Befrielsens pris i Ukraina

En bild som etsat sig fast i minnet från en januarivecka i Kiev är den andäktiga skara som firade sin långa söndagsliturgi under bar himmel i tiogradig kyla och bitande nordanvind. Det var stadens grekisk-katoliker, även kallade uniater, som av myndigheterna hittills inte beviljats någon gudstjänstlokal. Den kyrka som förr var deras har förstörts, och ingen av Kievs avsakraliserade kyrkor har tilldelats dem. Föregående dag hade den ortodoxe metropolitens närmaste man, biskopsvikarien Borys, utan att blinka försäkrat mig att de unierade var så få att de inte behövde någon egen kyrka men att de ändå fick disponera Nikolaikyrkan (en f d romersk-katolsk kyrka, byggd i gotisk stil och numera konserthus).

Det finns ca 1 000 grekisk-katoliker i Kiev. Staden har liksom hela östra Ukraina en talrik rysk befolkning, och förryskningspolitiken har haft ett betydande stöd i Moskvapatriarkatets representant, metropoliten Filaret. Denne är känd som en notorisk medlöpare till kommunistregimen och anhängare av augustikuppen. I november 1991, när det stod klart att Ukraina skulle förklara sig självständigt, begärde Filaret fullständig självständighet (autokefali) för sin kyrkoprovins, Ukrainas ortodoxa kyrka. Detta, betonar Borys med stolthet, ”slog ned som en bomb både i Ukraina och i Moskva” en månad före den folkomröstning som resulterade i Ukrainas självständighetsförklaring. Givetvis var det just för att denna utveckling var oundviklig som Filaret för att rädda situationen utförde sin manöver. Att den skulle ha kommit som en bomb kan dock betvivlas – den var tvärtom väntad, allt sedan en rival, den nybildade Ukrainska autokefala kyrkan dykt upp och dragit till sig ett stort antal församlingar och präster i Västukraina. Önskan om frigörelse från Moskva är lika stark bland kyrkfolket som bland ukrainarna överhuvudtaget. Ännu har ingen reaktion på Filarets begäran kommit från Moskva, inte heller från Konstantinopel, men hos metropoliten säger man sig var osäker om att svaret ”måste” bli ja. Utomstående bedömare betvivlar att det blir så, om inte Filaret avgår; hans rykte är utomordentligt dåligt.

Maktkamp och kaos

Den grekisk-katolska kyrkan är alltsedan den polska överhögheten vid slutet av 1500-talet etablerad i västra Ukraina. Denna kyrka har fungerat som ett fäste för den ukrainska kulturen i opposition mot både Polen och Ryssland. Uniaterna intar därför en naturlig plats i den ukrainska frigörelseprocessen. Lika naturligt är att de politiska myndigheterna skulle ge starkt stöd åt uniaterna, när de efter fyrtiofem år av katakombtillvaro officiellt anmälde sin existens och krävde sina tidigare kyrkor tillbaka. Det skedde omedelbart efter Gorbatjovs besök hos påven 1 december 1989. Att den nya situationen skulle medföra starka påfrestningar på relationen mellan kyrkorna stod klart redan från början, och en ”fyrpartikommission” bildades av Vatikanen, patriarkatet i Moskva, Ukrainska grekisk-katolska kyrkan och Ukrainas ortodoxa kyrka. Man förmanade sina trogna att låta allt gå lugnt och fredligt till, men folkstämningen var orolig och upphetsad och lät sig inte styras av fromma förmaningar. Från ortodox sida föreslogs att man skulle basera fördelningen av kyrkor på folkräkning i församlingarna, men de unierade vägrade och lämnade kommissionen. Sedan inträffade en rad incidenter som förgiftade klimatet.

Redan på hösten 1989 hade den ortodoxe metropoliten av Lviv (en ryss) i ett brev till alla ortodoxa kyrkor i östvärlden anklagat grekisk-katolikerna, som hade starkt stöd av den ukrainska folkfronten Ruch, för att förfölja de ortodoxa i Västukraina (där samme metropolit bara några månader tidigare försäkrat att inga grekisk-katoliker fanns). Beskyllningarna för övervåld och ojusta metoder fick förstärkning från många olika håll, särskilt från Rumänien. Dåvarande Moskvapatriarken Pimen sände en delevation till Rom för att be påven uppmana Ukrainas grekisk-katoliker att ansluta sig till den rysk-ortodoxa kyrkan. Från katolska sidan har man hela tiden förnekat alla våldsdåd. Troligen är det så att grövre våld knappast förekommit men att upphetsat kyrkfolk av olika denommationer då och då råkat i luven på varann. Sa skedde exempelvis i Kiev, när uppretade medlemmar av Ukrainska autokefala kyrkan handgripligt hindrade patriarken Alexi av Moskva från att gå in i den anrika Sophia-katedralen, som de autokefala gör anspråk på.

Våren 1990 beslöts att Sankt Georgkatedralen i Lviv (på polska Lwow) skulle återgå till grekisk~ katolikerna. De ortodoxa myndigheterna vägrade gå med på detta och kyrkan stängdes t.o.m. för gudstjänster; biskopen fruktade att den annars skulle ockuperas av grekisk-katoliker. Då sade hela kyrkokören upp sig och sjöng i stället under Stilla veckan och påsken vid uniaternas friluftsgudstjänster, där den grekisk-katolske metropoliten Volodymyr (Sterniuk) officierade. Efter några månader tog Lvivs stadsfullmäktige katedralen i besittning och överlämnade den åt grekisk-katolikerna. När metropolit Volodymyr gjorde sitt intåg i kyrkan hade 300 000 troende mött upp. Liknande händelser har inträffat på andra håll och motsättningarna mellan kyrkorna har skärpts. De ortodoxa hyser djup misstro mot uniaterna, som uppfattas som ett verktyg och ett vapen som Rom utnyttjar för att skada ortodoxin och infiltrera landet.

Det största bekymret är kanske dock det kaotiska inre tillståndet i den unierade kyrkan i Ukraina. Under den långa tid då den tvingades leva i underjorden hade kyrkoledningen ingen möjlighet att hålla kontakt med varandra, heller inte med kyrkan i yttervärlden och knappast ens med Rom. Andaktsböcker, katekeser och överhuvudtaget religiös litteratur, att inte tala om teologiska skrifter, har helt saknats. Dokumenten från Andra Vatikankonciliet, som ju resulterat i genomgripande förändringar av katolska kyrkan i den fria världen, har knappast varit i händerna på någon ukrainsk präst.

Redan under de närmaste veckorna efter religionsfrihetens inträdande anslöt sig hundratals ortodoxa församlingar i Västukraina till den grekisk-katolska kyrkan. En del av prästerna var hemliga uniater, men ett stort antal, kanske de flesta, är förutvarande ortodoxa präster, som genomgått Moskvapatriarkatets läroanstalter. Följden är naturligtvis en svårartad obalans inom prästerskapet, eftersom kyrkoherdarna i de tidigare ortodoxa församlingarna inte bara är bättre – och, får man tänka sig, något annorlunda – utbildade, utan också fortsatt uppbär lön av staten och lever förhållandevis gott sedan straffskatterna för kyrkligt anställda tagits bort. Balansen bör dock vara återställd om några år, eftersom tillströmningen av grekisk-katolska prästkandidater är oerhörd – ca 1 000 för närvarande.

Säkert är den kraftiga strömningen från den ortodoxa kyrkan till den grekisk-katolska (liksom till den autokefala) till stor del nationellt motiverad – man vill bli fri från Moskva, det kyrkliga såväl som det politiska. Ukraina har under århundraden längtar efter och ofta kämpat för sin frihet; än hade det förtryckts av polacker, än av ryssar, men det polska hotet tillhör nu det förflutna; dagens motståndare är ryssen och på det kyrkliga området känns Jioskva farligare än Rom. Men nog kan man fråga sig hur hållfastheten i denna mängd av nya unierade församlingar kan bli i framtiden, när de konfronteras med det romerska systemet.

Skilda katolska system

Redan nu kärvar det. Den ukrainska unierade kyrkan har en förhållandevis stor diaspora i Europa men framför allt i Amerika. Dess överhuvud, kardinal Lubachivsky, har länge bott i Rom, där han efterträtt kardinal Slipyi, som 1963 frigavs ur sovjetiskt fängelse. Slipyl satte- mot Vatikanens vilja- upp ett exilkansli för Lvivs ärkestift, med flera biskopar och övrig personal. En motsättning uppstod snart genom ukramarnas krav på att få egen patriark, något som Rom hittills bestämt vägrat gå med på, främst av ekumeniska skäl. Slipyis efterträdare Lubachivsky har i brist på bättre antagit titeln ”Storärkebiskop av Lviv” men omnämns i den grekisk-ortodoxa liturgin som ”patriark av Kiev och allt Rus” (Rus är ju namnet på det gamla Kievriket.) Lubachivsky är amerikansk medborgare och hade före våren 1991 inte satt sin fot i Ukraina sedan trettiotalet. Den dramatiska utvecklingen under 1990 hade han alltså inte varit med om; kyrkan har hela tiden letts av metropolit Volodymyr, som kardinal Slipyi på sin tid utnämnde till sin ställföreträdare – på kanoniskt språk locum tenens- i Ukraina.

Storärkebiskopen kungjorde att han ville besöka Ukraina under ett par månader våren 1991 och anlände till Lviv lagom till påskfirandet åtföljd av en liten grupp präster, nunnor och lekmän. Efter en tid meddelade han sin avsikt att stanna. Samarbetsproblem uppstod nästan omedelbart; Lubachivsky och hans folk var präglade av romerska rutiner och romersk formalism medan den lokala kyrkan levde bäst den kunde, med alla sina problem, kanoniska och andra. De romerska nykomlingarna kändes som främlingar.

Ett synnerligen besvärligt problem, som givetvis skärpts genom den ”romerska” närvaron, är de frånskilda och omgifta uniaternas situation; man räknar med att nära hälften av de grekisk-katolska äktenskapen i Västukraina är ogiltiga eller åtminstone tvivelaktiga från kyrkorättslig synpunkt. Prästerna har olika ställning: somliga håller strikt på den romerska disciplinen, andra ser en fara i att denna kan driva många människor bort från den katolska kyrkan till ortodoxin, där man har en mer pastoral än juridisk syn på äktenskap och skilsmässa. Biskoparna har bett påven om hjälp med problemet, men han tycks tveka att ingripa.

Nu när de ukrainska diaspora-uniaterna fritt kan resa till Ukraina visar det sig att deras livsstil och fromhetstraditioner inte så lite avviker från de inhemska trosfrändernas. Tillresande pilgrimer från väst har exempelvis med bestörtning konstaterat att påsknattsfirandet i Lviv varar nära sju timmar utan att församlingen glesnar – vilken västerlänning orkar med sådant? Båda parter betraktar sig själva som mönsterkatoliker: de infödda har lidit och uthärdat i katakomberna, intill döden trofast mot Rom, de utflyttade har levat i närkontakt med Rom och ”vet hur det skall vara”. Klyftan mellan deras skilda erfarenheter, livsstil och värderingar är inte så lätt att överbrygga.

Till råga på allt är relationerna mellan grekiska och romerska katoliker traditionellt dåliga. Inte blev de heller bättre genom de ominösa biskopsutnämningarna våren 1991, då Vatikanen satte in romerskkatolska biskopar på flera ställen, utan föregående konsultationer eller överläggningar ens med grekiskkatolikerna. Sålunda utnämndes bl.a. en romersk-katolsk ärkebiskop av Lviv, varför denna stad nu hyser tre katolska stiftschefer, vilkas inbördes förhållande är oklart och mer eller mindre spänt. De ukrainska myndigheterna har å sin sida börjat misstänka att utnämningen av polska biskopar varslar om territoriella krav från Polens sida, och när kardinal Glemp från Warszawa, åtföljd av ett trettiotal romersk-katolska biskopar, kom flygande till Lviv för att välkomna Lubachivsky vägrades planet landningstillstånd, varför prelaterna fick återvända med oförrättat ärende.

Systerkyrkornas enhet

Totalbilden av kyrkornas situation i Ukraina ter sig i sanning dyster; den är precis lika förvirrad och kaotisk som tillståndet i det f d sovjetiska samhället. Hur skulle det också kunna vara annorlunda? Det är fråga om samma folk och om likartade problem. Här är nu ett folk som har befriats från en totalitär maktapparat och inte har funnit någon ny fungerande form för sitt samhällsliv. Den romerska apparaten har, trots diametralt motsatt ideologi, mycket gemensamt med den sovjetiska – den avgörande skillnaden ligger i att Rom sedan länge inte begagnar fysiskt våld i sin maktutövning. Men likheterna är många: kravet på absolut lydnad, orubblig disciplin, frånvaron av information och bristande rättssäkerhet. Man kan då fråga sig om samma människor som kastat av sig ett ok kommer att vilja gå in under ett annat, hur milt den än månde vara i jämförelse med det förra. Men kanske blir det tvärtom så att man tacksamt tar emot katolska kyrkans på tusenårig erfarenhet byggda ordning för att den ändå ger trygghet, mening åt tillvaron och ett mönster av medmänsklighet som gagnar både privatlivet och samhället.

Hur det än blir är det livsviktigt att de tidigare förtroendefulla relationerna mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan återställs. De har fått djupgående skador. Rom har oombett satt i gång med att etablera sig på det territorium som genom århundradena evangeliserats av den ryska kyrkan, som länge triumfalistiskt kallade sig själv ”det tredje Rom”. Nu är denna kyrka en martyrkyrka som lyckats överleva men står där utblottad och med katastrofal prästbrist mitt i den svåra kampen att återvinna sin trovärdighet efter smärtsamma kompromisser i det förflutna. När en annan kyrka i denna situation träder in på arenan, väl rustad både andligt, intellektuellt och materiellt, så blir den, vare sig den vill eller inte, en medtävlare som måste upplevas som motståndare. Ingen bestrider det försäkrade Moskvapatriarkatets observatör vid Andra Vatikankonciliet, Vitalij Borovoj vid ett samtal förra våren – den katolska kyrkans rätt och skyldighet att ta hand om de katoliker som finns spridda över det tidigare sovjetiska området. ”De katolska biskopar som tar sig an sina egna välkomnar vi – men vill de exploatera den politiska situationen kommer vi att opponera oss. En rysk katolsk kyrka behöver vi inte.”

Rom skulle säkert ha kunnat handla i gott samförstånd med ryska ortodoxa kyrkan. I stället har man agerat utan hänsyn till denna systerkyrka och utan att ens underrätta dess representanter, lika litet som de statliga myndigheterna. Detta kan inte upplevas annat än som en ovänlig handling, en förödmjukelse och rentav ett hot. Gamla historiska minnen återuppstår, då Rom varit fienden som gav dolkstöten i ryggen. De senaste årtiondenas mödosamt uppbyggda tillit de båda kyrkorna emellan kan rasa som ett korthus, har kanske redan gjort det. Därmed har inte bara ekumeniken utan också kristenhetens roll som världsfredens bevarare äventyrats.

Det finns skäl att misströsta om kyrkans framtid i Ukraina, men en källa till hopp är de ukrainska kristnas starka tro och djupa fromhet, vilket samfund de än må tillhöra. Det är tack vare sådana egenskaper som kyrkan överlever sina egna misstag. Men till ett högt pris.