Abortfrågan på Irland

Onsdagen den 26 februari i år beviljade Irlands Högsta Domstol en 14 år gammal flickas och hennes föräldrars ansökan om att resa utomlands för att få en abort utförd. Dessförinnan hade den irländske riksåklagaren utfärdat ett skriftligt förbud mot en resa med detta syfte, och en lokal domstol i Dublin fastställt förbudet. Ansökan gjordes efter det att flickan hade våldtagits av sin väninnas far och blivit gravid. Det finns fortfarande en rad oklarheter om de faktiska omständigheterna kring det yttre händelseförloppet. Detta fritar oss emellertid inte från kravet på en etisk belysning av vad som skett och ett ställningstagande till den fråga som väckts inte minst av massmedierna utomlands och här hemma.

Genom en rad indiskretioner läckte fallet ut i offentligheten och väckte en storm av indignation både på Irland och i andra länder. Irlands president Mary Robinson som enligt landets konstitution inte får uttala sig i politiska frågor hoppades, ”att vi har modet, vilket vi inte alltid haft, att se klart på detta problem så att vi kan lösa det”. Vad innebär då klarsyn, och var kan lösningen tänkas ligga?

Missförstådd frihet

Till att börja med kan man konstatera att klarsynen för det mesta lyste med sin frånvaro i den uppskruvade svenska debatten kring fallet. Reaktionerna mot signalerna från Irland varierade från några få allvarliga försök till etisk och politisk analys ända till rena invektiv och slagord. Flickan på Irland tycks ha varit ett välkommet byte för mångas önskan om att få demonstrera både nödvändigheten av sin existens och sin avsky mot den irländska grymheten.

Som väntat var tilldrog sig i detta tragiska drama i kommentarerna här hemma den officiella katolska kyrkan plötsligt nästan odelad men föga smickrande uppmärksamhet. Hennes, som det brukar låta, stelbenta principer, hennes maktanspråk och hänsynslösa motstånd mot alla former av abort och därmed mot all förstående och sann mänsklighet förstärkte redan befintliga fördomar. Kyrkans agerande var en välkommen bekräftelse på att hon är och förblir en bakåtsträvande institution.

Att i detta debattläge hamna i självgodhetens fälla ligger snubblande nära. Vem faller inte för en moraliserande retorik som hävdar kvinnans frihet från allt förtryck, inklusive det förtryck som utgår från det oönskade ofödda barnet? Att frihet från ett liv alltför lätt kan undergräva respekten för livet och underblåsa ett genomgående förakt för det svaga, skadade eller på annat sätt beroende livet tycks inte närmare bekymra den upplysta frihetens företrädare.

Dilemmats etiska kärna

Det är inte svårt att känna igen mönstret. Debatten utgår från och söker ge stöd åt en djupt kränkt kvinna, offret för en våldtäkt, som förvägras abort av det foster som var kränkningens frukt. Den kränkta kvinnan får sedan tjäna som slagträ i syfte att legitimera de otaliga aborter där fostret är det kränkta offret. Denna etiska ekvation går inte ihop, därför att man bortser från eller smusslar undan den andra halvan i konflikten. Bara några få kommentatorer (bland dem signaturen Sander i DN 92 03 01) ställde frågan, om fostret händelsevis hade en rätt till liv oberoende av alla omständigheter. Det är just detta som så lätt sker i debatten: med hjälp av politiska slagord om kvinnans frihet förtränger man konflikten och frånhänder sig möjligheten till en värdeavvägning där utgången i ett så svårt etiskt dilemma inte behöver vara given från början.

En sådan värdeavvägning får givetvis inte bortse från den brutala integritetskränkning som flickan utsatts för. Avvägningen är dock kritisk mot enkelriktat tänkande och ”rena” lösningar. Att bära moraliskt ansvar måste då innebära att släkt och vänner mobiliserar potentiella skyddsnät både för flickan och fostret där möjligheten till adoption inte får uteslutas.

Det svåra etiska dilemmat uppstår när alla tillgängliga resurser har uttömts och skyddsnätet brister eller avvisas av de närmast inblandade parterna. Måste i så fall en abort som tänkbar – om än inte önskvärd – utväg ur dilemmat på förhand uteslutas? Som ultima ratio när alla andra utvägar tycks vara stängda? Innebär det etiska idealet alltid den optimala moraliska lösningen? Är det orimligt att tänka sig, att 14-åringen måste betrakta just det foster hon bär på som en kränkande förlängning av aggressorn-gärningsmannen? Och om hon inte kunde försvara sig mot våldtäkten skall man då också frånhända henne möjligheten att försvara sig mot fostret som hon upplever som orättfärdig inkräktare?

Det svåra valet

Vilken integritetskränkning är störst, att bli påtvingad en fortsatt traumatiserande graviditet eller att förvägra det ofödda barnet en inneboende rätt till liv?

Att välja den senare utvägen far emellertid inte uppfattas som frihetens yttersta triumf utan som en tragisk handling i en minst sagt ofullkomlig värld. I vår konkreta och skadade skapelse kan man inte alltid undvika övergrepp mot livet hur mycket man än anstränger sig. Men då måste man veta vad man gör.

I första hand för alla dem som tvekar inför en sådan argumentation och som uppfattar den som en eftergift och ett avståndstagande från principfasthet kan man kanske göra ett tillägg. I de många fall där abort utförs med lättvindiga argument (eller inga argument alls) är det inte svårt att kraftfullt försvara fostrets rätt till liv. If tragiska fall tycks den i vanliga fall hållbara argumentationen kantra och vändas till förståelse för en person som inte kan svara mot det moraliska kravet. För sådana gränssituationer har den katolska moralteologin utformat ett moraliskt axiom: ultra gosse nemo tenetur- ingen kan tvingas till något bortom mänsklig förmåga.

En politisk uppgift

Återstår den politiska konflikten. Hur kan man översätta den etiska principen om det mänskliga livets – även det ofödda livets – oförytterliga värde till en praktikabel politisk ordning? Hur skall man alltså utforma abortlagstiftningen som har till uppgift att säkerställa bonum commune (det allmänna bästa) i samhället? Är det tänkbart att en sådan lagstiftning tillåter något ont för att söka förhindra större ont? Förmodligen står Irland inför en svår och plågsam övergångsfas från ett av kristendomen präglat samhälle med ett enhetligt synsätt och en hel del gemensamma värderingar. Irland blir ett allt mindre avskärmat samhälle som alltmer kommer att infogas i ett kulturellt och socialt mångfaldigt europeiskt mönster.

Irlands nya plats i Europa utgör säkert ett högt värde för landet men kommer att kräva sitt pris. Den tilltagande pluralismen kommer att påverka landets uråldriga och stolta traditioner, alltmer förändra mentalitet och livsstil. Detta kommer att avspeglas i landets lagstiftning. Man hoppas att denna sociala och politiska övergång skall bevara så mycket etisk substans som möjligt. Processen blir smärtsam men är nödvändig. Den intensiva debatten kring en 14 år gammal flicka och den oförskyllda tragedi som har drabbat henne har väckt funderingar även utöver hennes personliga öde.