Ett barockansikte

René Descartes är 23 år gammal. Han är redan en lärd ung man men kan ännu inte kalla sig vetenskapsman och filosof även om han redan känner sin kallelse; hans drömmar har talat. Han är utbildad hos franska jesuiter, men nu är han i militär tjänst – en legoknekt – hos Maximilian av Bayern. Han har tagit vinterkvarter tillsammans med sin kalfaktor Gillot, lika mycket betjänt som samtalspartner och elev, utanför Neuburg an der Donau. Krig förs inte mitt i vintern: ”vintern och kriget är inte vänner”. Våren kommer att betyda fortsättningen för det stora trettioåriga kriget, ett krig som ännu inte fått sitt namn och vars förfärlighet och utsträckning i tiden ingen ännu anar. Men denna stränga vinter, i början av det som sedan kommer att kallas ”den lilla istiden”, är snörik och händelsefattig, som gjord för reflektion. Det vita blir till ark där tankar och bilder kan tecknas. Snön är en bok, tystnaden kring en vindlande dialog, bakgrunden till en världsbild. Ordens slingor är lika grafiskt tydliga som djurens spår i snön, och de är lika lyhört uppfångade som intrikat förvrängda av Descartes sentida skrivarkollega Durs Grünbein i den mäktiga diktberättelsen Om snön eller Descartes i Tyskland.

Den mångfaldigt prisbelönade poeten och essäisten Durs Grünbein föddes i Leipzig i dåvarande DDR 1962. Om man får döma av Avtalad tid, den samtalsbok från 2012 som han skrivit tillsammans med den svenske kollegan Aris Fioretos, tillhör han den sorts författare som har världen som arbetsfält. Den ende svenske poet som i detta kan erinra om honom är Lars Gustafsson. Flit, stipendier och höga honorar möjliggör för Grünbein ett rörligt liv, nästan ett jetset-liv. På det viset kan han likna Nobelpristagare som Joseph Brodsky, och Nobelpriskandidat är även Durs Grünbein. Hans stil är mycket mera intellektuell än emotionell. I botten ligger ett naturvetenskapligt och filosofiskt förhållningssätt. Intresset för Descartes är gammalt, det syns till exempel i en boktitel som Cartesianska dykaren. Han är flitigt översatt till svenska, något som är ovanligt numera för en tysk författare.

Om snön utkom 2003 och får nog betraktas som Grünbeins huvudverk hittills. Den är ett intrikat och storslaget bygge på klassisk grund. Texten består av 42 dikter (plus en epilog tillägnad Jürgen Habermas) om vardera 140 rader på alexandriner, den franska klassicismens skenskarvsdunkande parvis rimmade versmått. Skenskarvarna blir än tydligare om det används på germanska språk. Rytm- och rimschema följs inte slaviskt i Om snön vilket läsaren kan vara tacksam över; de friheter författare (och översättare) tar sig är mycket underhållande. Alexandrinerna konkurrerade en gång i världen med hexametern som den didaktiska poesins munart, och valet av versmått stämmer således väl med Grünbeins filosofiska syften liksom med den epok Descartes levde i. Filosofen får ett ”barockansikte” i ord, och alla versens och tankens intrikata förvrängningar hör till. Det kan inte sägas med nog eftertryck och entusiasm att Ulrika Wallenströms tolkning av dikten är lysande.

Fiktionen säger alltså att handlingen utspelas vintern 1619–1620, men hela Descartes levnad och verksamhet finns återspeglat i denna tidpunkt. Språket är nersänkt i 1600-talet. Dialogen kan vara grovkornig, och jag uppfattar den ibland som föga trogen särskilt mot Gillot, tjänaren. Realism är en senare uppfinning i litteraturhistorien, även om den förment folkliga burlesken hade en stabil tradition att stå på redan vid denna tid – Rabelais var redan historia (hur välkänd och erkänd han nu kan ha varit hos fint folk som Descartes). Grünbein har nog hellre än på de franska klassikerna tänkt på de stora tyska författarna från trettioåriga krigets epok som Andreas Gryphius (världens främste sonettdiktare) och Hans Jakob Christoffel von Grimmelshausen. Svenskar kan ha lätt att känna igen det hos Lars Wivallius och Georg Stiernhielm. Man kan också lägga märke till den grafiska tydlighet som Grünbein lärt sig hos gamla kopparstickare, från planscherna i åldrande vetenskapliga verk. Ett gott exempel är när den blivande filosofen studerar en valnöt och noggrant noterar dess likheter med en mänsklig hjärna. Vinterbilderna kan erinra om holländskt måleri från epoken som hos släkten Breughel. En ung flicka stiger in i texten som från en tavla av Vermeer.

Egentligen behöver man inte veta särskilt mycket om Desartes’ filosofi för att ta del av texten, men ett ögonkast i någon gammal skolbok skadar inte. Filosofens tänkande är långtifrån färdigutbildat vid den tid då boken börjar, i vintern 1620, men stycken av det dyker upp hos Grünbein. Descartes är djupt upptagen av sina vetenskapliga idéer som kan gälla medicin likaväl som geometri (han uppfann koordinatsystemet). Det leder för det mesta fel att tänka på Descartes som en ”fransk” filosof; hans andliga hemland var Holland, och i vuxen ålder vistades han bara kortare perioder i Frankrike. I Amsterdam och Leiden var han tillräckligt långt från den påvliga auktoritet som fortfarande kunde bannlysa och bränna vetenskapliga kättare. Grünbein låter honom tala väl om linssliparna och köpmännen i Holland, en begynnande modell för den sekulära staten. Bokens epilog, den som tillägnats Habermas, hyllar den platta lugna sommaren i Holland, en glänta av fred och arbetsro i krigets tid.

Men det som gjort Descartes berömd i filosofihistorien är inte hans idéer om optik och anatomi. Hans tankar rörde sig kring förbindelserna mellan ande och materia, hur kunskap om världen kan uppstå i männi­skans själ. Hans ålderdomlighet framgår av att han placerade denna förbindelsepunkt i något så anatomiskt konkret som tallkottskörteln. Men det nya och framåtblickande hos honom var det radikala tvivlet, tvivlet på gamla auktoriteter och sinnenas vittnesbörd, ja på jagets själva existens. ”Vad sången klingar ljuvt när man hör tvivlet sjunga.” Det som återstår är ett slags rent jag utan egenskaper och utsträckning och kropp, en rationellt logisk kärna: cogito, ergo sum. Han ”pulsar fram med alltet inom sig”; poe­ten släpper aldrig snömetaforen. Descartes överger aldrig religionen – ”för kätteri var han för fin” som Grünbein säger – men han godtar inte längre kyrkans makt över vetenskapen. Han och andra tidiga forskare kunde se hur domen hängde över Galilei; många av dem lät bli att publicera sina resultat av ren rädsla, men vändpunkten var passerad. ”Den påvliga fysiken” tillhörde snart det förflutna. Dess vålnad lever i dag bättre på evangelikal än på katolsk mark.

Det är dock inte filosofin som är Durs Grünbeins huvudintresse. Det är männi­skan Descartes och den epok han var insatt i. Han har en djup respekt för filosofen klädd ”i en skrud/Sydd av förnuft och stil”. Trettio­åriga kriget speglar han diskret i vår samtids spegel. För en svensk läsare är ju Descartes särskilt intressant eftersom han dog under ett iskallt besök hos drottning Kristina i Stockholm 1650. Grünbein är inte särskilt vänlig mot vare sig drottningen eller den stad hon regerar över. Dessförinnan har poeten skildrat hennes fars död på slagfältet i Lützen grymmare än vad storvulna nationalister hos oss någonsin velat göra. Grünbeins respekt för den världsliga makten är avsevärt mindre än Descartes, något som kanske kan ledas tillbaka till hans erfarenheter från DDR.

Denna bok har många bottnar och många förtjänster. Läsaren måste dock för att ta den till sig på allvar göra sig av med idén om ”utvecklingsroman” och ”filosofisk traktat”. Här tecknas ingen klar linje fram mot insikt och system. Snarare presenterar denna dikt en ganska osorterad mängd av intryck och dialoger, den bråte ur vilken dikt och tanke kan växa. Och mest fascinerande är nog trots allt det ”barockansikte” bakom vilket tvivlets och tankarnas äventyr rullas fram.

Magnus Ringgren är kulturjournalist och kritiker verksam i Uppsala.