Bildfragment ur en barndom

Katarina Frostenson har i sin verksamhet som poet alltid givit plats åt sådant som inte kan utsägas. Kanske kunde man påstå att hennes dikt ger paradoxalt mycket utrymme åt denna särskilda uppmärksamhet, respekt om man så vill, för det outsägbara, oformulerbara, outsägliga, oöversättbara. Det kan markeras, eller helt enkelt bara märkas, på olika sätt – genom rytm, radfall, infall, ordlek, pauser, plötsliga disharmonier, en tom plats för ett åtrått men ännu ofunnet ord. I förhållandet mellan det som faktiskt står på sidorna och det som inte gör det uppstår kamp, lek, sökande, allt sådant som skapar den dynamik som mer än motiv formar och frigör dikterna. I Frostensons nya diktsamling Sju grenar tycks något ha förändrats; det är som om poeten fattat betydligt större intresse för det som faktiskt kan formuleras än för det som gäckar och förblir oåtkomligt. Och dikterna bär spår av hennes egen återkommande, om än strängt återhållsamma förundran: ” … du mörka/ljusa/inträffande/ord …”

Frostenson debuterade för jämnt 40 år sedan och redan titeln på förstlingsverket antydde, apropå det nyss sagda, att vi här hade att göra med en ytterst språkobservant, nästan språkbevakande ny författare. Samlingen I mellan visade sig frigöra något som måste ha varit frukterna av en lång tids materialinsamling; under 1980-talet kom inte mindre än fem diktsamlingar – till exempel Rena land, den andra Stränderna – som markerade hennes självständighet och distinkta, allt annat än inställsamma diktarprofil. Det handlar om en poesi som söker sig bort från metaforen, skönt klingande betydelser, laddade kortberättelser, ett intimt samtal, för att i stället – programlöst, avsiktslöst – gå in i, ner i, språkets minsta beståndsdelar och associationsgivande rörelser. Det hände under den här tiden att man som läsare erfor känslan av att befinna sig i ett språklaboratorium med kirurgisk inriktning eller som deltagare i en verbal arkeologisk utgrävning, men läste gjorde man, och det gjorde många lyrikintresserade. Det var under 1980-talet som Katarina Frostenson för varje diktsamling blev en allt viktigare inspirationskälla för unga, övervägande kvinnliga författare. Och med endast sex diktsamlingar bakom sig blev hon 1992, vid 39 års ålder, invald i Svenska Akademien där bland annat hennes skarpsynta läsförmåga varit en stor tillgång i det omfattande pris- och stipendiearbetet, detta inte minst som ledamot i Akademiens kommitté för Nobelpriset i litteratur.

Frostensons litterära verksamhet från 1990-talets början och framåt har främst resulterat i ytterligare åtta diktsamlingar, en handfull pjäser, fyra så kallade monodramer för radio, operalibretton och – i samarbete med tonsättaren Sven-David Sandström – passionsoratoriet Ordet (2006) som följer utvecklingen så som Johannesevan­geliet återger händelserna när Jesus blir förrådd, fängslad och korsfäst.

Ett mycket udda inslag i Frostensons författarskap måste nämnas, en liten prosabok med 24 korta, närmast sägenartade, suggestiva texter, Berättelser från dom. Den liksom bara damp ner som en förbryllande överraskning i det som väl hade börjat ses som den frostensonska sereniteten, därtill samma år (1992) som invalet i Akademien kom. Ingen förklaring gavs, ingen som helst läsrekommendation. Berättelserna om småfolket dom blir till ett myller av en verksamhet om vilken vi inget vet och inget begriper men som fångar och fängslar och gör anspråk på – ja, på vad? Det vet man inte heller. I förordet skriver Katarina Frostenson: ”De kom till mig såsom en sång. Liksom knackades fram. Mer kan nog inte sägas.”

I nådens år 2018, ett kvartssekel närmare den utplåning miljöförstöringen sägs kunna leda till, kanske det vore dags för nyutgivning för Berättelser från dom? Den är ingen programskrift, ingen pamflett. Snarast skulle man kunna kalla den ett tecken. Förutom att utgöra fantasieggande läsning och som sådan vara allt på samma gång, burlesk, rolig, språkligt vacker, är den rik på antydda aningar om annalkande faror, aningslös självupptagenhet, undergångsskälvningar …

De grävde tills läpparna sprucko –

Ögonen gräto och kroppsbenen morlade

svårt

Herre

Det var det enda ordet på jorden –

Som sagt; vi har nu nått år 2018. Katarina Frostenson kommer med sin femtonde diktsamling. Den är gul. Nina Ulmajas omslag har två nyanser gult. Frostenson har använt sig av färgen förr; så gavs till exempel 1985 års diktsamling titeln I det gula. Mitt i allt annat skänker det gula livsbejakelse.

I samlingens inledande dikt finns dock rader som dessa: ”någon gick fram på gatan igår nära mitt ansikte och sa/helvete in i det//jag valde att inte svara/kände en skada: det kommer ta tid/att bli fri från den där avgrundsrösten, den anonyma/som gror i ett mörker”

Raderna kommer som genom en ödets nyck kusligt nära de scenerier som spekulativa medier frammanat under våren och vintern beträffande stridigheter inom Svenska Akademien och dess samröre med den kulturscen i Stockholm som under många år, med hennes medverkan, drevs av Frostensons man, utpekad för att ha begått sexuella övergrepp och för diverse oegentligheter. Till följd av dessa omständigheter deltar Katarina Frostenson sedan i våras inte i Akademiens arbete. Händelserna har lett till att hon för första gången i sitt liv varit ett jagat villebråd i en absurd nyhetsjakt, något som – för en person i behov av en stark integritetsradie och som i alla år hållit sig undan till och med tv:s intervjusoffor – naturligtvis blir en traumatisk erfarenhet.

Det känns malplacerat och oförsynt att nämna dessa sakernas tillstånd i ett sammanhang som handlar om Frostensons poesi; att inte nämna dem alls hade varit att inbjuda till spekulationer av diskutabelt värde.

Gul är den, alltså, Sju grenar, som de ”solgula gardiner!” som i dikten ”Myllrorna” plötsligt, ”Ur mörkret” stiger som ett anrop från barndomen. Den nya samlingen ger över huvud taget ofta personliga häntydningar, bildfragment hämtade ur en barndom, minnen från en uppväxt, vardagliga göromål, och på ett sätt som nog bara förekommit en gång tidigare, i samlingen Sånger och formler (2015) som renderade Frostenson Nordiska Rådets litteraturpris. Sju grenar blir därigenom, i sju sviter och i olika ljus och inre stämningar, en utsiktsplats från vilken poeten, med resonans hos läsaren, kan begrunda och reflektera över tillvarons tyngdpunkter och viktiga skeden. Samlingen innehåller tveklöst några av Katarina Frostensons allra bästa dikter.

I ”Tänker på henne” är det skrivandet, själva diktandet, som står i centrum:

… för att det inte upphör att vara en gåta

att ordet kommer, även om du tror att

det är en psykisk disposition

ett kemiskt tillstånd i din varelse, en sam-

klang med ditt inre

en följd av tankarna som mal

att allting strömmar samman i en stund

som gör att ordet kommer när det kommer

svart

säl ur vatten …

I samma dikt skriver hon:

… jag ville säga som han i trädgården

när vakterna frågar och utsäger hans namn

de tre orden efter varandra: ’Det är jag’…

Dikten ”Avståndet” uppehåller sig vid sammanhang, gruppen, släktskap, ”släktträdet, de vindlande grenarna”.

… hon var där och jag var här, så klart

som varelse var jag av en annan art än min

mor

det avståndet gav mig mitt språk …

I sviten ”Tider – hemligheter” finns en dikt där ”Dina bokstäver/som hette handstilen/är på väg att lösas upp//den håller inte ihop// ser ut som ett korthus, instörtade väggar//du ser den snart/inte mer/den där rörelsen som var vågen från inombords … ”

I ”April är här” får diktjaget kännedom om en väns demens,

” … att hon skingras

hela namnet, anagrammet i vinden …”

Hon försöker läsa sig till vad demens är, ”… en hastig växling i idéer som tycks komma/ur förståndet utan föregående sammanhang… ” och konkluderar, nästan huvudstupa:

” … som dikten då? …”

Sju grenar innehåller inte bara några av Katarina Frostensons vackraste och mest intressanta dikter – här finns också några av hennes mest väsentliga.

Carl Otto Werkelid är f.d. kulturråd vid Sveriges ambassad i London och kulturchef vid Svenska Dagbladet 2001–2008.