Djävulens advokat i Parma

Under läsningen av Thomas Harders biografi Paolo il Danese påminns anmälaren upprepade gånger om Morris L. Wests roman The Devil’s Advocate (Djävulens advokat) från 1959, trots alla olikheter mellan de två verken.

Den danske journalisten och adjungerade professorn Thomas Harder är en av Danmarks finaste kännare av Italien, med en repertoar som sträcker sig från gastronomi till den italienska maffian. Med sin senaste bok har han tecknat en biografi över ett danskt katolskt levnadsöde, som är så skakande och heroiskt att Signums läsare bör få ta del av det. Det länder Thomas Harder till heder att han har åtagit sig att berätta historien om Paolo il Danese (alias Arndt Lauritzen), som hittills varit mer känd i Italien än i Norden.

I korthet tecknar Harder bilden av sin huvudperson på följande sätt: ”Arndt Paul Richardt Lauritzen föddes i Köpenhamn den 11 maj 1915 och dog i Parma den 25 oktober 1978. Under sitt blott 63-åriga liv hann han med att vara munk, officer, katolsk präst, partisan, familjefar, affärsman och hemlig agent i flera länder” (s. 14). Efter denna uppräkning – och ännu mer sedan man läst biografin – inställer sig en spontan tanke att det dock måste finnas gränser för vad ett enskilt liv skall kunna rymma. Så långt det skakande perspektivet i boken. Det heroiska perspektivet är integrerat i det skakande – det är kampen för den tillitsfulla tro, den samvetsgrannhet och kärlek som Arndt Lauritzen uthållig utkämpar under hela sitt liv.

Biografins första del berättar historien om hur Lauritzen, i likhet med flera andra nordiska unga män under 1900-talets första hälft, bryter med sin utstakade levnadsbana och konverterar till den katolska kyrkan för att därefter inträda i prästämbetet. För Laurit-zens vidkommande konverterade han dagen efter sin 18-årsdag år 1933 och inträdde samma år i benediktinorden i Clervaux. Därefter följde ett högst ovanligt novitiat, avbrutet av två långa frånvaroperioder på grund av militärtjänst (under 18 respektive 14 månader). Trots sin ordens motto är Lauritzen brinnande i sitt engagemang för militärtjänsten. Han tas ut till officersutbildning, och i en märklig blandning av ogudaktigt dödsförakt och samvetsgrannhet slutar det med att han anstränger sig för att komma med i striden på olika fronter. Denna längtan efter kamp närdes till en del av ett inbitet hat mot nazismen, som bottnade i erfarenheter från Europa. Men kamplusten fick också en våldsam näring av det förhållandet att Lauritzen den 9 april 1940 tjänstgjorde under överste Bennike i den danska Roskilde-garnisonen. Överste Bennike valde att möta den tyska ockupationen av Danmark med den ovanliga åtgärden att flytta över sitt regemente till Sverige. På ockupationsdagens förmiddag inskeppade sig således överste Bennikes regemente från Helsingör till Helsingborg stick i stäv mot den danska regeringens order om att danska militära enheter skulle uppsöka och samarbeta med ockupationsmakten. Att den unge benediktinnovisen och officeren Lauritzen kom att vara med om detta osedvanliga tillfälle att en hög officer nekade att lyda order för att inte fläcka sin ära det kom att märka honom för resten av livet. Hans förhållande till auktoriteter var från den tiden vad man skulle kunna kalla reflexivt. Bokens första del avrundas också med att Lauritzen år 1941 gör avkall på den svarta kåpan. Orden krävde nämligen en förlängning av novitiatet på grund av hans långa frånvaro från klostret. Året efter prästvigs han och inlemmas i det apostoliska vikariatet Danmark. Lauritzen får dock ingen prästtjänst i Danmark. Hans nye överordnade, Clervaux-benediktinen biskop Suhr, låter honom stanna i Italien, där han i varierande grad är invecklad i motståndsrörelsens arbete – med sin biskops vetskap.

Bokens andra del är berättelsen om pastor Lauritzens förvandling till partisanledare och Parmas befriare under perioden 1943–45, med allt vad denna process rymmer av samvetskval. I denna del av biografin dämpas berättartempot. Med solida källredovisningar – inte minst Lauritzens postumt utgivna memoarer Cammina fratello, cammina … (Gå, broder, gå…) från 1984 – får läsaren följa en hjältemodig (o)mänsklig utveckling från några år, då världen var i krig och tillvaron tvingade den enskilda människan att träffa omöjliga val. I Lauritzens fall låter Harder honom ofta själv i biografin komma till tals om dessa valsituationer. En enda av dessa valsituationer skall här anföras som exempel från biografins andra del. Lauritzen berättar i en dansk tidningsintervju från 1952 om hur gränsen mellan prästgärningen och partisanverksamheten slutgiltigt överskreds med det första dråpet, utfört med hans egna händer. ”Jag har personligen dödat inte så få. Första gången kräktes jag, senare gjorde det mig deprimerad […] I Lesignano Bagni inträffade den episod som gjorde att jag inte längre kunde vara präst […] Under eldstrid […] siktade jag på en tysk men sköt honom inte. Det var min avsikt att skänka honom livet. Då min uppmärksamhet distraherades av något annat tänkte han skjuta mig. Jag förebrår honom inte det – det var hans rättighet, då jag inte hade avväpnat honom. Jag förekom honom och sköt honom. Senare böjde jag mig ner över den döende mannen och frågade honom om han var katolik. Det var han, och han önskade och fick absolution. Då jag skulle lämna honom sköt han efter mig och kulan snuddade vid min höft. Så jag var tvungen att döda honom. Då gick det upp för mig att jag inte längre kunde vara präst. Detta hade gjort ett alltför djupt intryck på mig” (s. 198).

Biografins tredje och sista del skisserar Lauritzens kamp för att bygga upp och upprätthålla en existens efter det att hans roll som partisanledaren Paolo il Danese hade spelats färdigt. Efterkrigstillvaron för prästen med krigsblod på händerna räddades av partisanen Rosita, som tog hand om kommendanten Paolo under de sista dagarna innan de norditalienska partisanbrigaderna blev avväpnade av den 15:e allierade armégruppen, då Norditalien hade blivit befriat. Vid den tidpunkten hade Lauritzen ett förståeligt alkoholproblem och övervägde att dra bort till Indien för att arbeta med spetälska. Han hade vid denna tid offrat sitt prästkall i och till kriget – han hade avtvingat sig respekt för sitt militära mod, sin integritet och sin tro både från de lokala partisanerna, det lokala prästerskapet och de allierade styrkorna. Men vad tar sig en sådan man till, när freden bryter ut? Rosita lyckades få bukt med kommendantens alkoholproblem, och de ingick ett borgerligt äktenskap år 1945 – kyrklig, katolsk vigsel var naturligtvis uteslutet då Lauritzen inte var laiciserad. Förutom uppbyggandet av familjeliv och arbetsliv beskriver bokens tredje del också Lauritzens återförening med sin danska familj. Att återse sin danska familj efter att de hade varit skilda åt under fem år av krig var naturligtvis en glädjande upplevelse men inrymde också den stora smärtan att föräldrarna och syskonen hade konverterat till den katolska kyrkan, inspirerade av sin son och bror. Nu stod han där hos dem igen som präst utan tjänst, en dekorerad och traumatiserad partisanhjälte och inte minst en gift man. Som alltid oregerlig, egensinnig och mer än någonsin förr en unik förebild i sin kamp för att leva i enlighet med sitt samvete. Lauritzen och Rosita levde tillsammans med den smärta som han tyngdes av. I åratal höll de både prästvigning och borgerligt äktenskap hemliga för sina egna barn, som samvetsgrant blev uppfostrade som ”goda” katoliker. Dessutom kan man säga att Lauritzen blev stamfader för en dansk katolsk släkt, eftersom han hade inspirerat sin danska familj att konvertera. Denna del av Lauritzens liv har en utlöpare till Sverige – släktens näste präst, David Vincent Nielsen, är nämligen munk i Norraby idag. Han fungerar i biografin som en mycket välkommen kommentator till Lauritzens heroiska liv.

Thomas Harder har med Paolo il Danese skrivit en bok som man i hög grad kan anbefalla. Inte bara alla med intresse för kyrkohistoria och för andra världskriget kan med behållning läsa denna förnämliga biografi, utan alla som har intresse för fenomenet samvete bör läsa den. Det betyder inte, att boken inte rymmer punkter som man kan kritisera. Det väsentligaste är att Harder beträffande källor står i mycket stor tacksamhetsskuld till Lauritzens memoarer. Det betyder ingalunda att han inte också har försökt att använda andra källor. Men det betyder att memoarerna saknar en lämplig motpol som balanserar och nyanserar framställningen. Men så som Lauritzen levde kunde det inte vara på annat sätt, och det var bra att Harder kompromissade med källproblematiken och skrev i alla fall. Med den svaga slagsidan i källredovisningen har Harder ändå framhävt Cammina fratello, cammina … som ett lämpligt verk att analysera för nordiska konversionsforskare. Detta syns vara en konversionsberättelse utöver det vanliga. Källproblematiken hind-rar Harder, trots att han gör försök, från att besvara två omöjliga, men pirrande, frågor: i hur stor utsträckning var Lauritzen involverad i motståndsrörelsen och underrättelseverksamheten före och efter kriget? Hur har kyrkans herdar handskats med Lauritzens livssituation efter 1945?

Översättning: Elisabeth Stenborg