Aktiva systrars historia

Krönikor är ett viktigt källmaterial när man skriver en ordens, ett klosters eller en kommunitets historia. Under 1800-talet började man trycka denna typ av berättelser, och från slutet av 1900-talet började det utkomma mer vetenskapligt orienterade ordenshistoriker. Katrin Åmells bok Systrar i kyrkan är en sådan studie. Det är en kronologiskt upplagd berättelse om dominikansystrarnas historia i Sverige från etableringen 1931 till dags dato men också en vetenskaplig analys som sätter in dominikansystrarnas verksamhet i ett större historiskt sammanhang. Den senare delen av boken har dock en mer redogörande karaktär, vilket dels sammanhänger med närheten i tid, dels med att Åmell själv är dominikansyster sedan mer än 40 år tillbaka och därmed en aktör i den historia hon skildrar.

Kring sekelskiftet 2000 deltog Åmell i det projekt om det kvinnliga ordenslivet i Norden som jag tagit initiativet till, och de två större artiklar som hon publicerade inom ramen för projektet utgör en bas för den nu publicerade boken. Projektet, som även inbegrep protestantiskt systraskap, tog upp frågan om kulturmöten, mission och genus. En teoretisk utgångspunkt var att det religiösa ordenslivet utgjorde en motkultur i det moderna samhället. Den katolska kyrkan mötte ett starkt motstånd i förra seklets nordiska samhälle. I den offentliga debatten talades det om en ”katolsk fara”, och katolicismen ansågs av många utgöra ett hot mot det egna landets integritet och nationella identitet. Här spelade det protestantiska fördömandet av klosterlivet en viktig roll, och de katolska systrakommuniteterna betraktades som ett farligt propagandamedel och ett försåtligt lockbete för de nordiska kvinnorna.

Dessa perspektiv finns med som en röd tråd i första delen av Åmells bok som handlar om La Congrégation Dominicaine de Notre-Dame, en fransk gren av dominikanorden som inriktade sig på skolverksamhet. I mitten av 1950-talet gick kongregationen samman med fyra andra och bildade La Congrégation romaine de Saint Dominique. Som en följd av konflikten mellan kyrka och stat i Frankrike hade kongregationen flyttat sitt moderhus till Pensier i Schweiz 1903. I mitten av 1920-talet hade kongregationen kommuniteter även i Belgien och Frankrike samt i Peking, där man drev en skola. Denna typ av utlandsmission var en förutsättning för att katolska kongregationer skulle kunna öppna novitiat i hemlandet. Revolutionen i Kina gjorde att systrarna tvingades ge upp sin verksamhet där 1929. Detta var bakgrunden till att kongregationen etablerade sig i Stockholm 1931. Samtidigt med systrarna kom även en grupp dominikanfäder till den svenska huvudstaden.

I Stockholm öppnade systrarna ett pensio­nat för unga kvinnor, S:ta Ingridshemmet, så uppkallat efter dominikannunnan Ingrid av Skänninge. Åmell redogör livfullt för de franska systrarnas mission och möten med det svenska samhället och för deras inte helt konfliktfria samverkan med dominikanbröderna. Ingridshemmet fungerade som ett franskt kulturcentrum, och systrarna gav franskkurser och ordnade studiecirklar för unga kvinnor. Bland pensionatsgästerna fanns bland andra Gunnel Vallquist, som efter att ha undervisats av en av fäderna upptogs i katolska kyrkan våren 1939.

Åmell visar att systrarna under denna första fas hade en markant fransk och konfessio­nellt katolsk framtoning, och att många av de svenskar som sökte sig till dominikanernas kapell och kommuniteter attraherades av deras fransk-katolska spiritualitet. Det motstånd som systrarna mötte från majoritetssamhällets sida belyses av de antikatolska mediekampanjer som de utsattes för i mitten av 1930-talet och som bland annat sammanhängde med att svenska konvertiter upptogs i kommuniteten.

Under de första 25 åren hade systrarna, som var runt 15 till antalet, sin verksamhet koncentrerad till Stockholm. I mitten av 1950-talet upprättades en kommunitet i Karlstad och under 1980-talet även i Rättvik, där man samverkade med Svenska kyrkan inom ramen för den ekumeniska stiftelsen Berget. Med Andra Vatikankonciliet trädde ekumeniken i fokus. Systrarnas kom även att engagera sig i religionsdialog och rättvisefrågor inom ramen för Caritas, Amnesty International och Sveriges kristna råd.

Konciliet medförde en rad förändringar i systrarnas verksamhet. Åmell nämner här bland annat att titeln moder togs bort och att alla kom att kallas systrar. Systrarna fick rätt att klä sig civilt, vilket ledde till att de flesta upphörde att bära ordensdräkten till vardags. En annan nyhet var att kongregationen indelades i provinser och att dominikansystrarna i Sverige kom att utgöra en egen ”vice-provins”. Förändringarna fann nedslag i de nya konstitutioner som antogs 1984.

Åmell redogör i detalj för verksamheten vid de olika kommuniteterna, för deras uppbyggnad och i vissa fall även avveckling, personliga insatser och personella förändringar, händelser och evenemang av olika slag, pastorala initiativ och firandet av jubileer – nu senast dominikanernas 800-årsjubileum. De senaste tio åren har inneburit att de svenska kommuniteterna fått en mångkulturell prägel, vilket, som Åmell framhåller, går i linje med utvecklingen inom det svenska samhället liksom också inom kongregationen i stort.

Boken har ett illustrativt bildmaterial, som speglar förändringen över tid. Längst bak finns en förteckning över alla de 36 systrar som arbetat mer permanent i Sverige och på vilka platser de varit verksamma. Som helhet betraktad är boken något ojämn, och dess senare del är alltför detaljrik. Det är i­bland svårt att se helheten för alla detaljerna. Men för den som är intresserad av att få upplysning om systrarnas verksamhet på en viss plats finns här all den information man kan önska!

Yvonne Maria Werner är professor i historia vid Lunds universitet.