Vårt äktsvenska arv – var finner vi det?

Att skapa en bild av det egna folket med en fast och igenkännbar identitet har alltid varit ett mål för nationalistiska rörelser, så också i Sverige. ”Folklynnet”, det gemensamma historiska och kulturella arvet och tanken på folket som en rasbiologisk enhet har varit ständiga ingredienser i detta idébygge. Mycket av detta framstår i dag som förlegat, men i dag för Sverigedemokraterna fram delar av detta synsätt i sitt program.

I en tänkvärd debattartikel i Dagens Nyheter den 3/10 får detta en belysning av fil. dr Björn Magnusson Staaf, ordförande i Arkeo¬logiska Samfundet, där han gör en kritisk granskning av Sverigedemokraternas intresse för vårt kulturarv med bland annat ett förslag om ett Vikingamuseum i Stockholm. Det kan tyckas lovvärt, men Staaf och andra arkeologer är måttligt entusiastiska. Tydligt nog bärs partiets ideologi upp av en föreställning om svenskheten som härrör från 1800-talets nationalromantik, tron på att det skulle finnas en ursprunglig och äkta svenskhet som förpliktar oss till nya dåd. I dag inser allt fler att kulturens utveckling i Sverige inte är något naturvuxet och självskapat. Liksom i andra länder har den uppstått genom korsbefruktningar med andra kulturer. Blott barbariet var en gång fosterländskt, sade Tegnér.

Vad som nu framstår allt klarare är att det redan under bronsåldern fanns ett inflöde av kulturella impulser som efter hand omvandlade och berikade den lokala kulturen. På de fartyg som hällristningarna bär vittne om kunde nordiska sjöfarare hämta teknik och formspråk från länder med mer utvecklad kultur. I än högre grad gäller detta vikingatiden som för 1800-talets nationalromantiker framstod som en äktsvensk guldålder. De vittfarna nordborna förde inte bara hem rövade skatter utan också kunskaper och kontakter som ganska snart fick till följd att Norden införlivades med Europa. Runstenarna uppfattas gärna som förkristna och därför genuint svenska minnesmärken, men som vi vet är de ofta försedda med kors och vittnar då (liksom inskrifterna) om att kristendomen redan hade slagit rot. Runorna själva har sitt ursprung i det latinska alfabetet och påminner oss om tidigare kulturkontakter.

Den fornnordiska religionen uppfattas ibland som något särskilt svenskt och därför dyrbart, en tanke som särskilt odlas inom olika nyhedniska rörelser. Men också här har nyare forskning skingrat många illusioner. Vår kunskap om den fornnordiska religionen vilar på ett källmaterial som sammanställdes i efterhand av kristna författare, främst av Snorre Sturlasson, och framställningen är tydligt påverkad av kristen världsbild. Om den förkristna religionen som den verkligen tedde sig i Sverige vet vi förvånansvärt litet, och det är märkligt att nordborna så lätt kunde uppge sin religion till förmån för kristendomen utan att de någonsin blev utsatta för tvång.

Sedan har vi då medeltiden, som av många har uppfattats som långt mindre svensk än vikingatiden. Det katolska inflytandet under medeltiden ser man då som artfrämmande, ett slags utländsk ockupation, präglad av tvång och ofrihet. Så har det framställts i många skolböcker sedan 1800-talet. Men denna motsättning mellan svenskt och katolskt har inte någon saklig grund. Under 1100-talets lopp hade folket antagit kristendomen i dess katolska form och stod inte i någon motsättning till den. Detta var också en förutsättning för att Sverige skulle bli en del av den europeiska civilisationen. Landet fick nu del av dess läs- och skrivkunnighet, dess rika litteratur, rättsväsende och ekonomi. Allt detta bars upp av svenskar och fick svensk språkdräkt men närdes kontinuerligt av nya impulser från kontinenten.

Reformationen förändrade inte omedelbart detta läge. Den sammanföll med Sveriges utträde ur Kalmarunionen och medförde en begynnande svensk nationell självhävdelse. Bibeln och gudstjänstordningarna översattes till svenska, något som fick en enorm betydelse för svenska språkets utveckling. Men betoningen av den svenska identiteten låg ännu på det retoriska planet (”Vi svenskar höra ock Gudi till!”).

Det var först under den följande perioden som Sverige verkligen började uppvisa en nationell slutenhet som kanske bäst motsvarar Sverigedemokraternas självbild. 1600-talets många krig, inte minst Sveriges deltagande i trettioåriga kriget, fostrade bilden av svenskarna som ett isolerat men tappert folk, utsatt för ständiga hot från främmande makter. Här föddes nu också tanken att det hos oss fanns en trons renhet som inte fick besudlas av utländska tänkesätt. Bland annat fick utlandsstuderande genomgå en noggrann ideologisk kontroll. En storvulen svensk självuppfattning nådde samtidigt sin höjdpunkt i Olof Rudbecks Atlantica med dess tro på Sverige som upphovet till all mänsklig kultur.

Men Sverige var naturligtvis ekonomiskt och kulturellt beroende av utländska kontakter. Särskilt från 1700-talet skedde det en invandring av arbetskraft från kontinenten som tillförde Sverige nytt kunnande och nya perspektiv. Det är påfallande hur många icke-svenskar som bidrog till samhällets och kulturens utveckling. Det utländska inflytandet blev särskilt märkbart under Gustav III:s regering, och den följande tidens nationalromantiker misstrodde följaktligen hans tid som osvensk och dekadent.

Den svenska identiteten är också i dag problematisk. Invandring och den multikulturella situationen innebär påfrestningar som inte har funnits tidigare i den svenska historien. Men man kan inte kontra dem med en konstruerad svenskhet som saknar grund i historisk erfarenhet. Sverige är nu som förr en del i en större kulturell kontext och beroende av den, vare sig vi gillar den eller ej. Att konstatera detta innebär inte någon nedvärdering av det svenska kulturarvet, tvärtom. Just förmågan att ta till sig och assimilera kulturella impulser är kännetecknet på en levande kultur som inte har stelnat i sitt eget förflutna. De politiska rörelser som inte inser detta har ingenting att bidra med till Sveriges framtid.

Artikelförfattaren är docent i religionshistoria.