Engagerande men dualistiskt om människorna kring Jesus

I sin apologetiska klassiker Mere Christianity skriver C.S. Lewis att vi alla lever i en värld, i grunden god och full av Guds sakramentala närvaro, men ockuperad av djävulen. Den kristna gemenskapens uppgift är att försöka underminera och sabotera för denna mörkrets ockupationsmakt. Det kristna narrativet är berättelsen om hur den rättmätiga konungen har anlänt, hur han genom inkarnationens ödmjuka krigslist, genom att födas som ett skyddslöst barn långt ifrån den världsliga maktens centrum, lyckats ta sig bakom fiendens linjer och så att säga avväpna fiendemakten inifrån. En revolution i det tysta.

Jag kommer att tänka på Lewis beskrivning av den kristna trons praktik som ett sabotage av djävulens ockuperande makt när jag läser norske Lars Petter Sveens roman Guds barn. En berättelse som kretsar kring ett antal människor som på ett eller annat sätt berörts av Jesu helande ord och handlingar. Här skriver Sveen nämligen fram en fallen värld som styrs av våldets och hatets logik, men där Jesu ljus plötsligt bryter in och visar på en annan ordning. En kärlekens och icke-våldets omvälvande ordning som på jorden sår ett frö till en ny värd, ett land fritt från ondskans ockupationsmakt: Guds rike.

Lars Petter Sveen (f. 1981) har länge ansetts som en av den nordiska litteraturens mer lovande namn. Hans riktiga genombrott kom med just Guds barn (på originalspråk 2014) som fått flera priser och som nu alltså kommit i svensk översättning av Staffan Söderblom. Lovorden och priserna är inte svåra att förstå. Romanen har ett på många sätt imponerande språkligt driv och ett flöde som drar med läsaren in i en både brutal och fascinerande värld där de stora existentiella frågorna, tillvarons dubbelsidighet, ljus och mörker, liv och död, kärlek och hat, ställs på sin spets. Det är helt enkelt en roman som visar upp en stor litterär begåvning.

Berättelsen, eller egentligen de många olika berättelserna, som alla på ett sinnrikt men enkelt sätt vävs in i varandra, utspelar sig från Jesu födelse fram till strax efter hans död och uppståndelse. I centrum står som sagt personer som på något sätt kommit i kontakt med Jesus. Vi möter männi­skor vi känner igen från evangelierna, som bröderna och lärjungarna Simon Petrus och Andreas. Kvinnan vid Sykars brunn får vi lära känna på djupet. Men här möter vi också nya bekantskaper, till exempel soldaten Cato som är med om att genomföra Herodes blodiga order vid Jesu födelse, eller rövaren Nabad som känner ett alltmer trängande behov av att bryta med sin mördande och stjälande livsstil när Jesu ljus börjar tränga in i hans hjärta. Vi möter den tvivlande och stammande Jakob som efter sitt möte med Mästaren, åtminstone tillfälligt, kan låta orden flöda. Vi möter också hans älskade Noomi, som fått sitt ansikte sönderfrätt av en tidigare make (mäns våld mot kvinnor är ett återkommande motiv i romanen). Alla dessa människor blir indragna i det fredliga sabotaget av djävulens ockupation av Guds goda jord.

Jesus själv dyker bara upp vid några få tillfällen i romanen. Och när han väl gör entré får vi oftast bara en skymt av honom. Bara en eller två gånger får vi verkligen höra Jesus själv handla och tala. Det är ett smart drag av Sveen, att skildra Jesus främst genom de effekter han får på andra, hur han så att säga verkar i hjärtat på dem som han kallat till sig. Det är också smart av Sveen att inte försöka förklara eller avklä mysteriet Jesus. Många som givit sig på att dikta kring Jesu liv, som exempelvis Lennart Hagerfors i Människosonen häromåret, har försökt komma åt en Jesus ren från den tvåtusenåriga tradition och teologiska tolkning som kyrkan byggt kring denna undflyende gestalt. Resultatet blir ofta både litterärt och, låt oss kalla det andligt, gans­ka fattigt. Sveen har valt en annan väg. Han låter mysteriet bestå. Han varken bekräftar eller förkastar Jesu gudomlighet, utan låter frågan förbli öppen. Det är en bok lika mycket för agnostikern som för den troende. Sveen har förstått att litteraturen är som bäst när den inte försöker uppenbara alla svaren utan tvärtom fördjupa mysteriet.

Det är alltså inte med gestaltningen av Jesus som jag får några innehållsliga problem med den här romanen. I stället är det snarare den djävulsfigur och frestare som Sveen skriver in i sin historia som får mig att anteckna ett och annat frågetecken i marginalen. Eller egentligen är det inte gestaltningen av själva figuren, den är suggestiv om än litet klichéartad, utan hur Sveen ställer upp konflikten mellan djävulsgestalten och Jesus. I boken dras romanfigurerna mellan vilken berättelse de ska tillhöra och hänge sig till, djävulens och mörkrets berättelse eller Jesu ljusa narrativ. Det är väl i grunden inget fel med den bilden. Det är, för att tala med Ignatius av Loyola, av yttersta vikt att bestämma sig vilket läger man vill kämpa för – djävulens eller Guds. Men Sveen tenderar ibland att skildra konflikten mellan de två lägren som en kamp mellan två likvärdiga motståndare. Människan och världen är fångad i kampen mellan en ond och en god kraft.

Men om vi går tillbaka till C.S. Lewis och hans metafor, så utgår ju den från att Gud från början har ett stort övertag. Djävulen må ockupera vår värld, men världen tillhör, eftersom den är Guds goda skapelse, ovedersägligen Gud och kan aldrig tas ifrån honom. Gud upprätthåller och skapar i varje nytt ögonblick världen och uppfyller varje vrå av den med sin heliga närvaro. Det onda är däremot ingenting i sig självt, det kan varken upprätthålla eller skapa, på sin höjd bryta ner och korrumpera. Det onda är kort sagt en brist på det goda. Och allt skapat är i grunden gott. Även djävulen är skapad, och således i grunden god, men fallen, nedbruten, korrumperad. Djävulen kan i form av en av Gud skapad varelse aldrig anses likvärdig med Gud. Gud som inte är en varelse utan snarare själva Varat.

Den dualism som skymtar fram i Sveens roman har jag med andra ord svårt att acceptera – inte bara filosofiskt utan också litterärt. Det är ju en tankefigur som mer hör hemma i populärkulturens förenklade narrativ (tänk Star Wars) än i den seriöst syftande litteraturen. Och är det något som Sveen visat med sin i övrigt mycket välskrivna och engagerande roman så är det att han hör hemma i den senare kategorin. Jag hoppas med andra ord att han fortsätter utforska de teman han börjat nosa på i Guds barn. Ty här finns många motiv och tankar som jag är övertygad om att han har begåvning nog att utveckla och fördjupa. Det är i vilket fall som helst ett författarskap att hålla ögonen på framöver.

John Sjögren är kulturskribent och kritiker verksam i Uppsala.