Folklig förståelse av förtrollning

Marit är medelålders då hon blir anklagad för att syssla med trollkonster, för att ha gjort så att fisken inte går till och att i skepnad av en vit get ha deltagit i ett möte med djävulen. Hon blir ställd inför rätta men nekar, även efter att ha utstått vattenprov, där hon bunden till händer och fötter flyter och därför anses vara skyldig. Vid nästa möte med rätten medger Marit trots allt att hon som ung en gång betalat en kvinna för att göra så att en viss man blev kär i henne. Dessutom drar hon sig till minnes en dröm hon haft för hela 26 år sedan. Den började med att hon bet huvudet av en docka och svalde det. Sedan greps hon av svindel, flög högt upp i luften och märkte att hon red på ett brunt lamm, som var djävulen. På en grön backe såg hon flera andra välbekanta kvinnor. Alla fick de smör, bröd och öl av djävulen, och ett par små dockor dansade där. Sedan red hon hem igen på samma djävul. Allt skedde medan hon låg i sin säng och sov. Slutligen tillägger Marit ännu en bekännelse inför rätten: en gång förbannade hon en man som därefter drabbades av sjukdom.

Så, vad skulle nu domen bli? Lagens mening var visserligen att en djävulspakt måste bestraffas, men nog förefaller Marits bekännelser ha gällt struntsaker som dessutom ägt rum långt tidigare: ett ungdomligt kärleksbekymmer, en dröm och en hastigt uppblossande ilska. Visst måste hon bli frikänd? Rådstugurätten i Marstrand i Bohuslän den 6 augusti 1669 resonerade annorlunda. Marit dömdes till döden med motiveringen att hon dels hade ridit på djävulen och deltagit i hans gästabud, dels orsakat sjukdom. Ett par månader senare stadfästes domen av hovrätten.

Marit är en av de 63 personer som historikern Göran Malmstedt, verksam vid Göteborgs universitet, berättar om i sin nya bok En förtrollad värld, där han studerat rannsakningsprotokoll som rör trolldomsbrott i Bohuslän mellan åren 1669 och 1672. Syftet är att undersöka de förmoderna föreställningar som präglade det sena 1600-talets syn på tillvaron. Som bokens titel anger rörde det sig om en förtrollad värld, där verkligheten var vad Malmstedt kallar skiktad och rymde såväl magi som övernaturliga makter. Medan tidens lärda föreställningar om häxornas pakt med djävulen sedan tidigare är väl utredda – det svenska standardverket är Bengt Ankarloos rättshistoriska studie – ger rannsakningsprotokollen Malmstedt en unik möjlighet att komma just de folkliga föreställningarna nära. Samtidigt vill han levandegöra de konkreta människoöden som möter oss i protokollen och visa hur lärda traditioner här bryts mot folkliga föreställningar.

Boken rymmer en undersökning i fyra delar och inleds av en klargörande överblick över det aktuella forskningsläget. Det existerar ingen enskild, heltäckande förklaring av orsakerna till trolldomsprocesserna, inskärper Malmstedt, däremot finns det ett antal nödvändiga förutsättningar som inbegriper att de utlösande orsakerna skiftar lokalt.

I bokens första del målas scenen för de bohuslänska trolldomsprocesserna upp. Inte mindre än tre trolldomskommissioner kom att inrättas under de fyra år som processerna varade. Malmstedt presenterar de olika anklagelserna och de anklagade – 57 kvinnor och sex män, oftast medelålders och äldre, men inga barn – genom beskrivande text, ett åskådligt diagram och en avslutande lista. Senare återvänder han mer utförligt till deras olika livssituationer och öden under rannsakningarna.

Men redan i bokens första del klargör Malmstedt att det fanns olika uppfattningar om vad trolldom var. Ämbetsmän och präster väntade sig häxor som agerade kollektivt och som svurit sig samman med djävulen för att förgöra kristenheten. De folkliga anklagelserna inbegrep däremot endast undantagsvis djävulen men desto oftare förgörning, alltså skadegörelse med hjälp av magi. Den som anklagades för trolldom kunde ha antagit en katts skepnad, lovat att någon ”skulle få skam” eller ägnat sig åt vädermagi – det sistnämnda var särskilt vanligt i kustnära områden. Malmstedt återberättar här också fallet med den förgjorda och därmed förlista fiskeskutan, ett rannsakningsfall som åskådliggör just hur lärda traditioner och folkliga föreställningar möts.

Därefter blir huvudsaken undersökningen av de föreställningar som formade den förmoderna världsbilden. De ämnen som berörs framgår av bokens olika underrubriker: ”Verklighetens dimensioner” (del II) inbegriper här även drömmar och skepnadsskiften. ”De magiska domänerna” (del III) täcker sådana kraftfulla känslor, till exempel vrede och fruktan, som förknippades med trolldom, men även signelser, förbannelser samt förhäxade och förtrollade ting. Till de övernaturliga makterna (del IV) räknas både Gud och djävulen.

Bland det jag finner mest intressant är tanken om att drömmar kunde förstås som minnen av verkliga upplevelser av övernaturligt slag. Det förklarar dödsdomen mot Marit på grundval av hennes dröm. Likaså intressant är den förmoderna synen på materia, som inte primärt uppfattades som fast utan som stadd i förändring eller laddad. Såväl präster som lekmän var sannolikt eniga om att materien kunde ges övernaturlig kraft genom trolldom, menar Malmstedt. När det gäller teologiskt komplicerade frågor om heliga föremål och nattvardens ställning efter reformationen stannar han dock vid att nämna att nattvardselementen kom att få ”en något oklar natur” inom den lutherska kyrkan, medan föreställningar om materiens inneboende helighet länge ska ha levt kvar inom den folkliga religiositeten.

Genom att medvetet lyfta fram betydelsen av människornas gudstro och fromhet skiljer sig Malmstedts framställning från annan litteratur om trolldom och häxor som tenderar att ägna sig mest åt djävulen och där tiden skildras som präglad av fruktan och skräck. Malmstedt betonar i stället den vikt man fäste vid att bevara eller vid behov återställa grannsämjan och friden. Den som ville ta emot nattvarden var tvungen att först lösa sina tvister och försona sig med sin grälande motpart.

1600-talets magiska tänkande var inte något slags missförstånd, den saken är Malmstedt tydlig med. Magin ingick som en rationell del i den tidens meningsskapande, menar han. Om magin framkallade faror så erbjöd denna världsbild där magin ingick också botemedel och tröst mot dessa faror. En ofta praktiserad väg, berättar Malmstedt, var att helt enkelt konfrontera den man misstänkte utövade onda krafter för att på så vis förmå vederbörande att upphäva trolldomen.

Vid mer än ett tillfälle förefaller den springande punkten i de bohuslänska trolldomsanklagelserna och rättsliga processerna ha varit att olika slags gränser – till exempel den mellan dröm och verklighet, eller den mellan människa och djur – stod öppna på ett sätt som vi inte längre räknar med. Eller, hur är det med den saken? Malmstedt redogör här för religionshistoriska synsätt grundade i bland annat kognitionsvetenskap, där den mänskliga benägenheten att uppfatta avsikter och söka tolkningar eller orsakssamband anses vara medfödd. Det skulle i så fall kunna ligga ”i vår natur att betrakta världen som förtrollad”, avslutar han.

Malmstedts bok är mycket läsvärd – välskriven, intresseväckande, nyanserad och uppdaterad. Genom att den ger både översikt och konkretion gissar jag att den kan bli användbar på olika sätt för olika läsare. Den utmanar också till ny, textnära forskning som än mer teoretiskt medvetet skulle ta sig an frågan om de olika röster och perspektiv som rannsakningsprotokollen förmedlar i sina nedskrivna berättelser. Ibland försöker Malmstedt uttala sig om vad de anklagade egentligen – troligen, säkerligen – kan ha menat. Det blir i mina ögon alltför oprecist. Det händer att gränsen mellan då och nu står vidöppen i Malmstedts framställning. Jag skulle hellre se den stängd, som en markering av de många skillnaderna mellan de förmoderna föreställningarna och vår tids synsätt, i det här fallet alltså mellan undersökningens objekt och dess metod.

Helena Bodin är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet.