Biskopliga bekymmer

När den 27-årige katolske prästen Jacob Laurentius Studach tillsammans med den 16-åriga Josephine av Leuchtenberg anlände till Stockholm år 1823 var de inte närmare bekanta med varandra. Schweizaren Studach hade först någon månad före avfärden från Bayern anställts som huskaplan och biktfader åt den nyblivna kronprinsessan i det lutherska Sverige.

Säkerligen var det inte ett angenämt liv bland förnämt folk som lockat Studach att ta tjänsten – han föredrog sin studerkammare framför eleganta salonger – utan hans stora språkvetenskapliga intresse. Gripen av romantikens teosofiska anda sökte han lidelsefullt hitta ”urspråket”, själva grunden till all mystik. Kanske kunde sagolandet i norr bidra till lösningen? Med stor förväntan beträdde han den skandinaviska jorden, berättar han ”ivrig att få höra dess språk och få jämföra det med alpdialekterna”.

Hans förhoppningar uppfylldes: vid sidan om sin hovtjänst fick han rikligt med tid att penetrera fornsvenska kväden och runstenars tecken. Han lärde sig snabbt svenska och diskuterade livligt med språkforskare. Vart tredje år utkom en bok av hans hand: översättningar till tyska av svenska folkvisor och av Eddan – från isländska – samt den svårbegripliga ”Sfinxens ziffror” där han försökte bevisa att språkfilosofi och religionshistoria hör samman.

Inte att undra på att den gamle apostoliske vikarien Gridaine skakade på huvudet och tyckte att prästmannen i kronprinsessans följe hade underliga intressen. Honom kunde han omöjligt anlita, hur mycket hjälp som än behövdes i den lilla, snabbt krympande katolska församlingen i Stockholm.

Ett nytt liv

1833 utsågs Studach – överraskande enligt honom själv – till Gridaines efterträdare som apostolisk vikarie. Därmed började för honom ett nytt, arbetsamt och besvärligt liv. Sina språkvetenskapliga undersökningar beslöt han sig dock för att träget fortsätta ”utan att låta ett ord därom förnimmas utåt”. När han 25 år senare redovisade resultatet av sin forskarmöda i ett digert verk, ”Die Urreligion oder das entdeckte Uralphabet”, avfärdade recensenterna hans spekulationer med få och förintande ord: ”Ett vilt kaos av lärd galenskap.”

Betydligt större uppskattning skulle Studach röna som kyrkoledare. Han förenade lärdom med fromhet, godhet och klokhet. I tio år hade han utan att behöva engagera sig kunnat iaktta vad som felades i den katolska församlingen. Den lille, spenslige vikarien började genast målmedvetet och energiskt arbeta för att få den katolska kyrkan att överleva i Sverige.

”Det tycks mig som jag nu tydligt ser Guds mening med att jag skulle komma hit”, skrev han kort efter sin utnämning till apostolisk vikarie. Hade hans intresse för språk och mystik drivit honom till Norden väntade där nu uppgifter av mer konkret slag.

Tak över huvudet

Studachs första åtgärd var att köpa en tomt till en kyrka i Stockholm. Utan en ordentlig kyrkbyggnad kommer den katolska religionen att dö ut i Sverige, förklarade han.

Den hittillsvarande, förhyrda kyrksalen var i sådant skick att den snarast avhöll folk från att gå dit och en penninginsamling till en kyrka hade startats redan innan Studach trädde till. Nu blev det bättre fart. En ny insamlingslista med de katolska kungliga som främsta namn blev snart fulltecknad. Kungen i Bayern tillät en kollekt i sitt land till förmån för kyrkbygget i Stockholm och kronprinsessan Josefina försökte i brev till släktingar på andra europeiska troner få dem att göra detsamma. 1837 kunde S:ta Eugenia kyrka vid Norra Smedjegatan invigas. Den rymde 500 personer, dubbelt så många som man uppskattade katolikerna i Stockholm till.

Med byggandet av en kyrka i Christiania (Oslo) i broderlandet Norge gick det trögare. Studach, som flera gånger åtföljt kronprinsparet dit, ordnade 1842 med att Christianias sextiotal katoliker fick tillstånd att bilda en församling och en tomt för kyrka inköptes också där. Arbetena på kyrkan låg emellertid nere långa perioder av brist på pengar och först 1856 kunde Studach fara dit och förrätta invigningen. Kyrkan – ännu i bruk – uppkallades efter Sankt Olav. Ett i Köpenhamn förvarat ben av helgonkungen lyckades Studach få återbördat till Norge. Reliken, innesluten i ett praktfullt armrelikvarium, bars i procession in i kyrkan. Där har den sedan dess inbjudit till bön. Ett konkret resultat av Studachs intresse för Skandinaviens förflutna!

Göteborgs katoliker var därefter i tur för en kyrka. Den stod färdig 1865, till stor del bekostad av drottning Josefina. Samtidigt satte ivriga norrmän igång ett kyrkbygge i Bergen, ett projekt som Studach saknade medel till. ”Ha tålamod. Begär icke det omöjliga”, bad han.

Kyrkbyggandet krävde många kollektresor i utlandet. Löften om generösa bidrag infriades långt ifrån alltid. Studach fick oftare bry sitt huvud med finansiella frågor än med språkvetenskapliga problem.

Översatte gjorde han fortfarande, men nu från tyska till svenska, och det flitigt. Kyrkfolket behövde ju böcker. En liten katekes var han klar med 1834, en bönbok 1836. En bok med kyrkoårets epistlar och evangelier på svenska krävde längre tid, men så var denna ”Religions-Handbok för katholska församlingar” på över 1 000 sidor när den utkom 1841. I den medtog han också forna svenska helgondagar. Ansgar, Eskil, Botvid, Erik och Birgitta gjorde sitt intåg i sentida trosfränders liturgi.

En svensk mission

Studachs översättningsverksamhet sågs inte med enbart blida ögon av de övriga – två – katolska prästerna i Sverige. Han ersatte mässans latinska Kyrie, Gloria och Credo med koraler på svenska. Kyrkoherden i S:ta Eugenia hotade att lämna Sverige om sjungandet på svenska skulle fortsätta och anmälde till Rom att Studach hämtade epistel- och evangelietexterna ur biblar vars översättning inte godkänts på katolskt håll.

Men Studach, som sedan sina universitetsår hörde till en krets av liberala teologer med sinne för samtidens krav, brydde sig inte om kritiken. Missionen i Sverige måste bli svensk, både vad gällde gudstjänst och trosundervisning, inskärpte han obevekligt:

”Mina företrädare Moretti (italienare) och Gridaine (fransman) ha varit många år i landet utan att blifva svenska språket mägtiga och lemnade också vid sin död Missionen i det mest ömkliga tillståndet, förminskad till omtrent femtio fattiga katholiker i hela landet, med otillräcklig religionskunskap, af brist på religionsundervisning på svenska. Hela Missionen var nära sin totala undergång. Ett varnande exempel!”’

Hur svårt det än var att rekrytera präster från utlandet till Sverige tummade den apostoliske vikarien inte på språkkravet.

Hans förste medarbetare i Stockholm, en holländare, kämpade förgäves med svenskan. Studach anhöll i Rom om prästens återkallande eftersom han ”trots sju års vistelse i Sverige ännu mycket dåligt behärskar språket och därför inte kan uträtta mycket”. Den italienske patern Giovanno Carlo Moro dömde han ut redan en månad efter Moros ankomst till Sverige: ”En utmärkt präst – men han kommer troligen aldrig därhän att lära skriva och tala ett nordiskt tungomål med lätthet, hvad som likväl är oundgängligt nödvändigt för att svara emot missionens ändamål.” (Till saken hör att Moro några år senare var den mest uppskattade predikanten av alla i både Sverige och Norge.)

Präster med tyska språket som modersmål var att föredra. De lärde sig lätt och snabbt svenska och kunde dessutom undervisa barn i tyska. Därtill kom att flertalet katoliker i Sverige var av tyskt ursprung. Att kalla t.ex. en italiensk eller en fransk präst till Skandinavien var, menade Studach, ”ej endast en dårskap, men tillika en grymhet, ty en sådan prest kan icke annat än känna sig onyttig och liksom främmande för menigheten”.

Lätt var det inte att förse de nya missionsstationerna med präster. När två utlovade prästers ankomst till Sverige försköts några månader 1864 skrev Studach förtvivlad till deras överordnade:

”Jag är bedröfvad in i mitt hjerta öfver detta dröjsmål, under det att jag bestormas av röster, både från Götheborg och andra landsändar, som ropa efter hjelp, efter presterlig hjelp för sina sjuka, sina döende, sina odöpte barn, sina upskjutna giftermål, sin Skrift och Communion, utan att jag kan komma dem till hjelp, emedan jag har ingen prest att sända dem. Sannerligen nöden är stor. Låt mig icke en dag längre vänta. Det vore oförlåtligt. Hvar dag är en stor förlust.”

Missionens framtid

Studach hade aldrig haft någon församlingstjänst. Efter sin prästvigning hade han föredragit att arbeta som huskaplan och informator. Ungdomens undervisning förblev en mycket viktig sak för honom.

”Det är en känd sak att en Missions framtid beror helt och hållet på ungdomens uppfostran och grundliga undervisning”, framhöll han i ett brev 1867 i vilket han kritiserade att det i Christianiaförsamlingen inte fanns någon skola. ”Jag vet väl af egen erfarenhet att det är besvärligt och ett stort offer för en Missionair att vara ungdomens uppfostrare och skolemästare, men den som vill vara Missionair och vill en Missions framgång, eller med andra ord, den som vill ändmålet, måste också anamma medlen och underkasta sig hvilket offer som helst. Invändningen att få gossar förefinnes, duger icke, ty man kan börja skola med 2 å 3 gossar. Är läraren rätta mannen, nog finner han snart lärjungar.”

I Stockholm var det bättre ordnat. Där hade församlingen två skolor, en för pojkar och en för flickor. Mycket satsades på att genom god undervisning, skolhem och stipendier förmå de katolska föräldrarna att sända sina barn till de katolska skolorna. Pojkskolan tjänstgjorde – sedan Studach inköpt en särskild byggnad härför-fr.o.m. 1861 delvis som ett förberedande prästseminarium. För förhoppningen var att begåvade och fromma svenska pojkar skulle bli katolska präster.

Tidigare hade prästkandidater in spe redan i 12–13 årsåldern skickats till utlandet för att studera i katolsk miljö. Studach utverkade 1841 stipendier för tre svenska ynglingar vid universitetet i Louvain och sände omkring 1860 tre unga skandinaver till Bayern med hopp om att de skulle återkomma till sitt hemland som katolska präster. 1875 befann sig sju pojkar från Sverige utomlands för teologistudier och Studachs efterträdare var optimistisk: ”Om tio–tolv år har vi alltså med Guds hjälp tillräckligt med präster för att kunna upprätta fler stationer.”

Förväntningarna sveks. Endast en av de utsända blev katolsk präst i Sverige och prästseminariet i Stockholm åstadkom inte fler.

Lagen måste ändras

Studachs tilltro till skolornas betydelse var stor. Utan katolska skolor skulle det inte bli några övertygade katoliker i Sverige. Ej heller några konvertiter. Och utan konvertiter (som ju enligt den svenska lagen borde åtalas och utvisas ur landet) inte några rättegångar. Sådana skulle väcka uppseende och avslöja den bristande religionsfriheten.

När det gällde att skapa bättre medborgerliga villkor för katoliker i Sverige och att verka för att svenskar skulle få bli katoliker, var Studach stridslysten. Han visste att utan en ökad religionsfrihet var alla hans strävanden förgäves. Svensk lag stadgade att barn med luthersk fader ovillkorligen måste uppfostras i faderns lära. En katolsk trosbekännare fick inte ha en offentlig tjänst, kunde t.ex. inte bli en statligt eller kommunalt anställd lärare eller läkare, och hans militära karriär var också beskuren. Detta medförde att de katolska invandrare som hade ekonomisk möjlighet att ge sina barn en högre utbildning inte ville lägga hinder för barnens sociala ställning genom att uppfostra dem till katoliker. Men hur skulle katolska kyrkan då någonsin slå rot i Sverige? Att det stred mot regeringsformens stadgande om samvetsfrihet att bestraffa den som ville utträda ur svenska statskyrkan för att inträda i ett annat samfund, försummade han aldrig att påpeka.

1850 meddelade han propagandakongregationen i Rom: ”Jag har utdelat bekräftelsens sakrament till 18 konvertiter, av vilka sju haft modet att framträda offentligt, redo att gå i landsflykt om det behövs. -len jag är övertygad att man inte längre vågar utvisa dem.” Han utropade: ”Vi är inte rädda för en process, tvärtom vi önskar en sådan. Det kommer att få våra motståndare, våra domare att tänka efter.” En process skulle, framhöll han, ”avslöja för Europa hurdant Sverige är”.

Processer och utvisningar blev det. Mest segdragen var rättegången mot sex svenska kvinnor, som konverterat till katolicismen. När hovrättsdomen om deras förvisning ur Sveriges rike meddelades 1858 överklagades inte domen. Kanske räknade Studach med att kvinnornas avfärd skulle göra det än mer uppenbart hur föråldrad straffbestämmelsen var. Han såg till att utvisningen blev känd i utlandet. Inte minst den skandal som domen väckte ute i Europa påskyndade en lagändring.

Åtskilliga gånger under 1850-talet hade riksdagen diskuterat religionsfrihet. Efter långa debatter upphävdes 1854 förbudet för statskyrkans medlemmar att bevista främmande trosbekännares gudstjänst och straffstadgandet härom kunde avlägsnas från Eugeniakyrkans port.2 Andra förslag om utökad religionsfrihet gick emellertid inte igenom. Vissa lättnader kunde man tänka sig för de allt talrikare ”läsarna” men katoliker – hur fåtaliga de än var i Sverige (knappt 500 st) – vågade man inte bevilja någon större frihet i landet. I alla de fyra stånden varnade ledamöter i känslosamma inlägg för den utomlands så mäktiga, intoleranta katolska kyrkan och jesuiters farlighet.

1860 upphävdes äntligen straffbestämmelserna för avfall från den rena evangeliska läran och icke-lutherska trosbekännare fick en del fastställda rättigheter. Den nya lagen medförde emellertid inte full religionsfrihet och var t.o.m. till nackdel för katolikerna. Den stadgade nämligen att endast katolska barn fick gå i de katolska skolorna, vilket gjorde att dessa måste avvisa ett stort antal av sina elever. Yrkesförbuden för icke-lutherska trosbekännare avskaffades först efter hand under 1860-talet. 1873 beslutades att föräldrar skulle få rätt att själva bestämma sina barns religion. Det önskemålet fick dock Studach inte se uppfyllt, han avled några månader innan förordningen trädde i kraft.

Påpassad

Biktfadern vid det svenska hovet misstänktes alltifrån sina första år i Sverige för att bedriva katolsk propaganda. Han antogs stå bakom de förslag om utökad religionsfrihet som Oskar I – Josefinas make – lade fram. I stockholmstidningar förekom han på satiriska teckningar, ivrigt viskande till den lyssnande Josefina.

Om någonsin drottningen och Studach försökte påverka sin omgivning skedde det mycket försiktigt. Någon hjälp av Josefinas söner erhöll Studach inte. Särskilt Karl XV avskydde och fruktade Rom och var motståndare till ökad religionsfrihet för katoliker.

Studach visste att han var påpassad och var angelägen om att inte ge upphov till påståenden om farlig katolsk aktivitet. Det tvingade honom att dölja sina planer: några av de katolska prästerna mantalsskrevs som endast ”skollärare”, inköpet av en byggnad för prästseminarium angavs ske för ett ”sjukhus” och när S:t Josefsystrar anlände till Sverige tillsade Studach dem att inte bära sin ordensdräkt. Då vid ett tillfälle hela sex katolska präster råkade samtidigt vistas i Stockholm beordade han genast en minskning eftersom antalet var ”för en liten menighet alltför stort för att icke framkalla stor uppståndelse inom våra vedersakares läger. Jag har redan känning deraf”.

Proselytmakeri var Studach främmande. Han inlät sig inte offentligt i diskussion om den katolska läran, till skillnad från Eugeniakyrkoherden Bernhard som med hetta och hätskhet hängav sig åt tidningspolemik om påven, jungfru Maria och avlat. Det hårda ekumeniska klimatet tvingade emellertid också den till sin natur älskvärde och gladlynte Studach att kalla dem som hindrade den katolska kyrkans frihet i Sverige, för ”våra motståndare, våra fiender”.

Att den livlige lille Studach kunde höja stämman och bli bitande skarp i sina ord har en av hans tidigaste vänner i Sverige – Fredrika Bremer – vittnat om. Hon skildrar hur han under en språkdiskussion var som besatt, piskande hela världen och fäktande med sina korta armar. Men med allt detta god som guld och from som ett helgon, tillägger hon.

I breven till sina präster var den apostoliske vikarien kort och bestämd – han förväntade sig lydnad – men alltid hövlig och underlät inte att berömma deras förtjänster.

Avtagande krafter

Det var inom den katolska församlingen som Studach hade sin uppgift och sina svåraste strider. Hans första rapporter som apostolisk vikarie andades glad tillförsikt: ”Stockholm och hela landet har blivit uppmärksamt på oss och öppnar ögon och öron”, skrev han efter den första kyrkans invigning, ”nu håller vi redan på att växa och följderna är oöverskådliga”. I mer än 20 år utgjorde han och två tyska präster ett väl samarbetande team.

När både medarbetare och församlingsmedlemmar blev fler hotades de tres allenarådande ledning. Yngre präster anlände med nya idéer och en tolerantare syn. Det uppstod kotterier för eller emot en viss präst och rivalitet mellan systrakommuniteterna. Tvistigheterna, i förening med allt hans arbete, påverkade den åldrande vikarien både fysiskt och psykiskt. Han fattade avgöranden som t.o.m. hans biktbarn Josefina kritiserade. Den tidigare så energiske mannen greps av handlingsförlamning, den minsta sak gjorde honom osäker och obeslutsam. Kyrkoherde Bernhard klagade över att han ej undertecknade de skrivelser Bernhard förelade honom.

Sjukdomar tillstötte och under 1860-talet vistades Studach långa perioder i Bayern för att vårda sin hälsa. Åren 1867-68 var han borta från Sverige i ett och en halvt år. Också efter hans återkomst var änkedrottning Josefina orolig. ” Vikarius har inte varit bra sedan kylan började”, meddelade hon sin hovmarskalk. ”Livmedikus förbjöd honom att lämna sina rum på några dagar och nu fryser han om fötterna när han ej kan gå ut och röra sig. Ack, han är allt bra klen. Livmedikus skakar huvudet och finner det vådligt för hans lungor att öfvervintra här. Ja, vad är att göra? Resa ut igen?”

Studach blev kvar i Stockholm. Men hans krafter var brutna. Några rapporter till propagandakongregationen, vare sig optimistiska eller upprörda, skrev han inte längre.

Han – som 1862 utnämnts till biskop – kunde inte bege sig till Rom för att delta i det vatikankoncilium som började 1869. Han kunde inte ens resa ner till Malmö för att inviga vikariatets nya kyrka där 1872.

Året därpå avled han, 77 år gammal. Han efterlämnade till sin efterträdare ett bättre arv än han själv tillträtt. Under hans 40 år som kyrkoledare hade visserligen inte antalet katoliker i vikariatet ökat mycket – totalt 1000 katoliker i hela Sverige uppskattade man antalet till 1874 om också de i landet tillfälligt vistande medräknades. Men det fanns katolska kyrkor, församlingsskolor, andakts- och läroböcker på svenska, förbättrade verksamhetsbetingelser. Katolska kyrkan hade fatt ett rejält fotfäste i Sverige och Norge.

På Studachs grav lät änkedrottningen sätta upp ett vitt marmorkors ”till minne av en vän och femtioårig följeslagare”. De latinska orden ”Mementote praepositorum” på korsets framsida hänsyftar till Hebreerbrevet 13:7: Tänk på era ledare – se vad deras liv förde fram till – ta efter deras tro.

Noter

1 Brev till pater Stub 2517 1864, OKB. Studach förringar antalet katoliker, en annan uppgift talar om 200 katoliker i Stockholm 1833.

2 Se härom Credo 1927, s. 126 ff Ett anslag på katolska kyrkan i Stockholm och hur det kom bort.

Litteratur:

Robert Braun: Jakob Lorenz Studach – biskop och tysk romantiker i Norden. I Ord och Bild 1949, s. 35 ff

Robert Braun: Silvertronen. Stockholm 1950

Jobs. J. Duin: Streiftog i norsk kirkehistorie 1450-1880. Oslo 1984

Barbro Lindqvist: Ryssen och Götgatshuset. Signum 1983, s. 40 ff

Arne Palmqvist: Die römisch – katholische Kirche in Schweden nach 1781. 11. Uppsala 1958

Arne Palmqvist: Evangeliskt sinnad katolicism under ultramontanismens tid. Kyrkohistorisk årsskrift 1955, s. 155 ff

Richard Wehner: S:ta Eugenia kyrka 1837-1937. Uppsala 1937

Brev och brevutkast i Oslo katolske biskopdömes arkiv, Oslo, samt i Katolska biskopsämbetets arkiv och i Leijonhufvudska släktarkivet, Riksarkivet, Stockholm