CELAM igår och idag

På 1950-talet blev man i Rom alltmer medveten om behovet av en insats för kyrkan i Latinamerika. På den kontinenten finns cirka 40 % av alla världens katoliker, men prästbristen var påfallande stor. Påven Pius X11 gick därför ut med en appell och bad präster i Europa att anmäla sig för frivillig tjänstgöring och man inrättade ett institut i Louvain, Belgien, där dessa präster förbereddes för sitt arbete i Latinamerika.

1955 sammankallades till en generalförsamling i Rio de Janeiro med representanter för alla katolska biskopar på kontinenten. Ur denna växte CELAM fram, de latinamerikanska biskoparnas råd, med ett fast sekretariat och ledning, och regelbundna sammankomster på olika nivåer. De har nu kallats till ett fjärde allmänt möte i Santo Domingo. De andra två allmänna mötena hölls 1968 i Medellin, Colombia, och 1979 i Puebla, Mexico.

Sedan 50-talet har tusentals präster från Europa sökt sig till Latinamerika. Många var stiftspräster som lånades ut av sina biskopar, andra var ordenspräster. Dessutom har ett stort antal ordenssystrar och lekmän ställt upp för att hjälpa kyrkorna i Latinamerika. Det har lett till en aktivering av det katolska livet med fler lokala kallelser, men prästbristen är på sina håll fortfarande akut. Det beror inte minst på att man länge ansåg att indianer och mestiser, svarta och mulatter inte kunde prästvigas.

Medellinmötet 1968 blev av speciell betydelse för utvecklingen. 60-talet var en tid med starkt engagemang för omvärlden och då började avkoloniseringen. Andra vatikankonciliet sammanfattade 1965 i dokumentet Kyrkan i världen av idag dessa tankar om de kristnas ansvar för samhället, och påven Paulus VI, som var med i Medellin, hade året innan gett ut rundskrivelsen Om folkens utveckling, i vilken han framhöll att de rikare länderna skulle stödja andra länder men på ett sådant sätt att dessa själva kunde styra utvecklingen.

Det fanns en krass kontrast mellan dessa ideal och verkligheten i Latinamerika och ett stigande antal präster, systrar och även biskopar började ta ställning för de fattiga och utsugna. Man myntade uttrycket att kyrkan borde prioritera de fattigas behov, ett motto som bekräftades i Puebla 1979. Allteftersom denna inställning blev mer allmän växte också folkets tillit till kyrkan. Tidigare hade de fattiga alltför ofta upplevt hur biskopar och andra stödde militärjuntornas lagar och förordningar till förfång för deras behov. I dag uppskattas överlag den insats som kyrkan i Latinamerika gör, även om det funnits exempel på motsatsen: Ärkebiskop Romero sköts ihjäl då han firade mässa i katedralen i San Salvador. Till begravningen kom endast en enda av landets biskopar. Parallellt med denna utveckling har en livlig debatt pågått om ”befrielseteologin”. En rad latinamerikanska teologer har reflekterat över sitt folks situation och uppskattat att det är nödvändigt att prioritera de fattigas behov även teoretiskt. De läser bibeln i dagens konkreta situation och försöker finna paralleller och lösningar på praktiska problem. Den gammaltestamentliga texten om Exodus, judarnas förtryck i Egypten och uttåg därifrån, som Andra Moseboken berättar om, har blivit en utgångspunkt för många befrielseteologer, och en del av dem drar sig inte för att framhålla hur det hela började med att Mose slog ihjäl en faraonisk fogde.

Samtidigt får man inte glömma att det på 60-talet blev modernt att intressera sig för neo-marxismen. Inte minst den s.k. Frankfurtskolan med Adorno och Habermas väckte studenternas intresse i Louvain, där flera av de blivande befrielseteologerna utbildades. Personer som Che Guevara och guerillaprästen Camilo Torres framställdes som idealfigurer för socialt medvetna kristna och de kristnas idecentrum som byggdes upp i Cuernavaca i Mexico, fick en starkt marxistisk prägel.

När man så utvecklade sin befrielseteologi ur den faktiska situationen blev den ofta formulerad i ordalag som tycktes fordra en klasskamp, och många av dess företrädare använde sig också av marxistisk terminologi och tankegods i sina utläggningar. Det framkallade givetvis en reaktion, som ledde till kommentarer och protester till Rom. 1984 kom troskongregationen ut med en skrivelse som kraftigt varnade för dylika tendenser inom befrielseteologin. Skriften ansågs av många i Latinamerika som ensidig. Den romerska skrivelsen tog inte nog hänsyn till den aktuella situation ur vilken teologin vuxit fram.

Bland andra framhävde de peruanska biskoparna dessa synpunkter vid ett gemensamt besök i Rom. Två år senare, 1986, kom en andra skrivelse från troskongregationen, Den kristna friheten och befrielsen som kompletterade bilden genom att framhäva de positiva sidorna i befrielseteologin, samtidigt som man vidhöll sin varning för marxismen.

Den som studerar befrielseteologernas skrifter och i fotnoter och bibliografi ser vilka källor som använts inser att denna varning inte är helt obefogad. Och det är ett faktum att en rad av befrielserörelserna i Latinamerika hade klart marxistiska förtecken när de började. Men samtidigt är befrielseteologin ett uttryck för en frustration över den fortsatta brist på balans i fördelningen av landets tillgångar och de inte sällan brutala sätt på vilka berättigade protester och krav avvisats av de makthavande.

Nu när kommunismen inte längre utgör ett hot blir det sannolikt lättare att bedöma sådana frågor, och ännu mer självklart att kyrkan i Latinamerika måste hålla fast vid sitt motto att prioritera de fattigas behov, vilket man utan tvivel kommer att göra i Santo Domingo.

Men den högsta prioriteten är att främja en förnyelse av hela det kristna livet på kontinenten. Kyrkan firar inte erövringen och conquistan, utan det faktum att för 500 år sedan fördes evangeliet till Latinamerika. Då såddes ett frö, men även en massa ogräs. Det är inte i en anda av triumfalism som kyrkan ser tillbaka på dessa århundraden. Hon är visserligen tacksam för det goda som gjorts, men slår sig som en syndare för bröstet och ber om förlåtelse för de många och svåra fel som begåtts.

Kyrkan vill inte se tillbaka utan framåt för att skapa en framtid i Latinamerika som både är mer mänsklig och mer kristen.