Är kvinnorna i Östeuropa konservativa?

Till skillnad från de föregående decennierna har vi idag möjligheten att utbyta tankar och idéer med kvinnor från Väst. Detta är visserligen ett stort framsteg, men det förefaller ofta som vi har svårt att förstå varandra.

Kvinnorna i Västeuropa tycker ofta att vi i Öst är konservativa och politiskt ointresserade, att vi inte slåss för våra rättigheter och helst vill leva småborgerligt. Ofta undrar man varför det efter revolutionen och förändringarna 1989 finns ännu färre kvinnor i parlamentet än under den kommunistiska regimen.

Sociologiska undersökningar har visat att kvinnorna i Tjeckoslovakien gärna ser sig själva i den traditionella hemmafrurollen, att de föredrar livet och arbetet i familjen. De flesta tycker att det är viktigt att gifta sig – och gör det också. Trots att en stor del av kvinnorna har universitetsutbildning återfinns de inte på några ledande poster-vare sig på högskolorna eller inom andra akademiska yrken. Inte ens inom de mest kvinnodominerade yrkesgrenarna – inom medicinen utgör till exempel kvinnorna 72 % av de utexaminerade – har de någon ledande ställning. Statistiskt sett är hälften av alla med fack- och högskoleutbildning kvinnor, och av de högskoleanställda är mer än 50 kvinnor. Kvinnorna har i medeltal bara 62 % av männens lön för samma arbete. Av den ekonomiskt aktiva delen av befolkningen var 68 % av de sysselsatta män och 80 % kvinnor. I en opinionsundersökning 1987 framkom att bara en tredjedel av befolkningen var övertygad om mäns och kvinnors likaberättigande, och att männen oftare hade denna inställning än kvinnorna. Bara en fjärdedel av kvinnorna ansåg att de verkligen var likaberättigade. Och ändå tiger de. Kvinnorna reagerar med apati på sin dubbla roll som mor och yrkesk-vinna. De vill inte ha någon ledande ställning’och inte några underordnade. I äktenskap där båda makarna gör karriär ger kvinnan ofta frivilligt upp sin yrkesbana till förmån för mannens. Naturligtvis blir hon ändå frustrerad av denna uppoffring, och det uppstår problem i äktenskapet. Det är just i denna grupp som de största skilsmässotalen finns.

För närvarande är kvinnornas politiska engagemang tämligen blygsamt. I den tjeckiska republiken kandiderade bara 12,3 % i valen, och i Slovakien bara 14,9 %. I nationalförsamlingen utgör kvinnorna bara 8 %, och på samma sätt förhåller det sig i de tjeckiska och slovakiska nationalråden – 13,5 % respektive 12,7 % kvinnor. Hos oss finns det bara en kvinnlig medlem i förbundsregeringen. I Väst uppfattas vi förmodligen som ett slags strejkbrytare, som ett hot mot kvinnans frigörelse. Men vår situation måste studeras i ett historiskt perspektiv.

Efter Andra världskriget upplevde vi en politisk omvälvning. Ett politiskt parti fick all makt – det kommunistiska partiet som styrdes direkt från Sovjetunionen. Det kalla kriget började, och vi satsade oklokt nog på den tunga industrin, till stor del vapenfabriker, som krävde mycket arbetskraft. Kvinnorna började utnyttjas som billig arbetskraft, och kvinnans frigörelse blev detsamma som full sysselsättning. Den var till och med förpliktande-yrkesarbetet var ingenting som kvinnan kunde välja, det var en ekonomisk nödvändighet eftersom det var omöjligt att leva på en lön i Tjeckoslovakien. Utvecklingen av infrastrukturen kom på efterkälken och den sociala servicen var minimal. Därför hade den skenbart frigjorda kvinnan det sämre än sina systrar i andra länder. Det är alltså inte underligt att många kvinnor i Öst, efter 42 år av socialistisk ”jämställdhet”, längtar efter en lugn tillvaro som hemmafru. I en totalitär regim, där det inte finns någon möjlighet att arbeta politiskt för egna eller gruppers intressen, var det tämligen likgiltigt om det satt en man eller kvinna bakom skrivbordet. Statens representanter var hur som helst bundna av partiet. Jag såg faktiskt kvinnornas ringa deltagande som något positivt. De slösade i alla fall inte bort sin tid, medverkade i mindre utsträckning än männen i ödeläggelsen av landet, och har därför inte heller komprometterat sig genom att samarbeta med säkerhetspolisen.

Den socialistiska staten försökte ge sken av att verka för arbetarnas intressen, och en viss procent arbetare skulle finnas representerade i förvaltningar och partiorganisationer. För att fylla denna kvot utnämndes ofta människor med så kallad arbetarbakgrund till arbetare, trots att de för länge sedan tappat all kontakt med arbetarklassen. Minst tre generationer efter varandra måste i alla formulär fylla i rubriken ”klassbakgrund”. De bedömdes enbart utifrån denna så kallade primära status. Och på samma sätt såg kommunistpartiet till att en viss procent kvinnor var representerade i dess olika organ. Kvinnan hade en formalistisk roll inom socialismen. Inom varje företag fanns föreskrifter som reglerade hur många arbetare, bönder och kvinnor det skulle finnas bland styrelsemedlemmarna. De pliktmässigt utsedda kvinnorna företrädde emellertid inte kvinnornas intressen, utan förmedlade bara beslut som fattats av högre partiorgan. Detta kallades ”demokratisk centralism”. Förvånas inte över att vi nu, när vi blivit fria, vill göra oss kvitt dessa ”påtvingade urvalskritierier”, kriterier som inte hade något med kvalifikationer och kunskaper att göra, utan bara handlade om klassursprung och eventuellt om kön.

Den officiella ideologin, med sina rötter i marxismleninismen, framhöll hela tiden klasskampen. Kommunismens seger var överordnad enskilda gruppers kamp och intressen. I Väst propagerades frigörelse och sex-appeal för att irritera människorna och avleda arbetarklassen från dess huvudsakliga intresse, det vill säga från klasskampen och arbetarklassens slutgiltiga seger. De politiskt intresserade och ”medvetna systrarna” hindrades av det egna kommunistiska partiets ideologi och de ”omedvetna” avfärdade politiken som ett ovärdigt spel.

Kvinnor som dissidenter

Kvinnor i Väst beskyller oss ofta för att inte vara medvetna om vår kvinnliga identitet, och att vi ibland tar avstånd från vanliga feministiska åsikter. Jag medger att det är så. De främsta orsakerna till vår avvisande inställning är bristande kunskap om rörelsens idéer, olika livserfarenheter och en vanemässig misstro mot politiken.

Förbudet mot västliga, politiskt orienterade, tidskrifter omfattade också kvinnofrågorna. Så sent som den 31 mars 1989, brändes böcker som hittats i min lägenhet. Det var bland annat artiklar om postfeminism och annan kvinnolitteratur. Eftersom den kommunistiska regimen fruktade alla former av opposition kontrollerade de alla kvinnosammanslutningar noggrant, och tillät inga andra kvinnoorganisationer än en centralt registrerad. Denna styrdes av kommunistpartiet och hörde till den så kallade nationella frontens område. Under 40 års tid fanns det bara en enda kvinnotidskrift i Tjeckoslovakien, och ett enda kvinnoförbund. Vi visste ingenting om hur kvinnorörelsen i Väst utvecklades, eller vilka frågor som diskuterades där. Kvinnorörelsen i Väst uppstod parallellt med rörelserna för mänskliga rättigheter och mot rasdiskriminering efter New left movement-vågen och revolterna vid universiteten i USA, Tyskland och Frankrike i slutet av 60-talet.

Men våra kvinnor är inte politiskt ointresserade. Många tjeckoslovakiska kvinnor deltog i oppositions eller dissidentrörelsen, i medborgarrättsrörelsen, Charta 77, den oberoende fredsrörelsen och andra inofficiella och illegala grupper. Av dem som undertecknade Charta 77, var 18 % kvinnor och bland Chartas talesmän var 34 % kvinnor. Under många år organiserade jag den illegala utförseln av manuskript till utlandet och skötte importen av förbjudna utländska tidskrifter. Mina bästa och pålitligaste medarbetare i denna illegala verksamhet var kvinnor. I Tjeckoslovakien var det framför allt kvinnor som skrev kulturartiklar, delade ut dem och gömde dem när det var nödvändigt. Till skillnad från de män som jag mötte i detta arbete, drevs kvinnorna i högre grad av saken än av den egna berömmelsen och politiken, och därför blev de heller inte ertappade och gripna i samma utsträckning som männen. Många av männen ville vara kända och omtalade. De satte sina personliga intressen och sin egen prestige framför kollektivets intressen och den egna säkerheten. Det vardagliga politiska arbetet – slitjobbet – ”låg inte för” männen. Kvinnorna engagerade sig i den illegala verksamheten, men tänkte samtidigt på familjen och barnen. De var försiktigare och skyddade därmed både sin familj och motståndsrörelsen. Idag är dessa ”aktivister” slutkörda. Vår bild av politikern är en negativ bild. De nuvarande konflikterna i vårt parlament, och striden om olika kompetensområden, höjer knappast politikernas status. Därför kommer det kanske att dröja innan vi får en generation kvinnliga politiker.

En generation saknas

Den närmaste tiden kommer vi att få uppleva stora politiska och ekonomiska förändringar, vars negativa konsekvenser framför allt drabbar kvinnorna. Särskilt ensamstående och ogifta mödrar. Arbetslösheten slår också hårdast mot kvinnorna, och staten har inte mycket att erbjuda dem. Det finns inga reserver. Såväl zigenarkvinnor utan utbildning som högskoleutbildade kvinnor (som är mindre intressanta på arbetsmarknaden än män med samma kvalifikationer) utsätts för ett starkt socialt tryck. I början kommer antagligen kvinnorna att uppfatta det som en självklarhet att de får en undanskymd ställning i samhället och att männen ”sköter politiken”.

Orden frigörelse och feminism blev så missbrukade under den förra regimen att de har en nedsättande klang. Beteckningen ”den frigjorda” är nästan en förolämpning. Kvinnor som varit aktiva inom dissidentrörelsen har numera dragit sig tillbaka från politiken. Kvinnornas avvaktande hållning och tendens att prioritera samförstånd i samhället framför sina egna intressen är kanske en förnuftig – tidigare oprövad – taktik, som kommer att visa sig riktig. Denna inställning behöver inte nödvändigtvis vara ett tecken på resignation. Vår nuvarande regering är verkligen en ”offerregering” eftersom den är tvungen att fatta så många impopulära beslut och stifta så många oövertänkta lagar att majoriteten av dess medlemmar förmodligen inte kommer att bli omvalda. Kvinnornas relativt sett blygsamma politiska aktivitet beror också på det faktum att vi helt enkelt saknar en generation i vårt politiska liv. Och i denna generation fanns och finns både kvinnor och män. De som reagerade och aktivt tog del i reformrörelsen 1968, och redan då hade en politisk ställning, har blivit gamla. Eller så är de enligt den yngre generationen ”komprometterade” för att de överhuvudtaget varit medlemmar i det kommunistiska partiet. De yngre kan helt enkelt inte begripa att man faktiskt ”kunde tro på” de kommunistiska idéerna.

Den generation studenter och andra som deltog i det politiska livet 1968 har antingen emigrerat eller anpassat sig under den så kallade normaliseringen. Därför utsätts den ofta för kritik och förebråelser. Den generation som i Väst kallas 68:orna eller Vietnamkrigets generation existerar helt enkelt inte i Tjeckoslovakien.

Den sociala kvinnorollen och feminismen

När jag läser kvinnolitteratur från Väst far jag då och då en känsla av att kvinnorörelsen är mycket egocentrisk. Kvinnorna ger delvis upp sin traditionella och kulturellt förankrade ställning och tar avstånd från den typiska, sociala kvinnorollen, utan att fråga sig vem som tar över deras uppgifter. Flykten från den traditionella kvinnorollen blir därmed – medvetet eller omedvetet – också en flykt från barnet eller barnen, och hos oss har inte systemet med stödfamiljer eller den statliga, kollektiva modellen för barnuppfostran visat sig hålla måttet.

De väntade negativa sociala förändringarna, som framför allt kommer att drabba kvinnorna, kommer säkert att föda en stark politisk rörelse bland våra kvinnor. Den kommer inte enbart att vara inriktad på de egna intressena, utan också påverkas av den västeuropeiska feminismen. Unga kvinnor kommer redan nu i kontakt med feministiska tankar – de reser utomlands, lyssnar till andras åsikter och läser böcker. Naturligtvis blir de påverkade, men de kommer inte att omsätta dessa feministiska tankar på ett våldsamt sätt. Deras livsvillkor kommer undan för undan att närma sig de västeuropeiska kvinnornas, och därför tilltalas de av den feministiska rörelsen. Denna generation kommer att bilda en politisk gemenskap i opposition till det stora flertalet tigande och passiva kvinnor – det vill säga i opposition till sina mödrar. Men för att kunna utveckla denna generation unga kvinnor behöver vi tid till, utrymme för och större kunskap om feminismens utveckling i Väst. Vi får inte avskräcka de unga genom en överdriven ideologisering av feminismens idéer, politisering och maktkamp, eller genom att förkasta rikstäckande kvinnoorganisationer. I det gamla Osteuropa har vi alltför länge blivit organiserade och ledda av andra och därför är det viktigt att de får organisera sig på sitt eget sätt. Endast om denna mänskliga potential förnyas, om våra kvinnor får bygga upp sitt självförtroende, utvecklas på sina egna villkor och företräda sina egna intressen – om så bara på det lokala planet – kan man försöka förmedla tankar och idéer från Väst. Men vi vill få möjlighet att sätta oss in i dem och få tid att diskutera dem. Därför finns det anledning att kräva ett större tålamod på västsidan.

För denna kommande kvinno/studentgeneration inför vi till exempel ämnet ”Gender studies” vid institutionen för socialt arbete och tillämpad sociologi. Av fruktan för aversion och fördomar mot begreppen frigörelse och feminism använder jag konsekvent begreppet ”Gender studies” för detta ämnesområde. Detta är ett nytt begrepp för oss – ett begrepp som den gamla socialistiska regimen varken kände till eller använde- och därför väcker det inte heller några negativa känslor. Jag hoppas att mina kvinnliga kollegor, feministerna, ursäktar och förstår denna opportunism. Ibland är det nödvändigt att vara ”opportunistisk”.

Översättning Anna Helleskog