Synoden om det nya Europa

Den särskilda biskopssynoden om Europa (se Signum 1991:9-10) avslutades i Rom den 14 december. Under två veckor samtalade 137 katolska biskopar och representanter för många andra kristna kyrkor om kristendomens situation och framtid i Europa.

Första delen av synoden bestod av plenarmöten där biskoparna och de ekumeniska delegaterna från andra kyrkor höll anföranden om sina erfarenheter, den aktuella situationen och sin syn på framtiden. Den 7 december sammanfattades dessa anföranden av synodens ordförande kardinal Camillo Ruini, påvens vikarie i Rom. Anförandena hade i allmänhet följande tre temata. 1. Vittnesbörd från kyrkorna i de före detta kommunistiska länderna. 2. Vad skall man förkunna i en ny evangelisation, och hur skall den gå till’ 3. Det absoluta behovet av ekumenik som förutsättning för en trovärdig ny evangelisation. Tre av dessa anföranden väckte speciell uppmärksamhet i media, bland dem kardinal Ratzingers. Vilket budskap skall kyrkan förkunna, frågade han sig. Han gav själv ett svar som överraskade många med tanke på att hans egen uppgift är att definiera läror och dogmer – som ordförande i troskongregationen. Här följer en sammanfattning av Ratzinger själv:

”Kyrkan stora uppgift i dag, i Europa och i hela världen, är reevangelisation. Vad det betyder finner man i de ord varmed Kristus själv började evangelisationen: ’Tiden är inne, Guds rike är nära: omvänd er och tro evangelium’ (Mark 1:15). Guds rike är Gud själv när han vänder sig till människorna. Evangelisationen handlar främst om Gud. Kyrkan måste fråga sig om hon inte talar för mycket om sig själv och i sin förkunnelse lämnar talet om Gud i skuggan. Den Gud som evangelierna talar om är inte en avlägsen första orsak. Han har visat oss sitt hjärta i Kristus som har älskat oss och som älskar oss ända till slutet, ända till korset. Kyrkans lära är inte en samling dogmer och föreskrifter, utan budskapet om Gud som i Kristus talar till oss.”

Kardinal Martini, ärkebiskop av Milano och ordförande för den europeiska katolska biskopskonferensen, sammanfattade mycket klan i sitt anförande vad så gott som alla biskoparna tycktes anse om förutsättningarna för en reevangelisation. Vänskapen mellan de olika ländernas biskopar och mellan biskoparna och påven måste växa. Synoden i sig själv såg han som ett viktigt steg. Biskopskonferenserna måste samarbeta och samordna sin evangelisation. Han önskade sig en ”magna charta” för Europas evangelisation. Kardinalen betonade också vikten av ekumeniskt samarbete, och lade fram ett förslag som blev mycket uppmärksammat. Han menade att de olika kristna kyrkorna borde sluta sig samman i kontakrerna med politiska instanser som EG, Europaparlamentet och Europadomstolen. Om Kristi kyrka kunde tala med en enda stämma i sådana sammanhang skulle mycket vara vunnet.

Hotad ekumenik

mellan bröder som varit åtskilda under lång tid, en glädje där man starkt kunde förnimma Andens närvaro. På eftermiddagen den 7 december samlades synodfäderna till en ekumenisk gudstjänst i Peterskyrkan. Efter påvens predikan bad alla närvarande tillsammans om förlåtelse för de fel som begåtts i det förflutna. En uttrycksfull symbol var att i den tronstol som använts av påvarna under Andra vatikankonciliet låg evangelieboken.

Dagen därpå publicerade synodfäderna ett gemensamt budskap till de styrande i hela Europa, där de vädjade om förnyade insatser för freden i Jugoslavien. De försäkrade att de stod nära alla de lidande folken i Jugoslavien.

Spyridon Papageorgiou hade den dubbla rollen av metropolit för den grekisk-ortodoxa kyrkan i Italien och sändebud för den ekumeniske patriarken av Konstantinopel Bartholomeus I. Hans uttalande väckte stor uppmärksamhet eftersom han redogjorde för skälen till att så många ortodoxa representanter vägrat infinna sig vid synoden: de ryska, serbiska, bulgariska, rumänska och grekiska sändebuden saknades. ”De ortodoxa”, sade han, ”har intrycket att man håller på att överge de riktlinjer som drogs upp under Andra vatikankonciliet. Så till exempel betraktas de före detta kommunistiska länderna som missionsländer. Vandringen mot försoning mellan den katolska och de ortodoxa kyrkorna, som kostat så mycken möda under de senaste decennierna, tycks nu allvarligt hotad.” Anklagelserna syftar egentligen inte så mycket på Vatikanen. Påven har själv i ett brev i maj 1991 åter strukit under konciliets principer i fråga om katolska kyrkans närvaro i de ortodoxa länderna. Den attityd som metropoliten beskriver återfinns snarare hos de lokala unierade kyrkorna, något som också bekräftas av bedömare i Vatikanen.

Metropoliten var dock inte helt negativ. Han betonade att han såg en framtid för kontakterna mellan katolicism och ortodoxi i en ”communio”-ecklesiologi, en lära om kyrkorna som systrar. Det var redan ett stort steg, sade han, att de ekumeniska delegaterna hade en så betydande ställning under synoden. Beträffande reevangelisationen sade han: ”Det är nödvändigt att ge ett enhetligt vittnesbörd, som grundas på ömsesidig respekt och förtroende, inför en omvärld som är ständigt allt villigare att betona och underblåsa varje tecken på missämja och rivalitet.” Tyvärr blev metropoliten blott alltför sannspådd. I pressen blev de negativa delarna av hans uttalande tillsammans med de ortodoxa kyrkornas frånvaro det som kom att dominera synoden. Många fick uppfattningen att synoden främst handlade om problemen med de ortodoxa, något som dementerades av deltagarna själva. Kardinal Martini sade i en radiointervju att han inte alls kände igen medias rapportering. Han hade själv upplevt synoden som ett möte i glädje.

Kyrkans livskraft och uppdrag

Ur synodens slutdokument skall vi här referera några centrala punkter.

I förordet säger synodfäderna att de tillsammans tackar Gud för den nya friheten i Europa och att de gläder sig över de ”ekumeniska delegaternas” närvaro. Därefter gör de en bedömning av dagsläget i Europa. Kyrkan visar en ny livskraft, särskilt i den bibliska och liturgiska förnyelsen, i ett aktivt deltagande i församlingslivet, i nya former av gemenskap och i en ny blomstring för bön och kontemplation, tillsammans med många former av frivilligt arbete för de fattiga och utstötta. Men det finns också mörka sidor, fortsätter texten. Marxismen tvingar inte längre till ateism, men ”många lever och beter sig ändå som om Gud inte fanns”.

”Kyrkan har det angelägna uppdraget att än en gång föra ut evangeliets befriande budskap till män och kvinnor i Europa. Det var just avsikten under Andra vatikankonciliet och under alla följ ande försök till förnyelse: ’Att sätta dagens kyrka i stånd att bättre förkunna evangelium för den moderna människan’ (Paulus VI, Evangelii nuntiandi (1975)). En ny evangelisation innebär inte någon restauration av svunna tiders Europa, utan skall hjälpa oss att återfinna de kristna rötterna och att skapa en lödigare kultur, mer kristen och därför mer mänsklig. […] Den kallas ny därför att den heliga Anden alltid framkallar Guds ords aktualitet och hela tiden andligen stimulerar människorna. Denna evangelisation är ny också för att den inte är bunden till någon särskild kultur. […] För en äkta evangelisation räcker det inte att sprida ’evangeliska värderingar’ som rättvisa och fred. Evangelisation är kristen bara om man predikar Kristi person. Evangeliska värderingar kan inte skiljas från Kristi person, som är deras källa och grundval, och mittpunkt för hela det evangeliska budskapet.”

Evangelisationen i dagens Europa ställer nya krav: ”Dagens européer sätter stort värde på det påtagliga. För att de skall kunna ta emot evangeliet borde förkunnelsen av Guds Ord åtföljas av vittnesbörd från individer och gemenskaper. […] Särskilt viktigt är vittnesbördet genom kyrkans diakonia. Det är hennes karitativa verksamhet gentemot alla men särskilt för dem i andlig och materiell nöd.”

Nästa avsnitt ägnas åt dialogen med andra kyrkor, med judarna och med alla som tror på Gud. Särskilt ekumenikens betydelse underströks av nästan samtliga deltagare i synoden.

Östeuropa och u-världen

Det fjärde avsnittet tar upp kyrkans roll i skapandet av ett nytt Europa. Det handlar bland annat om Europas plats i världen. ”Europa har givit övriga världen mycken kultur och teknik, som blivit ett kulturarv för hela världen. Men Europas historia har haft många mörka perioder, bland vilka det är riktigt att nämna imperialism och förtryck av många folk tillsammans med exploatering av deras resurser. Man måste ta avstånd från en viss ’eurocentrism’, vars konsekvenser man kan se i dag. […] Även om det är svårare än väntat att åter bygga upp länderna i Östeuropa, så måste Europa se ut över sina gränser och bortom sitt eget intresse. Ropet från den lidande Kristus når oss främst från världens södra delar.” Viktiga åtgärder, enligt deklarationen, är att sluta med vapenhandel, öppna de europeiska marknaderna och ordna frågan om tredjde världens skuldbörda på ett mer rättvist sätt.

I dokumenters avslutning hänvisar man till Apostlagärningarnas berättelse om hur kristendomen med Paulus nådde Europa. I en dröm såg Paulus en grek som sade: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss.” Synodfäderna skriver: ”Vi är så fascinerade av apostelns förebild och mod att vi än en gång vågar ta upp evangelisationens arbete. Vi ber att män och kvinnor i Europa, medvetna om sin nöd, må söka den hjälp som verkligen räddar och att de som budbäraren från Makedomen inbjuder Jesus Kristus och hans budbärare med dessa ord: Kom hit … och hjälp oss!”