Ja till samvetsfrihet

Mycket oväntat antog Europarådet den 8/10 2010 en resolution att ingen person, inget sjukhus och ingen institution behöver delta i aborter, framkallandet av missfall, dödshjälp eller något annat som skulle kunna orsaka död av ett mänskligt foster eller embryo. Samtidigt betonar man vikten av allas rätt att få tillgång till medicinsk vård utan fördröjning. Rådet understryker rätten till enskilt tänkande, enskilt samvete och enskild religion hos dem som arbetar inom sjukvården.

Carina Hägg (S) är en av de svenska riksdagsledamöterna i Europarådets parlamentariska församling. Redan 2008 formulerade hon en motion till Rådet med ett helt annat syfte. Hägg och övriga undertecknare ville reglera frågor som rör samvetsklausuler främst inom området reproduktiv hälsa för kvinnor. Detta formulerades som ett önskemål om att åtminstone sjukhus i offentlig vård inte skulle kunna åberopa samvetsfrihet som hinder för viss verksamhet. Efter diskussioner hade dock motionen lett till ett så stort antal reservationer, att de helt motverkade förslagets ursprungliga syfte.

Den radikala McCafferty-rapporten ledde således, från att vara ett av de största hoten mot privata sjukhus och abortkritikers rätt till samvetsklausuler, till att bli ett möjligt verktyg för den del av svensk sjukvårdspersonal som kräver samvetsfrihet.

Innehållet i Europarådets beslut bygger på en balans mellan individens rätt (både vårdsökande och vårdgivare) och yrkeskårers gemensamma ansvar.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) menade att detta innebär ”ett sorgligt bakslag för feminismen”. Även RFSU:s generalsekreterare uttryckte sin besvikelse och menade att kvinnors liv och hälsa skulle sättas på spel om vårdpersonal skulle vägra dem vård med hänvisning till sitt samvete. Vårdförbundets vice ordförande Ingrid Frisk, som också är barnmorska, är mycket kritisk till att Europarådet ger grönt ljus åt dem som hon uppfattar som abortmotståndare inom vården.

Diskussionen om samvetsklausuler har i Sverige tidvis varit livlig även på andra områden. En sådan var aktuell när synen på kvinnliga präster diskuterades inom Svenska kyrkan och man formulerade en samvetsklausul 1958. Också när aborter legaliserades på 1970-talet formulerades liknande samvetsskydd för den som inte ansåg sig kunna delta i just den verksamheten. Mer känt är dock tänkandet om samvetets begränsande roll vid vapenvägran inför den tidigare obligatoriska värnplikten för män, oftast manifesterad som värnpliktsvägran. Tendensen i Sverige har varit att samvetet alltid fått stryka på foten för majoritetens åsikter, uttryckta genom demokratiska beslut, där majoriteten fått bestämma vad som varit juridiskt rätt och fel. Minoriteten har därmed alltid fått underordna sig majoriteten, då samvetsklausuler i sig skulle bejaka att problemen faktiskt fortsätter att existera trots majoritetsbesluten. Detta har lett till att samvetsklausuler regelmässigt urholkats och rensats ut.

Klausuler av den här typen saknas därför inom vården i Sverige, där Hälso- och sjukvårdslagen helt reglerar verksamheten. Rättsläget efter Europarådets resolution är inte helt klart. Leder resolutionen till förändringar? Birgitta Ohlsson (FP) menade att ”resolutionen tack och lov inte är bindande, utan en rekommendation”. Detta uttalande kan inte uppfattas på annat sätt än att Ohlsson öppet förnekar sjukvårdens personal rätt till samvetsfrihet. På regeringens hemsida inleder hon helt motsägelsefullt med uttalandet att ”EU ska vara en vakthund för mänskliga rättigheter, i Europa och övriga världen. Mindre än hälften av jordens befolkning lever i stater där de får tycka, tänka och tro fritt. Unionen måste vara en stark och modig röst för frihet, demokrati och rättsstatens principer.” Hur detta går att förena med att gå emot en sådan resolution, fattad enligt demokratiska principer, är svårare att förstå.

Sista ordet är således inte sagt i dessa heta frågor som berör oss alla, eftersom liknande situationer skulle kunna uppstå vid legaliserad dödshjälp. I det fallet skulle ett betydligt större antal av sjukvårdens folk kunna komma att beröras. Attityderna belyser den svenska ovanan att alltid tro sig ha tolkningsrätt för vad som är rätt och fel.

Artikelförfattaren är med. dr och överläkare och studierektor vid Ersta diakoni, Stockholm.