Den fundamentalistiska utmaningen

Sedan 15 år tillbaka har fundamentalismen fått en förnyad aktualitet. Detta hänger dels samman med att vissa protestantiska fundamentalistiska rörelser har rönt ökat inflytande på politiken, dels med att den islamitiska fundamentalismen har utvecklats till en stark politisk kraft med för en västerlänning ibland motsägelsefulla yttre fenomen.

Här skall kort hänvisas till två i stil och uppläggning olika publikationer som var för sig belyser de fundamentalistiska rörelsernas växande betydelse inte bara i avlägsna länder utan också i de västliga sekulariserade samhällena. De har aktualiserat också frågor som rör de västliga samhällenas djupare värderingar.

En svensk röst

In serien Tro och Tanke, utgiven av Svenska kyrkans forskningsråd (1992:6) har i år en samling undersökningar under titeln Sekularism ifrågasatt utkommit. Arbetet innehåller nio fallstudier om”Fundamentalism och religionspolitik i jämförande perspektiv” (så undertiteln) från Israel, Iran, Indien till USA. Boken är försedd med en utförlig introduktion och analys och avslutas med ett kapitel som behandlar frågan utifrån svenska förhållanden. Boken är en både intressant och i allra högsta grad angelägen lektyr för den som är intresserad av de djupa förändringar som sker i religionens värld och vilka implikationer detta har för våra västerländska samhällen – något som försiktigt antyds i bokens titel.

I förordet konstaterar redaktören David Westerlund att författarna använder termen fundamentalism restriktivt och med stor tveksamhet begagnar termen utanför det kristna – protestantiska – området. Den fundamentalistiska rörelsen växte inom den amerikanska protestantismen under tiden 1910-1920 fram som ett försvar av de s.k. fundamentals, dvs. vad som ansågs vara icke-förhandlingsbara grundanspråk för autentisk kristendom. Fundamentalismen handlar på detta stadium om den rätta läran. På senare tid har den kristna fundamentalismen från att ha varit en i huvudsak opolitisk företeelse utvecklats till en politisk kraft, något som belyses utförligt i flera bidrag. X len här står författarna också inför nödvändigheten att vidga begreppet fundamentalism. När den i många moderna arbeten används om vissa judiska (t.ex. Gush-Emunim) och om muslimska grupper, sker detta för att beteckna dessa gruppers försök att handla politiskt utifrån vissa förutsättningar (fundamentals), som tenderar till att bilda en i sig sluten religiös världsbild. I förgrunden för dessa rörelsers politiska intresse och engagemang står frågan hur deras grundläggande trosdokument skall tolkas i det moderna samhället.

I likhet med de protestantiska fundamentalistiska rörelserna tenderar också judiska och muslimska fundamentalistiska grupper att ifrågasätta vår västerländska syn på förhållandet mellan religion och stat. De moderna västerländska samhällena omfattar en sekularistisk princip där skilsmässan mellan religion och stat har blivit en hörnsten. Genom denna utveckling har det västerländska samhället efter religionens ”privatisering” fått en ”inomvärldslig” legitimitet, i motsats till den fundamentalistiska synen där samhället och dess grundläggande värderingar har sin förankring i en transcendent värld. Westerlund är inne på detta när han i bokens förord skriver att bokens titel Sekularism ifrågasatt återger de fundamentalistiska gruppernas motstånd mot den västerländska sekularismen och religionens privatisering, något som i hög grad också hotar den muslimska världen. Ett kapitel om katolsk fundamentalism beskriver i korthet välkända ”traditionalistiska” rörelser inom den katolska kyrkan vilka i varierande grad utmärks för sitt motstånd till det moderna. De har strukturellt sett mindre gemensamt med de fundamentalistiska rörelserna av traditionellt slag, men fogar sig ändå in i det övergripande mönstret i fråga om sekulariseringens konsekvenser och kritiken av det moderna samhällets brist på religiös tradition och legitimation.

Ett centralt och gemensamt tema för de flesta religiösa grupper som brukar betecknas som fundamentalistiska är att de står för en anti-modernistisk och anti-sekularistisk syn och protest, förbunden med ett försök till revitalisering av traditionellt religiöst liv och konfessionella lösningar inom politiken (Signum 1992:5, s. 140 ff).

Det finns emellertid ”de mer svårbemästrade sidorna i framväxten av nya politiskt medvetna fundamentalistiska rörelser. Hur ställer sig dessa rörelser till samhällsfrågor av övergripande intresse i mångreligiösa miljöer?” frågar C. E Hallencreutz. I vår mångreligiösa värld råder ett uppenbart behov att värna om allmänmänskliga basvärderingar som utgör grunden för fredlig samexistens. ”Detta förutsätter emellertid beredskapen att inför gemensamma samhällsfrågor överordna allmänmänskliga hänsyn över egna religiösa särintressen. Kravet på värdigt mänskligt samliv i mångreligiösa miljöer förutsätter ett inslag av sekularitet som sätter den renodlade konfessionalismen i fråga. Detta tycks vara kärnproblemet i den dagsaktuella konflikt mellan sekularism och konfessionalism som vi nu bevittnar i religionens värld”, konstaterar C. E Hallencreutz.

Kritik av det moderna

Sekularism ifrågasatt är skriven för att informera om hur den till synes självklara sekularistiska västliga samhällsmodellen i dag nästan genomgående ifrågasätts av de fundamentalistiska rörelserna. Har det moderna därmed förlorat rätten att hävda sin allmängiltighet? Det finns både ett nytt intresse för fundamentalismen och dess synsätt, och en allvarlig diskussion föranledd av fundamentalismens kritik av den moderna samhällsutvecklingen. Det förefaller i dag som om den fundamentalistiska utmaningen mer och mer tas på allvar. Om detta kan man även läsa i ett intressant dubbelnummer av den tyska kulturtidskriften Merkur, sept-okt 1992. Häftet har fatt rubriken ”Gegen Moderne?”

En viktig fråga är varför det som tidigare hörde hemma i religiösa expertkulturer bland skriftlärda och utgjorde en inkapslad antimodernism nu har blivit ett kulturellt ferment i en massrörelse. Senast genom Rushdie-affären har den islamitiska fundamentalismen profilerats som en motsats till det politiska och kulturella moderna västliga samhället. Den hävdar en sanning som finns tillgänglig i de heliga texterna och i motsats till den moderna vetenskapens sanning. Fundamentalismen hävdar vidare de religiösa traditionernas betydelse för det politiska livet i motsats till den moderna sekularistiska uppfattningen. Också inom den moderna judendomen kan man konstatera fundamentalistiska tendenser. Trots olika gruppers stora skillnader sinsemellan finns det strukturella likheter: en stark nationell och religiös intolerans, ett monopolanspråk på en religiös definierad sanning som princip för det politiska livet. Vad gäller den protestantiska fundamentalismen så kan man konstatera att dess försök till en ”reprotestantisering” av Förenta staterna använder en retorisk arsenal från den tid då man kämpade mot upplysningstidens nya ide er. I modern tid har man bara behövt modernisera den begreppsliga arsenalen. Den judiska och den muslimska fundamentalismen liknar den protestantiska fundamentalismen i den anti-modernistiska religiösa inställningen mot vad man anser vara en tilltagande liberalisering av viktiga samhällssektorer.

Inom religionssociologin råder det enighet om att fundamentalistiska symptom måste ses som en reaktion på kulturella moderniseringsprocesser som religionerna särskilt drabbas av (t.ex. upplösningen av en världsbild som var förankrad i transcendensen). Trots detta går uppfattningarna om fundamentalismens väsen och betydelse starkt isär på grund av att det inte finns någon enighet i bedömningen av det moderna, dvs. det moderna samhället präglat av framstegs- och vetenskapsideologi. De som ser fundamentalismen som ett hot, försvarar i gengäld det modernas universella giltighet och legitimitet, medan däremot de som försvarar fundamentalismen, ser det modernas anspråk på universalitet som ett brutalt kulturellt förtryck, som utgår från en västerländskt inspirerad kulturimperialism. Å ena sidan karakteriseras fundamentalismen som en misslyckad bearbetning av ett kulturellt stressfenomen orsakat av en främmande kultur, å andra sidan ses den som en legitim reaktion på och protest mot de koloniserande och blasfemiska effekterna av de liberala och teknokratiska moderna samhällena.

Religionen och det moderna

Tydligast blir frågeställningen när man (som Gilles Kepel, en framstående kännare av moderna religiösa rörelser) menar sig kunna konstatera att strömningar i de stora monoteistiska religionerna sedan 1970-talet fatt ökat inflytande genom ett annat synsätt i förhållandet religion – samhälle: det gäller inte att anpassa religionen till det moderna utan det gäller tvärtom att anpassa det moderna till religionen. Onekligen berör denna tes också liknande strömningar i den katolska kyrkan som under de senaste åren fatt större gehör. I den amerikanska protestantismen förstärktes under denna tid tendenser som kräver samhällets moraliska förnyelse. Inom judendomen blev Gush-Emunim-rörelsen starkare allteftersom den betonade den gudomliga naturen hos Israels stat. Samtidigt präglas 1970- och 1980-talet av insikten att samhällets framsteg – det modernas egentliga ideologi – världsvitt börjat förlora sitt oreserverade stöd. Vi har blivit medvetna om ”upplysningens dialektik”. Nu får röster som artikulerar vantrivseln i det moderna ökat inflytande. Frågan om samhällets identitet och legitimitet, om grunden och bärande värderingar börjar ställas på nytt och med förnyad intensitet.

Till detta kommer att den fundamentalistiska rörelsen inte representeras av obildade och enbart i traditionen förankrade grupper. Många som bär upp dessa rörelser och bekänner sig till dem, är djupt präglade av det moderna. De är inte så sällan universitetsutbildade och ofta utbildade i tekniska yrken. Kombinationen teknisk intelligentia och fundamentalism förekommer framför allt i de arabiska länderna och i Iran. Ur katolsk synpunkt är det t.ex. tänkvärt att den katolska ”fundamentalistiska” (egentligen ”integralistiska”) rörelsen Communione e Liberazione rekryterar sina medlemmar framför allt ur universitetsmiljön. I USA består anhängarna av Moral Majority-rörelsen mestadels av välutbildade akademiker i karriären, tekniker, tjänstemän, kvalificerade arbetare.

Teknik, vetenskap och framstegstanken – det modernas ideologi – har utom allt tvivel förändrat samhällena och gjort livet i dem mera mänskligt. Mot denna bakgrund återstår frågan om de fundamentalistiska rörelser som vi bevittnar i olika kulturer, och som måste ses i samband med och som en reaktion på vår västerländska kultur, enbart signalerar anpassningssvårigheter, eller om de ställer oss inför djupare frågor angående den moderna teknisk-vetenskapliga kulturens grundvalar. Mot den erfarenhetsbakgrund som vi har av den västerländska civilisationen och dess verkningar i andra kulturer måste vi på allvar fråga oss om det moderna såsom det har vuxit fram och utvecklats i västerlandet äger universell giltighet. Är det moderna ”delbart”, dvs. kan man använda sig av den moderna teknikens och vetenskapens landvinningar utan att för den skull också vara tvungen att överta det moderna som en överideologi och att t.ex. legitimera samhället utifrån den moderna liberala demokratins anda?

Denna fråga har en giltighet oavsett en inflytelserik bok som nu också finns på svenska på våra bokhandelsdiskar, Francis Fukuyama, Historiens slut och den sista människan. Författaren anser att den liberala demokratin är på väg att bli den universella politiska ordningen och att människan förverkligar sig i den som social varelse varmed den mänskliga historien når sitt slut.