Biografi om drottning Kristina

Sedan 1980-talet har intresset för drottning Kristina (1626–1689) ökat markant, och då främst bland internationella forskare. Kristinas gärning som kulturfrämjare i sitt adopterade hemland Italien har lyfts fram i studier som berör allt från hennes romerska akademi till hennes engagemang för sin tids musik. Viktiga bidrag har lämnats inom ett område som är väl representerat i den äldre forskningen, det vill säga Kristinas beskyddande av konstnärer och skulptörer, och hennes egna konstsamlingar.

Den biografiska litteraturen om drottning Kristina är omfattande. Hennes dramatiska vägval i livet – hon abdikerade från den svenska tronen vid tjugosju års ålder, övergick till katolicismen och levde resten av sitt liv huvudsakligen i Rom – gör henne onekligen till en fascinerande historisk gestalt som varje generation känt sig manad att tolka och omvärdera.

Veronica Buckley från Nya Zeeland publicerade sin Kristinabiografi på engelska 2004 och den utkom samma år i svensk översättning på Albert Bonniers förlag. I det följande behandlar jag huvudsakligen den engelska originaltexten men kommer att notera vissa punkter där den svenska översättningen skiljer sig från denna. Biografin är författarens första publicerade bok, och den engelska utgåvan noterar att hon studerat i London och Oxford, där hon bedrivit ”postgraduate work on Christina Alexandra”. Den svenska omslagstexten berättar kort att Buckley numera bor i Paris, och att hon arbetat ”inom många olika områden, bland annat med musik och inom oljeindustrin”. Men det finns andra skillnader som bör uppmärksammas. Den svenska versionen heter bara Kristina. Sveriges drottning, medan den engelska har en talande underrubrik, nämligen The Restless Life of a European Eccentric. Därmed placerar Buckley sin skildring i en av Kristinalitteraturens huvudfack, det vill säga den äldre franska biografiska traditionen, som gärna betonat drottningens ”excentriska” drag och hennes, efter tronavsägelsen, till synes kringflackande liv.

Biografin har en okomplicerad struktur. Den följer Kristinas liv från barndomen till döden i Rom, och har därmed två givna delar: den svenska tiden (1626–54) och Romtiden (1654–89). Boken bygger helt och hållet på både äldre och yngre förlagor, vilket också märks i dispositionen. Precis som i flertalet svenska biografier följer författaren detaljerat drottningens liv fram till avrättningen av Gian Rinaldo Monaldesco 1657 (engelska upplagan, s. 227–248). De senare åren i Rom behandlas mer eller mindre som en epilog, och Kristinas sista tjugo år avhandlas raskt på bara trettio trycksidor.

Det är svårt att klassificera Buckleys biografi överhuvudtaget. Det går inte att betrakta boken som en populärvetenskaplig skrift, då den rent stilmässigt tillhör den historiska romanens genre. En av Buckleys få förtjänster är en medryckande berättarkonst som präglas av en stor förmåga till inlevelse. Stilen är extremt kvinnlig och något gammaldags – superlativ och känsloladdade adjektiv avlöser varandra och läsaren blir matt av allt som är ”brilliant”, ”vibrant”, eller ”ebullient”.

Buckley försöker ge läsaren – särskilt den som inte är förtrogen med svensk historia – en generell bakgrund till politiska och kulturella skeenden av betydelse för Kristinas liv. Trots att författarinnan har en omfattande referenslista, som visar att hon känner till klassiska äldre verk om, till exempel, det trettioåriga kriget, förgörs hennes ambitioner av diverse missuppfattningar. Man finner sakfel i många av de avsnitt som berör 1600-talets stora krig.

Efter en kort prolog inleds biografin med en skildring av föräldrarna Gustav Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg, deras bröllop 1620, samt moderns svårigheter att föda barn. Buckleys beskrivning av Maria Eleonora är också förankrad i en äldre tradition, där drottningen framstår som en underbegåvad hysterika, i skarp kontrast till maken och hjältekonungen. Det är synd att Buckley inte hann ta del av senare forskning som vill omvärdera denna bild, till exempel Jan Lindegrens bidrag till ämnet som för närvarande finns som en internetpublikation (Nationella Historikermötet, Uppsala universitet 2005). Buckley har en helt egen teori om drottningens användning av tyska och svenska. Inspirationen är Stolpes, som kommenterat Maria Eleonoras torftiga språk och noterat att hon efter bara några år i Sverige blandar svenska uttryck med tyska när hon tillskriver sin familj på modersmålet. Denna företeelse är knappast sällsynt hos mindre språkbegåvade människor som emigrerar från sina hemländer, men Buckley behöver en mer sensationell förklaring. Hon lanserar hypotesen – mot bakgrunden av en språkanalys utförd av hennes syster – att Maria Eleonora skulle ha lidit av neurologiska problem, möjligtvis orsakade av en mindre hjärnblödning i samband med havandeskap eller barnafödsel.

Buckley inspireras också främst av Stolpe i synen på Kristina som kvinna, ett omtvistat ämne i 1900-talets svenska forskning. Hennes redogörelse för Kristinas födelse grundas på drottningens egen skildring i den ofullbordade memoar hon författade under livets senare år. Kristina föddes med en så kallad segerhuva och barnmorskorna utropade i all hast att en prins hade fötts då man tydligen inte rengjort det lilla barnet tillräckligt för att identifiera dess kön. Buckley förespråkar tydligt tesen att Kristina skall ha varit en pseudohermafrodit – en tes som lanserades av Elis Essen-Möller 1937 (Drottning Christina. En Människostudie ur Läkaresynpunkt, Lund 1937) men som populariserades av Sven Stolpe i den Kristinabiografi som utkom 1960–61 i två delar. Man vill här förklara Kristinas sociala beteende – hennes uppfostran till kung, eller hennes vägran att ingå äktenskap på de villkor som rådde i hennes tidevarv – genom en biologisk avvikelse. Än en gång utsätts vi (och Kristina!) för smaklösa spekulationer om normala yttre kvinnliga genitalia, men manliga inre organ, eller alternativt en ”förstorad clitoris och delvis hopväxta blygdläppar”.

Trots detta ställningstagande är Buckleys fortsatta skildring av kvinnan Kristina tämligen balanserad. Hennes beskrivning av Kristinas korta regeringstid tar upp de väsentliga frågorna, men hon tycks ha ett litet intresse för Kristinas religiositet. De yttre omständigheterna kring drottningens trosskifte, till exempel hennes kontakter med jesuitorden under det tidiga 1650-talet diskuteras i detalj, men Kristinas syn på religionen får förvånansvärt litet utrymme, både i bokens första och andra del. Inspirerad av Sven Stolpes forskning än en gång, nöjer hon sig med att anmärka på Kristinas ringa intresse för Bibeln och för Frälsaren. Stolpes framhävande av drottningens ”bristande” kristocentricitet kritiserades av forskare redan när han lade fram sin avhandling 1959, då detta i viss mån utmärker barocktidevarvets katols-ka religiositet mer generellt.

Bokens andra del inleds med Kristinas väg till Rom och hennes mottagande där under julhelgen 1655. Buckley beskriver också hennes intensiva vänskap med kardinalen Decio Azzolino (1623–1689) och hennes samarbete med Squadrone Volante, den politiska fraktion inom kardinalskollegiet som han ledde. Den av kardinalen Jules Mazarin (Giulio Mazzarino) initierade planen att överta den napolitanska kronan till förmån för Kristina som fransk viceregent ägnas stort utrymme. Kristinas avrättning av Gian Rinaldo Monaldesco, som tillhörde hennes hovstat men förrådde planerna, orsakade 1657 en omfattande europeisk skandal. Det dröjde länge innan drottningens rykte någorlunda återupprättades. Kristinas tid i Hamburg 1666 till 1668, som också medförde ett andra och sista besök i hemlandet efter abdikationen, behandlas kortfattat.

Buckleys inspirationskällor eller förlagor är lika lätta att identifiera i bokens andra del som i dess första. Curt Weibull har i flera publikationer utrett Monaldesco-affären, friherre Carl Bildt publicerade kring förra sekelskiftet två grundläggande verk om drottningens Hamburgtid, hennes privata relation till Azzolino och hennes kyrkopolitiska samarbete med Squadrone Volante (Christine de Suède et le Cardinal Azzolino, Paris 1899; Christine de Suède et le Conclave de Clément X, Paris 1906). I övrigt hämtar Buckley mycket från recensentens egna publikationer, det vill säga huvudsakligen från min biografi över kardinalen Decio Azzolino, Church Politics in Seventeenth-Century Rome (Almqvist & Wiksell International, Stockholm 2000), men även från artiklar jag publicerat i vetenskapliga tidskrifter från 1980-talet och framåt.

Det är svårt att recensera en bok som delvis bygger på den egna forskningen. Man bör vara glad att resultat som publicerats i akademiska serier eller tidskrifter populariseras även av andra än en själv och därmed når ut till en bredare krets. Men det är med växande irritation jag läser igenom bokens and-ra del. Jag finner stora sjok utlyfta ur mina egna publikationer, ibland försedda med en not där det står ”paraphrased from Rodén”. Sedan påträffar jag åtskilliga ställen där Buckley citerat italienska källor (diplomatiska rapporter, relazioni, Sforza Pallavicinos Vita di Alessandro VII, till exempel) som hon också hämtat från mina skrifter. Buckley har genomgående använt mina översättningar till engelskan, men hänvisningar i notapparaten saknas ofta. Detta är anmärkningsvärt eftersom hon i den engelska upplagan intygar i ett förord att alla översättningar, ”unless otherwise stated, are the authors own”. Pallavicinos nämnda verk är för övrigt inte ens upptaget i hennes litteraturförteckning.

Det framgår alltså att Buckley inte läser eller förstår italienska, och detta leder till olika missförstånd från hennes sida. Mot bokens slut återvänder Kristina från Hamburg, och kapitlet ”Glory Days” (Glansdagar) berättar fantasifullt om hennes återkomst till Palazzo Riario 1668. Hamburgresans större ändamål var en genomgång av Kristinas ekonomi och de svenska/baltiska underhållsländernas administration, tillsammans med hennes internationelle bankir Manoel Texeira. Under tiden utförde en av kardinal Azzolinos släktingar, kapten Lorenzo Adami, en inspektionsresa i underhållsländerna som varade i flera år. Intriger inom hovstaten fick honom att begära avsked efter avslutat uppdrag. Adamis resa och aktuell korrespondens behandlas utförligt i Vera Nigrisoli Wärnhjelms doktorsavhandling Lettere dalla Svezia. Il capitano Lorenzo Adami alla regina Cristina e al cardinale Azzolino 1665, Stockholm 2000. I Buckleys version konstateras att Kristinas ekonomi äntligen förbättrats eftersom Adami vid denna tid ersattes av Johan Paulin Olivecrantz som ”förvaltare” av underhållsländerna.

Buckley har varken förstått att Adami hade ett tidsbegränsat uppdrag eller att generalguvernörerna för Kristinas underhållsländer, enligt den överenskommelse som träffades i samband med abdikationsrecessens färdigställande 1654, skulle vara svenskar och utsedda av riksdagen. Olivecrantz var den sista av fyra generalguvernörer – hans tre företrädare var Seved Bååth, Gustav Kurck och Göran Gyllenstierna – och han tillträde inte befattningen 1668, men snarare 1681. Sådan information hade varit lättillgänglig för Buckley om hon arbetat mer noggrant. Hon kunde, till exempel ha öppnat några av de böcker vars titlar faktiskt återfinns i hennes litteraturförteckning, till exempel en av Nigrisoli Wärnhjelm ederad volym (Cristina di Svezia e Fermo, Fermo 2001) där hon också i ett eget bidrag sammanfattar avhandlingens resultat. Efter att ha läst bokens andra del häpnar man inte längre över sådana brister, då de italienska verk som finns med i författarens bibliografi uppenbarligen funge-rar som ”vetenskaplig” utsmyckning. Den svenska versionen är, till skillnad från den engelska, faktagranskad. Denna granskning har utförts av politikern Gunnar Wetterberg. Inte heller Wetterberg har reagerat på att översättaren kallat Olivecrantz ”förvaltare” snarare än generalguvernör, eller på Buckleys feldatering av hans tillträde som sådan.

Om Veronica Buckley hade rubricerat sin bok som en roman med viss bakgrund i den historiska verkligheten, så hade jag nästan kunnat tycka om den. Eftersom boken föreligger i tryck, både på engelska och svenska, anser jag att den nästan är farlig, just för att författaren ikläder verket en förfalskad vetenskaplig dräkt. Hon vill inte eller har aldrig lärt sig att skilja på referat, citat och plagiat. Jag har i det föregående fört fram några exempel på hur mina egna forskningsresultat ibland har använts korrekt av författaren, men i allt för många fall helt enkelt plagierats. En annan författare som har lämnat väsentliga bidrag till vår kunskap om Kristinas Romtid, Nigrisoli Wärnhjelm, finns med i referenslistan som en sorts dekoration. Det skall också understrykas att Buckley inte behandlar döda författare bättre än levande sådana. Bokens första del är i hög grad beroende av Sven Stolpes verk om drottningen, men det är alltför sällan man ser någon not med en hänvisning till dessa.

De senaste åren har vi bevittnat ett välkommet populärt intresse för historia. Det är självklart att vi bör bemöta detta intresse med populärvetenskapliga verk som på en gång är informativa och läsvänliga. En bok som Buckleys är ett svek dels mot dem som köpt eller lånat den, dels mot själva historien. Hennes fylliga, men ofta avsiktligt missvisande notapparat, den enorma litteraturlistan som tycks omfatta böcker hon aldrig läst och kanske inte ens kan läsa – de italienska titlarna – är avsedda att skänka henne en trovärdighet hon egentligen saknar.

Är det då så farligt om Buckley inte riktigt förstår förhållandet mellan religionsfreden i Augsburg 1555 och Westfaliska freden 1648 (se hennes luddiga hänvisning till principen cuius regio eius religio, s. 253 i den engelska versionen, s. 339 i den svenska)? Mitt svar blir att det är förkastligt att ens låta trycka sådan pseudovetenskap: alla böcker innehåller fel och brister, men sedan renässansen har sanningskravet och den därmed sammanhängande vetenskapliga källkritiken mer och mer framhållits som de främsta grunderna för historieskrivningen. Veronica Buckley åsidosätter lättvindigt sina plikter gentemot den tid och de historiska aktörer hon skildrar, och gentemot de forskare som försett henne med inspiration, sakkunskaper och översättningar från italienskan.