Arabisk kristen eller kristen arab

För ett par år sedan fick vi på svenska en välkommen handbok över de kristna kyrkorna i Mellanöstern genom Carl Henrik Martlings Gud i Orienten. Om de orientaliska kyrkornas framväxt och egenart (Verbum, Stockholm 1990). Tyvärr tar denna bok alltför lite hänsyn till den sociala och politiska miljö som dessa kyrkor under historiens lopp varit en del av. I en bra bit över tusen år har ju Mellanösterns kristna frotterats mot islam både teologiskt och politiskt. Resultatet av denna närkontakt måste givetvis sägas böra till dessa K-ekors egenart. Vill man ta del av en initierad analys av den situation som de kristna i Mellanöstern lever i och dess historiska bakgrund kan man med fördel läsa Kenneth Craggs The Arab Christian. A History in the Middle East. Till skillnad från vad fallet är i Martlings bok, kommer de kristnas förhållande till islam som religiös, kulturell och politisk storhet här till sin rätt och är så att säga det som det hela handlar om. I centrum står det identitetsproblem som det innebär att vara både kristen och arab.

I ett tal till minnet av den arabiske Profeten uppmanade den grekisk-ortodoxe araben Michel Aflaq (1912-1989) – en av grundarna av det arabnationalistiska Bathpartiet – sina medkristna araber att assimilera islam som nationell kultur och att älska islam som den dyrbaraste beståndsdelen i deras identitet som araber. Liknande och ännu mer ”islamvänliga” uttalanden har fällts av många arabnationalistiska kristna i Mellanöstern. Ett extremt exempel utgör den grekisk-ortodoxe palestiniern Khalil Qubrusi som 1931 publicerade en skrift med titeln Inbjudan till de arabiska kristna att övergå till islam. Den genomsyras av kritik mot västerlandet och erkänner inte någon tredje kategori vid sidan om muslimska araber och kristna västerlänningar.

För dessa kristna araber är uppenbarligen den etniska och kulturella identiteten (att vara arab) viktigare än den religiösa (att vara kristen). Detta är också Craggs kritik mot sådana som Aflaq och Qubrusi. De överbetonar kulturen på lärans bekostnad när egentligen läran skall vara det primära och kulturen det sekundära. Följdriktigt föredrar Cragg att tala om ”the Arab Christian” (jfr titeln) i stället för ”the Christian Arab”, även om han inte alltid konsekvent håller sig till denna ordföljd i boken.

Man håller gärna med Cragg om att anpassningen till det muslimska samhället gått lite väl långt när kristna araber till och med övergår till islam. Men det är inte bara arabisk kristendom i Aflaqs och Qubrusis tappning som Cragg är kritisk mot. Genom The Arab Christian går en röd tråd av pessimism. Denna pessimism bottnar i det faktum att islam så effektivt lyckats lägga beslag på det arabiska språket och den arabiska identiteten att förekomsten av en arabisk kristendom kommit att uppfattas mer eller mindre som en omöjlig paradox. Cragg lägger skulden för detta på den halvmesyr till arabisk kristendom som fanns före islam. Enligt Cragg lyckades kristendomen aldrig bli riktigt arabiserad. Han föreslår flera möjliga orsaker till detta.

Bland annat konstaterar Cragg att arabisk kristendom före islam aldrig blev någon utpräglad textreligion. Här jämför han med situationen i Etiopien där den tidiga översättningen av evangelierna till geez kom att bli den avgörande faktorn i etiopiseringen av den kristna tron. Om arabiskan, spekulerar Cragg, genom en tidig arabisk bibelöversättning hade fatt den viktiga roll och den liturgiska funktion som tillkom geez i Etiopien, hade den arabiska kristendomens historia kanske sett helt annorlunda ut. Det är möjligt att Cragg har rätt. Att Koranen lägger sådan vikt vid att Muhammed fick sin uppenbarelse på just arabiska (Koranen 12:2; 20:113/112; 29:195; 39:28/29; 41:3/2; 42:7/5; 43:3/2) kan ju tyda på att det inte fanns någon arabisk bibelöversättning före islam. Samtidigt vet vi att kristna spelat en stor roll för tillkomsten av den arabiska skriften – ett faktum som även Cragg påpekar (s. 45) – och att förislamiska kristna poeter och predikanter haft en viss betydelse för vad som senare skulle komma att betraktas som högarabiska.

Cragg menar också att den mest centrala läran i kristendomen – Guds människoblivande i Kristus och lidandet på korset – aldrig riktigt slog rot bland de kristna araberna före islam. När den muslimske teologen al-Ghazali (1058-1111) långt senare polemiserade mot kristendomen gjorde han i evangelierna skillnad mellan vad Jesus gjorde som människa och vad han gjorde som Gud. Man kan inte förebrå al-Ghazali för detta, menar Cragg, eftersom han lärt sig det av sina kristna vedersakare som inte förstod sig på innebörden av inkarnationen utan egentligen på ett mycket islamiskt sätt drog en knivskarp gräns mellan gudomligt och mänskligt. Craggs påstående kan äga giltighet när det gäller vissa delar av kristen arabisk teologi men bör knappast betraktas som typiskt.

Arabiskt och grekiskt

Det finns större anledning att inta en skeptisk hållning när Cragg förklarar den arabiska kristendomens ”misslyckande” med att arabiskt och grekiskt tänkande inte kan förenas. Om tron på den inkarnerade Kristus, spekulerar Cragg, hade slagit rot hos arameerna och araberna på deras villkor och utan påverkan från den analytiska grekiska tanken, då hade utsikterna för en framgångsrik arabisk kristendom sett helt annorlunda ut. Här känner man igen den gamla antitesen semitiskt-grekiskt som Sten Hidal gjort upp med i Svensk Teologisk Kvartalstidskrift61(1985) 49–58.

En viktig ingrediens i de kristna arabernas identitet är givetvis det arabiska språket. Det är ju modersmålet arabiska som gör dem till araber. Det är också här vi finner den gemensamma nämnaren för både kristna och muslimer. De kristna arabernas roll för och i den arabiska renässansen – både kulturellt och politiskt – under 1800- och 1900-talen kan knappast överskattas. Genom att bland annat återuppliva högarabiskans betydelse och minnet av arabernas vetenskapliga, kulturella och politiska bedrifter bidrog de kristna araberna till det ottomanska imperiets sönderfall och kampen mot västerländsk imperialism.

Trots högarabiskans uppenbara roll som förenande band mellan kristna och muslimer har många västerländska forskare gått islamisternas ärende genom att skilja mellan ”kristen arabiska” och ”muslimsk arabiska”. Medan ”muslimsk arabiska” står för den klassiska högarabiskan, prestigespråket som inspirerats av Koranen och den. islamiska traditionen, betecknar ”kristen arabiska” en lägre, folklig, dialekterna närstående arabiska. De kristna skall nämligen, eftersom de inte kände sig bundna av Koranens auktorietet, inte heller ha brytt sig om att efterhärma Koranens prestigespråk. Denna uppfattning har inte mycket med verkligheten att göra. Skillnaden mellan högarabiska och medelarabiska (som är den korrekta termen i stället för ”kristen arabiska”) har inte primärt med religionstillhörighet att göra, utan betingas av bland annat utbildningsnivå och social kontext. Ändå har tesen om de kristna arabernas folkliga arabiska blivit något av en topos som kan beläggas även hos de mest framstående arabister. Det är därför inte särskilt förvånansvärt att också Cragg (s. 167, not 7) återupprepar denna ståndpunkt.

Även om det inte går att tala om två skilda arabiska språk (ett kristet och ett muslimskt), måste man hålla med Cragg om att det finns terminologiska skillnader. Många kristna liturgiska termer – ofta lånord från grekiska eller syriska – används aldrig av muslimer. På samma sätt finns det muslimska religiösa termer som kristna inte gör bruk av eller eventuellt använder i en annan betydelse. Samtidigt far man inte överdriva dessa skillnader. Det finns nämligen mycket som tyder på att skillnader i ordbruk mellan kristna och muslimer i dag ofta går tillbaka på en påverkan från västerländsk mission i Mellanöstern. Västerländska missionärer har tydligen känt ett större främlingsskap gentemot islam än vad de kristna araberna gjort och har därför tenderat att undvika vissa arabiska termer som upplevts som alltför muslimska. Går man längre tillbaka i tiden, till den medeltida kristna arabiska litteraturen, finner man en arabiska som i högre grad använder ord och uttryck som i dag upplevs som muslimska.

Den kristna arabiska litteraturen

Men Cragg tar i sin bok inte itu med den kristna arabiska litteraturens glansperiod (c:a 750-1300). Detta är den största svagheten i The Arab Christian. Redan under det umayyadiska kakfatets dagar växte det fram en kristen arabisk litteratur som sedan kom att blomstra i ungefär ett halvt årtusende. Inom det breda spektrum av genrer som denna litteratur uppvisar (t.ex. exegetik, kanonisk rätt, kyrkohistoria, hagiografi, etik, filosofi och medicin) är det den apologetiska litteraturen mot islam som framstår som teologiskt mest nyskapande. Liksom de grekiska apologeterna långt tidigare hade försökt förklara den kristna tron med hjälp av termer och begrepp från samtidens tankevärld, gjorde de kristna arabiska teologerna det till sin uppgift att försvara och förklara kristen tro och kult på ett idiom som skulle förstås av samtidens bildade muslimer.

I bokens fjärde kapitel (Christian and Muslim in the Early Centuries) hade det funnits anledning att inte bara behandla Johannes av Damaskus (som skrev på grekiska och framför allt har påverkat den bysantinska islampolemiken) och Theodor Abu Qurra (som visserligen är ytterst relevant i sammanhanget men som bara delvis skrev på arabiska). Det hade också varit på sin plats att åtminstone nämna och ta hänsyn till de allra främsta av de kristna arabiska teologerna under glansperioden, sådana som Abu Raita, Ammar av Basra, Hunayn ibn Ishaq, Israel av Kashkar, Sawirus ibn al-Mugaffa, Qusta ibn Luqa, Yahya ibn Adi, Ibn at-Tayyib, Elia av Nisibis, Paulus av Bush och de tre bröderna Awlad al-Assal. Hos dessa tänkare finns det mycket att hämta som berör de kristna arabernas identitet, deras förhållande till det arabiska språket och till islam. Kanske hade Craggs pessimistiska syn på arabisk kristendom varit något mindre pessimistisk om han ägnat de kristna araberna under medeltiden lite större intresse.

Samtidigt är det nog inte bara frågan om ett ofrivilligt förbiseende när Cragg underlåter att behandla den kristna arabiska litteraturen. Det han har att säga om den medeltida islamisk-kristna dialogen visar hans djupa misstro gentemot den apologetiska och polemiska tonen i denna dialog. Men här tycker jag att Cragg är orättvis när han tillämpar vår tids värderingar på en historisk epok då polemik, apologetik och debatt var allmänt accepterade uttrycksformer i dialogen. Även om vi lever i en tid då den officiella ekumeniska dialogen tar sig helt andra uttryck (med digra urvattnade dokument som resultat), finns det ingen anledning att se ner på den medeltida debattens mer dramatiska uttrycksformer. Historiska studier av den offentliga debatten mellan muslimer och kristna i det arabiska imperiet och de litterära genrer som denna debatt gav upphov till visar dessutom att polemiken inte alltid var så allvarligt menad. Debattens pedagogiska och underhållande funktioner får inte glömmas bort.

Trots de kritiska synpunkterna ovan menar jag att Craggs The Arab Christian är en mycket läsvärd bok som lyckas följa de kristna araberna från förislamisk tid och genom historien till nutiden. De många detaljuppgifterna till trots förlorar författaren aldrig helhetsperspektivet på ämnet. Att författaren dessutom inte spar på sina egna omdömen och åsikter gör bara boken desto mer intressant att läsa.