Birgitta och paltbrödet

Bengt Ingmar Kilström, kyrkohistoriker, docent i Uppsala och professor i Åbo, kom lagom till Birgittajubileet i oktober 1991 ut med en ny bok i sin ”perspektiv-serie”. SKS publicerar samtidigt en studieplan.

Birgitta tillhör vårt lands ”kändisar” och skall presenteras i Sverigemontern i Sevilla tillsammans med andra svenska specialiteter. Till dessa hör skiftnyckeln, den inlagda sillen och paltbrödet. Ett gott sillrecept innehåller mer ättika än socker. Kanske gäller det också bokanmälan? Olika människor har dock olika smak, både vad gäller litteratur och mat.

Läsningen tog för mig lång tid. Det beror på de egenskaper paltbröd har. I knäckebrödsform är det komprimerat, torrt. Tillsätter man vätska kan det svälla till oanad volym. Varje kapitel, omfattande mellan sju och tolv sidor, skulle egentligen kräva sin egen studietermin. Boken hade vunnit avsevärt på att varje kapitel varit försett med en slutnot, innehållande använda källor och förslag på fördjupningslitteratur.

Syftet med boken anges i förordet: ”att i populär form presentera Birgitta och att söka ge en bild av hennes egen andlighet och hennes roll som religiös personlighet. Vidare […] att presentera den av henne stiftade orden, Frälsareorden […] Därtill att sammanfatta några av de viktigaste slutsatser som Birgittaforskningen kommit fram till.” Detta på 122 sidor. Försöket är lovvärt. Resultatet blir komprimerat, med kompressionens fördelar och brister.

Fördelen är att här går att finna, i samlad form, en snabb översikt över Birgittas personhistoria, fromhet och uppenbarelser. Spiritualitet, konst i olika former, byggnads- och ordenshistoria, birgittaminnen nära och fjärran, birgittaintressets framväxt i Svenska kyrkan. Tonvikten är lagd på historiska notiser. Personteckningen och skildringen av spiritualiteten är svagare.

Varje stor andlig personlighet har i ordenshistorien gett upphov till olika former av gemenskapsliv. Se t.ex. på mångfalden av dominikanska, franciskanska och benediktinska – för att nämna bara några – gemenskaper av äldre och nyare datum. De berikar kyrkan var på sitt sätt och med sin variation av t.ex. Dominicus ursprungliga regel. Det var därför en glädje att, vid sidan av de här i landet mer kända birgittinerna, finna den spanska grenen från 1600-talet omnämnd, om än bara på tolv rader.’ Däremot nämns inte de sedan tjugo år verksamma, och av kyrkan godkända, bröderna i Oregon. Inte heller de birgittaoblater som har anknytning till Elisabeth Hesselblads grundning.

Ett levande ordensliv ger upphov till nya skott och frön till nya plantor. Samtidigt växer, beskärs och förändras den ursprungliga plantan. Det är inget ideal i sig att konservera t.ex. 1300-talets yttre form. Däremot bör en vinstock inte försöka bära plommon. För att i sammanhanget komplettera författarens uppgift om klostrets i Vadstena självständighet, 1 juli 1991: det nuvarande klostret i Vadstena, Pax Mariae, fick, enligt gammal tågordning, sin formella Självständighet 21 juni 1988, samt återfick rangen av abbedisskloster 9 maj 1991.

Faran för generaliseringar och onyanserade omdömen vidlåder en komprimerad form. (Gäller också recensioner.) Var hittar den oövade läsaren varningsklockan? Boken saknar notapparat. Det är något som kanske av utrymmesskäl fick tas bort? På första kapitlets första sida finns en liten etta. Ettan saknar innehåll och efterföljare. Nu finns det flera påståenden som jag hade velat veta källan till. Jag vet inte hur många oövade läsare boken nu far. Språket tyngs bitvis av (de nödvändiga) årtalens mängd, latinismer (onödiga) och teologiska termer (nödvändiga). (Ordlista med förklaringar, tack!) Vem har författaren skrivit för? Knappast för de oövade. Inte heller för birgittaforskarna.

I boken märks författarens levande intresse för historia i olika former. Här och var har språket det självupplevdas friskhet. Då och då kom jag på mig med att gnola: ”Jag längtar till Italien …” Fru Siebkes nyckelknippa rasslar när hon går längs det forna munkklostret. Hommage å Andreas Lindblom och hans insatser är välförtjänt.

Till min besvikelse inleds kapitlet om birgittareliker med ett påstående om medeltidens relikdyrkan. När det gäller Birgittas mariafromhet, nämns också dyrkan. Ett olyckligt ordval endast? Senare talar förf. om vördnad för Maria i egenskap av Guds moder. Ordet dyrkan i detta sammanhang hjälper dock till att behålla fördomar som jag trodde hade hunnit försvinna.

Förf. har ändå bemödat sig om att ge en god och rättvisande bild. Han skriver: ”Det är alltid vanskligt att bedöma en viss epoks eller en viss individs religiositet. Risk föreligger att man generaliserar och sätter på missvisande etiketter […] Inte minst den heliga Birgitta har blivit ett offer för dylika onyanserade karakteriseringar.” Synd då, att han övertar schablonen att Birgitta var en kvinna med sexualskräck.

Påståendet finns i det första kapitlet, som skulle vinna på en översyn till nästa upplaga. Korrekturläsningen brister. Den ena detaljen efter den andra väckte behov av att kontrollera uppgifter.

Varifrån kommer t.ex. uppgiften att dottern Ingeborg dör 1341? Gåvobrev för hennes räkning finns från det året, men inte på grund av hennes lekamliga död. Hon avlade det året löften som nunna i klostret i Riseberga. Enligt de källor jag har tillgång till’ är det osäkert om hon dog före det att Birgitta reste till Rom 1349 eller efter. Förf. anger Ingeborg som näst yngst och Gudmar som det sjätte barnet. Hans uppgifter skiljer sig här på flera punkter från angiven källa.

Om sonen Gudmar anges att han också dog vid späd ålder. Också syftar då tillbaka till Bengt, som i meningen innan uppges dö vid tjugo års ålder. (Källa?) Om puer, gosse, kan sägas om en tjugoåring betvivlar jag. Vid tjugo var en man på 1300-talet myndig (sedan femtonårsåldern) och vid tjugo fullt kapabel att bli dubbad till riddare.

För att återvända till Birgitta, så anges med utropstecken att hon giftes bort redan som 13-åring. Utropstecknen får stå för vår tids uppfattning. Hon var ung, ja, men hennes syster Katarina, som giftes bort med Ulfs bror Magnus, ännu yngre. Hon hade precis nått lagstadgad giftasålder, 12 år.

Det är sant att Birgitta tvekar inför äktenskapet med Ulf. Jag ser två skäl. Hon hade mött Kristus och ville leva helt för honom i ett ordensliv. Därtill var ett äktenskap riskfyllt. Ingen kvinna visste i förväg, om hon tillhörde dem som överlevde en barnsäng. Gravstenarna i våra kyrkor vittnar om många barnsängar och korta liv. Birgitta har sett sin egen mor. Några och trettio dör fru Ingeborg, sjuk efter den sista barnsängen, mätt och trött på att leva. Under ett fjortonårigt äktenskap har hon fött sju barn, varav fyra dött i späd ålder. Birgitta är realist.

Därmed kommer vi till det jag saknade i kapitlet om Birgittas fromhet. Stephan Borgehammar framhöll så uttrycksfullt i sitt föredrag under birgittasymposiet i oktober: medeltidsmänniskans gudsförhållande var framför allt en kärleksrelation. Birgitta har upptäckt Kristi kärlek och vill ge ett svar på den. Denna längtan driver henne.

Birgitta varnar för missbruk av Guds gåvor. Hon gläds över dem, kan njuta av dem, men vill se dem i sitt rätta sammanhang. Så också med sexualitetens gåva. Hon känns rykande aktuell när hon varnar för att reducera partnern till njutningsobjekt. Detta är något annat än skräck för samlivet. I likhet med Paulus – och många fler – far den äktenskapliga föreningen beteckna den stora hemligheten i Guds kärlek till kyrkan och till den enskilda människan.

Låt mig avsluta med att ge ordet till den heliga Birgitta, innan denna anmälan, likt paltbrödet, svämmar över alla bräddar:

”Det var en jungfru som ömt älskade sin fästman; likaså älskade fästmannen henne, och av deras kärlek förhärligades Gud och fick bådas föräldrar glädje. Deras ovän såg detta och tänkte: ’Jag vet att brudgummen och bruden kommer samman på tre sätt: genom brev, genom samtal och genom sina kroppars förening. Alltså vill jag fylla vägen med trädstammar, törnsnår och snaror, så att brevbärarna inte hinner fram. För att de inte skall kunna samtala med varandra skall jag ställa till dån och oväsen, så att de blir störda i samtalet. Och för att de inte skall kunna komma nakna samman i sängen skall jag ställa ut spejare, som skall bevaka varje springa, så att de inte far något tillfälle att komma samman. […] På liknande sätt förhåller det sig även i det andliga livet. Breven, genom vilka brudgummen och bruden, dvs. Gud och den goda själen, står i förbindelse med varandra motsvaras av böner och suckar. […] Och vad är det ömsesidiga samtal, varigenom brudgummen och bruden blir ett hjärta och en själ, annat än ånger och bot? […] Och att Gud och själen kommer samman nakna, vad betecknar detta om inte den himmelska längtan och den rena kärlek som själen alltid bör brinna av?”4

P.S. Huruvida Birgitta, skiftnyckeln och sillen får sällskap av paltbrödet i Sevilla, vet jag inte. Men nog är det en svensk anrättning?

Noter

’ Läs gärna Gretchen Eriksson, Krönika frän Birgittaklostret i Lasarte. Eget förlag 1991. Oversättning av ett trehundraårigt manuskript, skrivet under pionjärtiden av en ung spanjorska.

2 Kap. 4, ”Birgittas fromhet”, sid 34.

3 Birgit Klockars, Birgittas svenska värld. Natur och Kultur 1976.

4Rev. IV:75.