effekter och en global uppvärmning med dess politiska följdeffekter.

Nu pekar emellertid Living Planet Report 2010 på några omständigheter som gör läget något mindre dystert. Länders välstånd mäts vanligen som bruttonationalprodukt per capita, ett mått som ungefär motsvaras av befolkningens samlade köpkraft. Med ett sådant mått finns förmodligen ett strängt samband mellan välstånd och miljöbelastning: de som tjänar mycket kan spendera mycket. Men UNDP (ett FN organ) har tagit fram ett annat mått på mänsklig utveckling, Human Development Index, HDI, som tar hänsyn inte bara till inkomsters storlek utan också sådant som förväntad livslängd, utbildning osv. Med HDI som mått på länders tillväxt finns inte längre något nödvändigt samband mellan framsteg och förbrukning av fossilt kol. Det tycks alltså kunna finnas en alternativ väg till utveckling, ett rimligt mellanläge mellan överflöd och fattigdom.

Living Planet Report 2010 summerar tillståndet på planeten genom att ge tre alternativa framtidsscenarier för perioden fram till 2050. I ett första scenario skriver man fram de tendenser för ekonomisk tillväxt som gällt under senaste halvseklet men bromsar upp befolkningsökningen så att den går från dagens sju till att stanna på nio miljarder människor. I detta alternativ skulle det behövas biokapacitet från tre jordklot för att uthålligt svara mot människans anspråk. Detta scenario är helt orealistiskt; det kommer inte att inträffa.

Två andra scenarier utgår från antagandet att man genom en konsekvent satsning på alternativa energikällor och biobränsle kan nå en balans 2050 så att utsläppen av koldioxid till atmosfären inte sker i en snabbare takt än vad naturen hinner buffra. Om energifrågan kan lösas på detta sätt återstår emellertid en gigantisk utmaning: tillräckligt med mat åt nio miljarder människor i en situation, där odlad mark också behövs för produktion av biobränsle. De scenarier som här jämförs är effekterna av två representativa matkulturer, den italienska och den indonesiska. Men inte ens den mest sparsamma av dessa, den indonesiska med ett lågt kaloriintag och stor andel vegetabilier, skulle leda till balans. År 2050 skulle det fortfarande behövas en biokapacitet från 1,3 jordklot för att svara mot människans bantade anspråk. (Det italienska kosthållet tillämpat globalt skulle kräva ca två jordklot) Den enda lösningen på detta dilemma är att långsiktigt öka jordens biokapacitet; alltså bedriva jord- och skogsbruk på ett sätt så att jordarnas bördighet långsiktigt ökar.

Så hur är då tillståndet på planeten jorden? Svaret från Living Planet Report 2010 kan sammanfattas ungefär så: människan har gett sig ut på en mycket äventyrlig resa och det som framför allt krävs nu är globalt samordnade åtgärder, som effektivt svarar mot de stora risker som tornar upp sig i en nära framtid. Rapporten pekar emellertid också på de mentala och kulturella spärrar som hittills har förhindrat en ansvarsfull samordning.

En sådan mental spärr i den rika världen är det faktum att ekonomisk tillväxt i form av befolkningens ökade köpkraft har varit det allt överordnade målet i det politiska livet under de senaste 50 åren. Åtgärder som inte kan översättas till ökat ekonomiskt välstånd är politiskt döda. (Framtiden är som nu fast bättre och mer). Det finns emellertid andra och mer nyanserade sätt att se på mänsklig utveckling.

En annan mental spärr är tidsperspektivet. Politiker och beslutsfattare har i bästa fall en framförhållning på tre till sex år. Vad som skall hända under nästa mandatperiod låter sig sällan planeras. Men de miljöeffekter vi talar om här verkar i en annan tid¬skala; det är tröga system, som ofta behöver många årtionden för att slå igenom. Dagens varmare klimat är en följd av ökade utsläpp av växthusgaser under 60- och 70-talen. Och kan man inte bromsa dagens utsläpp, kommer effekterna att visa sig först om kanske 30–50 år. Så den rika världen tycks ha att välja mellan ökad köpkraft i dag eller ett mindre äventyrligt klimat för nästa generation.

Det finns emellertid ytterligare en faktor som kan bidra till att så många rika länder på norra halvklotet visar ett så tydligt ointresse för att minska utsläppen av växthusgaser. Ty enligt beräkningar kommer ett varmare klimat inte att drabba dessa områden särskilt hårt. Värst blir det förmodligen för fattiga länder i Afrika och Asien.

Dessa spärrar kommer ibland till uttryck i allmän skepsis mot de beräkningar och prognoser som redovisats här. Man säger: ”Är det här verkligen tillförlitliga uppgifter? Skulle inte data kunna sammanställas på andra sätt och så visa en annan bild?” I dessa invändningar finns ett korn av sanning. Ty prognoser och beräkningar innehåller alltid ett moment av osäkerhet. Exakta är de aldrig. De kunde ha gjorts annorlunda och skulle då ha gett andra siffror. Det väsentliga emellertid är de övergripande tendenser som dessa skattningar så tydligt pekar ut och de kan sammanfattas i tre punkter:

1. Den rika världen har byggt sitt ekonomiska välstånd och sin industriella kapacitet med hjälp av bland annat energi från fossilt kol; resterna av detta kol finns i dag som förhöjda halter av koldioxid i atmosfären.

2. En fortsatt ökning av utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser kommer att leda till en förändring av klimatet; planeten blir varmare.

3. En uppvärmning av planeten gör att extrema vädersituationer blir allt vanligare; framtiden kommer att bli mer riskabel, särskilt för folk i fattiga länder som saknar marginaler.

Den som förnekar dessa tre punkter kan inte rimligen vara intellektuellt hederlig. Så rapportens slutsatser står sig: Människan är på äventyrlig resa och det krävs en global samordning för att möta framtida risker. Vad som sker i framtiden beror på de brådskande beslut, som ännu inte har fattats.

Artikelförfattaren är biolog och har tidigare varit verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.