Påvliga tankar i finanskrisens skugga

Påven Benedictus XVI:s nya encyklika om socialetik har, föga förvånande med tanke på polariseringen inom kyrkan och samhället, väckt en mängd olika reaktioner. Kommentarerna tycks ha koncentrerats till teman i encyklikan som motsvarar skribenternas egna övertygelser. Andra teman har tonats ner eller helt enkelt ignorerats. Vad säger då Benedictus i sin omfattande undervisning (encyklikan omfattar över 30 000 ord)? Vad innebär denna encyklika för våra liv?

För den som vill tillgodogöra sig översikten i denna artikel över Benedictus ibland komplexa tankegångar kan det vara till hjälp att börja med en kort sammanfattning av encyklikans centrala teman. Enligt Caritas in veritate (”Kärlek i sanning”) innebär globaliseringen och teknologin både ett stort löfte och ett verkligt hot för sann mänsklig utveckling. Löftet kan infrias endast som en Guds gåva och genom mänskligt arbete, arbete rotat i kärlek och sanning som kommer till uttryck i rättvisa, det gemensamma goda och en konsekvent livsetik. Det enda sättet att bemöta den rådande ekonomiska och finansiella krisen, är att upprätta en gemenskapens ekonomi och en affärsetik, som har sitt centrum i människor i stället för i profit.

Det kan också vara bra att känna till att det latinska ordet caritas ömsom översätts med ”välgörenhet”, ömsom med ”kärlek”. Caritas kan syfta på att man utför en god gärning, till exempel genom en gåva till missionen. Benedictus använder dock inte ordet i denna bemärkelse. Han beskriver caritas som den teologiska dygd med vilken vi älskar Gud och vår nästa. [Engelskans charity översätts därför med ”kärlek” i fortsättningen av denna artikel. övers. anm.] ”Den osjälviska kärleken är det viktigaste sociala budet. Den respekterar medmänniskan och hennes rättigheter. Den kräver att rättvisa skipas och är det enda som ger oss förmåga att göra detta. Den inspirerar till ett liv i självutgivelse” (Katolska kyrkans katekes, nr 1889).

Jubileum

Caritas in veritate var ursprungligen tänkt som en minnesskrift med anledning av 40-årsjubileet av påven Paulus VI:s nydanande encyklika Populorum progressio (1967). Förseningar gjorde att Benedictus encyklika fick vänta till 2008, varpå finanskrisen och den globala nedgången gjorde en omarbetning nödvändig. Resultatet blev att Caritas in veritate till sist utkom 2009; den firar dock fortfarande Paulus encyklika om sann mänsklig utveckling och bygger vidare på den.

I inledningen till Caritas in veritate beskriver Benedictus den teologiska grunden för encyklikan, där han fokuserar mänsklig kärlek och sanning som i sin tur har sitt ursprung ”i Gud, som är evig kärlek och absolut sanning” (nr 1). Jesus Kristus uppenbarar kärlekens och sanningens fullhet för mänskligheten.

Benedictus fastslår att kärleken är själva hjärtat i den katolska socialläran. ”Kärleken – caritas – är en enastående kraft som inspirerar människor till ett modigt och generöst engagemang inom rättvisans och fredens områden” (nr 1). Påven inser att denna sociala kärlek kan avfärdas som irrelevant i politiska och ekonomiska sammanhang och gör därför en koppling mellan kärlek och sanning. Här kommer Benedictus in på en för honom central fråga: problemet med relativismen, den etiska hållning som säger att var och en avgör den moraliska kvaliteten hos en handling. Han fastslår att sanningen är en realitet som är uppenbar ”såväl i distinktionen som i samspelet mellan” (nr 5) tro och förnuft.

Principen om kärlek i sanning utgör grunden för rättvisa och det gemensamma goda, två faktorer ”som äger särskild relevans för utvecklingen i ett alltmer globaliserat samhälle” (nr 6). Benedictus tolkar rättvisan som ”ett erkännande av och respekt för individers och folks legitima rättigheter” (nr 6). Påven Johannes XXIII beskrev det gemensamma goda som alla de samhälleliga villkor som möjliggör för människor att bättre uppnå fullkomning som mänskliga varelser. Benedictus menar att denna beskrivning måste utökas till att gälla hela den mänskliga familjen i ett globaliserat samhälle.

Mänsklig utveckling

I sin encyklika från 1967 understryker påven Paulus VI att verklig utveckling inte endast omfattar ekonomiska behov utan också kulturella, sociala, politiska och religiösa sådana. Paulus kallar detta ”fullödig mänsklig utveckling” och syftar alltså på utveckling av hela personen och av varje person. Även om encyklikan fokuserar ekonomiska frågor behandlar den också dessa andra områden. Benedictus gör Paulus’ fokus och betoning till sina egna, vilket gör det möjligt att behandla en rad ämnen, också då han belyser ekonomiska frågor.

I kapitel ett av Caritas in veritate diskuterar Benedictus olika huvudteman i Paulus VI:s encyklika; han börjar med att lyfta fram den fullödiga mänskliga utvecklingen. Benedictus betonar att samhälleliga institutioner inte ensamma kan garantera verklig utveckling, eftersom utvecklingen ”kräver en transcendent syn på människan; Gud behövs” (nr 12). Utan Gud, varnar Benedictus, går människor i fällan att tro att de kan åstadkomma sin egen frälsning.

Benedictus utvecklar denna teologiska övertygelse genom att bygga vidare på Paulus VI:s reflektioner över kallelsen. Paulus VI fastslår att alla människor är kallade av Gud till ett sant förverkligande med hjälp av sina gåvor, sin utbildning och sina personliga ansträngningar. Samtidigt medger han att en människas utveckling kan möta allvarliga hinder i olika situationer och genom andras handlingar.

Fullödig utveckling kan alltså förstås som en kallelse från Gud, och därmed ett ämne för kyrkans omsorg. Följaktligen påpekar Benedictus att utveckling som en Guds kallelse kräver ett fritt och ansvarsfullt gensvar, liksom respekt för sanningen och fokusering av kärleken till Gud och nästan.

Benedictus nämner också tre andra skrifter av Paulus VI som bidrar till en full förståelse av vad utveckling innebär: Octagesima adveniens [Vår tids sociala problem] (1971), Evangelii nuntiandi [Om evangeliets förkunnelse i dagens värld] (1975) och Humanae vitae (1968). Då han resonerar om äktenskap och familjeliv sammanför Benedictus livsetik med socialetik på ungefär samma sätt som kardinal Joseph Bernardin i Chicago gör i sina föreläsningar om konsekvent etik och liv, och som påven Johannes Paulus II gör i Evangelium vitae [Livets evangelium] (1995; se nr 15). Han återkommer till denna koppling flera gånger i sin encyklika.

Det nutida livet

I sitt andra kapitel beskriver Benedictus några av de större förändringar som ägt rum under de senaste fyrtio åren. De ekonomiska framstegen har befriat många människor från fattigdom. Ändå växer ”skandalen med de skriande orättvisorna” (nr 22), vilket kräver en ny vision och nya lösningar. Den största förändringen har utan tvekan varit den ”explosion av ömsesidigt beroende världen över som vi brukar kalla globalisering” (nr 33). Benedictus betraktar denna process som en stor möjlighet men också som ett stort hot, ty ”utan ledning av kärlek i sanning kan denna globala kraft orsaka större skada än vi någonsin tidigare sett och skapa nya orättvisor inom den mänskliga familjen” (nr 33).

En rad ämnen som rör det nutida livet diskuteras i detta kapitel. Den långa listan innehåller: storskalig migration; korruption och olaglig verksamhet inom ekonomi och politik; inflytandet från internationell handel och ekonomi över den politiska makten hos enskilda nationer; nedskärningar av välfärdssystem, anställdas rättigheter och social trygghet; avreglering och rörlighet på arbetsmarknaden; samspel mellan kulturer; fattigdom och svält, mat och tillgång till vatten; nya typer av kolonialism; religiös fanatism, ateism och religionsfrihet; samt respekt för livet.

Benedictus avslutar kapitlet med ett generellt svar på denna långa rad av utmaningar. Vad som krävs är ett brett och samordnat utbyte mellan många olika kunskaps- och expertområden. Benedictus fastslår att om all denna kunskap ska leda till verklig mänsklig utveckling ”måste den ’smaksättas’ med kärlekens ’salt’. Gärningar utan kunskap är blinda, och kunskap utan kärlek är steril” (nr 30; se även nr 31–33).

Ekonomi och gåvor

I kapitel tre presenterar påven sin nya vision för det ekonomiska livet. Han fastslår att varken marknaden eller globaliseringen är något ont i sig självt, men tillägger att den överdrivna betoningen på ekonomisk vinst har fått förödande konsekvenser, vilket blivit uppenbart i och med den rådande ekonomiska och finansiella krisen.

Vad som krävs är en ny typ av ekonomisk verksamhet, en som kännetecknas inte bara av ömsesidig rättvisa vid kontraktsskrivning utan också av rättvisa när det gäller fördelning och sociala frågor; strävan efter det gemensamma goda är också samhällets ansvar. ”Därför måste man komma ihåg att allvarlig obalans uppstår när ekonomisk verksamhet endast uppfattas som en motor för att skapa välfärd, medan koppling saknas till sådan politisk verksamhet som syftar till att skapa rättvisa genom omfördelning” (nr 36). Senare, i kapitel fem, talar Benedictus om ett reformerat FN och om det ”brådskande behovet av en verklig världspolitisk auktoritet” (nr 67) för att detta mål ska kunna uppnås i en globaliserad värld.

Benedictus vision bygger på principen om kärlek i sanning, och på den solidaritet och ömsesidiga tillit som är resultatet av denna kärlek. Påven utvecklar dessa idéer i en reflexion över ”gåvans logik” (nr 34). Människor är skapade för att ta emot gåvor; det är ett faktum att tro, hopp, kärlek och sanning är gåvor från Gud. ”Det ligger i gåvans natur att den inte kan förtjänas, att den är överflödande” (nr 34). Dessa gåvor gör människan kapabel att bygga ett samhälle och utveckla ekonomiska marknader som praktiserar en kostnadsfrihetens princip (detta begrepp används i positiv mening i encyklikan, om förmågan att ge utan att få).

Efter att ha betonat behovet av rättvisa i all ekonomisk verksamhet samt påpekat att en fullödig mänsklig utveckling också är god ekonomi på sikt, återanknyter Benedictus till gåvans natur. ”Det måste skapas utrymme inom marknaden för ekonomisk verksamhet utövad av personer som fritt väljer att handla efter andra principer än ren profit, utan att därmed offra produktionen av ekonomiska värden” (nr 37). Även om påven talar i allmänna ordalag om ”religiösa och lekmannamässiga initiativ”, menar en del kommentatorer att Benedictus här syftar på Chiara Lubichs tänkande och arbete och Focolare-rörelsen, som utvecklat vinstgivande affärsverksamheter som syftar till det gemensamma goda.

I avslutningen av detta kapitel återkommer Benedictus till temat globalisering; han påpekar att denna inte bara är en socioekonomisk process utan en utökning av förbindelserna mellan människor. Han förordar en ”personbaserad och gemenskapsorienterad kulturell process mot en världsvid integration som är öppen för det transcendenta” (nr 42). Samtidigt konstaterar han att ett annat val kan leda till ökad fattigdom, orättvisor och till och med en global kris.

Rättigheter och skyldigheter

Påven Benedictus inleder encyklikans fjärde kapitel med en reflexion över rättigheter och skyldigheter, där han uttrycker oro över att rättigheter betonas också i sammanhang där motsvarande skyldigheter ignoreras. ”Det har ofta konstaterats att det finns ett samband mellan å ena sidan krav på överflöd … inom välbärgade samhällen, och å andra sidan brist på mat, drickbart vatten, grundläggande utbildning och elementär hälsovård i utvecklingsländerna och storstadsområdenas utkanter” (nr 43). Både rättigheter och skyldigheter måste förstås som sprungna ur ett antropologiskt och etiskt sammanhang. ”Skyldigheter förstärker rättigheter och kräver att dessa försvaras och befrämjas som en uppgift i det gemensamma godas tjänst” (nr 43).

I detta sammanhang tar Benedictus särskilt upp tre ämnen: befolkningstillväxten, affärsetiken och omsorgen om miljön.

Påven förnekar att befolkningstillväxten är den främsta orsaken till underutveckling. Han bekräftar minskningen av spädbarnsdödligheten och ökningen av den förväntade livslängden i ekonomiskt utvecklade länder, men han noterar också de sociala och ekonomiska problem som beror på sjunkande födelsetal i samma länder. Han tillägger att tätbefolkade länder å andra sidan ”har lyckats resa sig ur fattigdomen inte minst tack vare befolkningens storlek och dess begåvning” (nr 44).

Som en del i detta resonemang talar Benedictus om ansvarsfull barnalstring och om livets och familjens omistliga värden. Sexualitetens djupare mening ”måste erkännas och ansvar måste tas inte bara av individer utan också av samhället” i dess lagstiftning och utbildning (nr 44).

”Ekonomin behöver en etik för att fungera tillfredsställande” (nr 45); därför begrundar Benedictus förhållandet mellan affärer och etik. Vilken etik som helst duger inte utan bara en människocentrerad sådan. Den affärsetik som inte bygger på ”människans oantastbara värdighet och det transcendenta värdet av moraliska normer” kan komma att ”underkastas existerande ekonomiska och finansiella system” (nr 45).

Här återknyter påven till sitt exempel i kapitel tre om vinstgivande företag som också arbetar för det gemensamma goda. Denna ”gemenskapens ekonomi” utesluter inte vinst, ”utan ser i stället vinsten som ett medel för att uppnå mänskliga och sociala mål” (nr 46). Benedictus uttrycker en förhoppning om att ”denna nya sorts företag ska lyckas finna en juridisk och fiskal struktur i varje land” (nr 46).

Kapitlet avslutas med ett långt avsnitt om miljön. ”Miljön är en Guds gåva till var och en, och i vårt bruk av naturen har vi ett ansvar gentemot de fattiga, gentemot framtida generationer och gentemot mänskligheten som helhet” (nr 48). Benedictus avvisar teorier där naturen ses som viktigare än människan, liksom teorier som förespråkar en total teknisk dominans över naturen. Han bejakar ett ansvarsfullt förvaltarskap av naturen, vilket omfattar nya livsstilar där respekten för livet och ”strävan efter sanning, skönhet, godhet och gemenskap med andra för gemensam tillväxt är de faktorer som avgör konsumentens val, besparingar och investeringar” (nr 51).

Energikonflikterna och exploateringen av icke förnybara resurser understryker det brådskande behovet av en förnyad solidaritet som, grundad på principen om kärlek i sanning, kan åstadkomma en ”världsvid omfördelning av energiresurser, så att länder som saknar dessa resurser får tillgång till dem” (nr 49).

Globalt ömsesidigt beroende

Benedictus inleder kapitel fem med några filosofiska och teologiska reflexioner över de globala kontakterna inom den mänskliga familjen. Påven uppmuntrar till en ”kritisk värdering av relationer” eftersom människan definieras ”genom relationer” med Gud och andra (nr 53).

Påven konstaterar vidare att betoningen på relationer och gemenskap finns även i andra religioner och kulturer. Dessa kan också bidra väsentligt till en fullödig mänsklig utveckling. Religionen kan emellertid också bidra till främlingskap mellan människor, varför en noggrann urskiljning och dialog mellan förnuft och tro är nödvändigt (se nr 55–57).

Solidaritet och subsidiaritet, två traditionella termer inom den katolska socialläran, kan uttrycka och balansera det globala ömsesidiga beroendet. Om solidariteten betonar mänsklig enhet genom sin beslutsamhet att stödja det gemensamma goda, så betonar subsidiariteten att denna handling ska äga rum på den mest ändamålsenliga styrelsenivån (till exempel så svarar kommunen och inte regeringen för sophanteringen). Benedictus exemplifierar balansen mellan subsidiaritet och solidaritet med frågan om internationellt utvecklingsstöd.

Han tar sedan upp en lång rad frågor kopplade till det globala ömsesidiga beroendet; bland dessa finns några ämnen som kan väcka förvåning. Han diskuterar mötet mellan kulturer, utbildning, internationell turism (inklusive sexturism), migration, ”gott” arbete och fackföreningar, investerarnas ansvar, mikrofinanser (inklusive pantlåneverksamhet) och konsumenter.

Kapitlet slutar med att Benedictus uttrycker sitt stöd för ett reformerat FN. ”För att kunna hantera den globala ekonomin; för att återuppliva krisdrabbade ekonomier; för att undvika ett förvärrande av den nuvarande krisen och den ännu större obalans som skulle följa; för att åstadkomma nedrustning, tillgång till mat, säkerhet och fred; för att garantera miljöskyddet och reglera migrationen – på grund av allt detta råder ett brådskande behov av en sann världspolitisk auktoritet, som min föregångare den salige Johannes XXIII påtalade för några år sedan” (nr 67).

Teknologi

I kapitel sex presenteras Benedictus reflexioner över teknologins mening, värde och begränsningar. Påven ser teknologin som ett uttryck för mänsklig frihet, som sparar arbete och förbättrar levnadsvillkoren. Han oroas samtidigt över att den tekniska världsbilden kan förbise väsentliga dimensioner hos människan. ”Den teknologiska utvecklingen kan ge upphov till tanken att teknologin är sig själv nog, då man inriktar sig för mycket på frågor om ”hur” och för lite på de många frågorna om ”varför” när det gäller mänsklig aktivitet” (nr 70).

När Benedictus uttrycker uppskattning av men samtidigt oro inför teknologin, tar han särskilt upp fyra ämnen: fredsarbete, massmedia, bioetik och själen.

”Till och med freden riskerar att bli betraktad som en produkt av teknologin” (nr 72), hävdar påven. Det är nödvändigt med diplomatiskt arbete, strategier för att få slut på militära konflikter och planer för hur man ska hantera orsakerna bakom terrorism; dock uppmanar Benedictus till att dessa strävanden ”ska baseras på värderingar sprungna ur sanningen om det mänskliga livet” (nr 72), solidaritet, ömsesidig förståelse och kärlek.

Moderna medier har ett stort inflytande över människors förståelse av livet och samhället. Påven oroas av mediernas förhållande till vissa ekonomiska intressen samt politiska och ideologiska agendor. Därför yrkar han på att basen för mediernas vision och arbete måste vara ett engagemang för en fullödig mänsklig utveckling.

Bioetik är utan tvekan ett område som Benedictus intresserar sig mycket för. Han kallar bioetiken för ett ”särskilt viktigt slagfält i dagens kulturella kamp mellan teknologins suveränitet och människans moraliska ansvar” (nr 74). Tidigare i encyklikan har påven nämnt abort, födelsekontroll, konstgjord befruktning, dödshjälp och stamcellsforskning på embryon. I detta avsnitt lägger han till arvshygien, kloning och mänskliga hybrider. Benedictus avvisar ett fullständigt förlitande på teknologin och uppmanar oss att söka mening och värde i förnuftet och tron (se nr 74 och 75).

Benedictus slutar detta kapitel med oro över att teknologin ser det inre livet endast ur psykologisk synvinkel. Resultatet av detta blir att människans inre ”töms på sin mening” och att slutligen ”medvetandet om den mänskliga själens ontologiska djup, som utforskats av helgonen, går förlorat” (nr 76). Därför, avslutar Benedictus, måste en verklig mänsklig utveckling också inkludera andlig tillväxt.

encyklikan slutar med ord om hopp, uppmuntran och bön. ”Då vi begrundar det omfattande arbete som måste göras uppehålls vi av tron på att Gud är närvarande bland dem som samlas … för att arbeta för rättvisa” (nr 78).

Vad innebär då denna encyklika för oss som medlemmar i kyrkan och för alla människor av god vilja? Både ”en stor utmaning” (nr 9) och en vänlig inbjudan. En utmaning till alla att ta encyklikan på allvar, särskilt de delar som inte passar våra egna övertygelser. En inbjudan till en grundlig prövning av samvetet, inklusive uppfattningar som vi vanligtvis inte ifrågasätter (får våra politiska och ekonomiska värderingar ibland ta överhanden över evangeliet och kyrkans undervisning?).

En utmaning till öppenhet för Benedictus motkulturella budskap, där han manar till en förändring av vår konsumerande livsstil med dess negativa inflytande över de fattiga och miljön. En inbjudan att noga begrunda påvens skäl för sina ståndpunkter och att lyssna till andra visdomskällor som också är välinformerade och som har tagit ställning (se nr 56).

En utmaning att uttrycka principen om kärlek i sanning i våra familjer, på vårt arbete, i församlingar och när vi röstar. En inbjudan att lita på att Gud verkligen är hos oss.

Översättning: Aili Lundmark

Artikelförfattaren är jesuitpater och professor i teologi
vid Xavier University, Cincinnati, Ohio, USA.