Richard Ellmann Oscar Wilde (Hamish Hamilton, London 1987). I sin gedigna biografi över Oscar Wilde dokumenterar Ellmann brev, dagboksanteckningar och uttalanden som har samband med Wildes inställning till katolska kyrkan. Många av dessa fakta är välkända, däremot är det för de flesta en nyhet att Wildes moder lät en katolsk Oblatpater döpa sina båda söner, den 6–7 åriga Willie och den två år yngre Oscar. Denne var kaplan i en närbelägen uppfostringsanstalt och hade först givit pojkarna katekesundervisning. Detta skedde till stor förtret för den strängt protestantiske fadern som fick veta det i efterhand. Han hade låtit döpa Oscar ett år efter födelsen, den 25 april 1855, i Church of Ireland, som familjen tillhörde. Hos modern blev förtjusningen i katolicismen en kortvarig nyck, och händelsen efterlämnade inget klart minne hos Oscar.
Under gymnasietiden hade Oscar viss kontakt med katolska kyrkan och visade så pass stort intresse att hans fader välkomnade hans flyttning till vad han trodde var ett strängt protestantiskt Oxford. Där var dock det katolska inflytandet rätt betydande. Flera av Oscars kamrater konverterade, men han vågade inte ansluta sig till dem då han visste att hans fader skulle dra in hans underhåll, och han inte hade någon möjlighet att försörja sig.
Efter studieåren ägnade sig Oscar åt författarskap, gifte sig i sinom tid och blev själv far till två pojkar.
Den katolska kyrkan fascinerade honom fortfarande av estetiska skäl. Han talade med värme om skönheten hos liturgin och mysterierna, men hade inget intresse för dogmerna. Han trodde inte på Kristi gudomlighet, om vilken han menade att den skulle ha fört Honom för fjärran från människorna.
En audiens hos påven Pius IX gjorde ett djupt intryck på honom, dock blott för en kort tid. Han var lika snar att författa en hyllningsdikt för påven som att senare smäda honom i frihetens namn.
När Oscar Wilde upptäckte sin avvikande läggning som han i handling levde ut, var han medveten om dess oförenlighet med en konversion. Han yttrade en gång att katolska kyrkan lämpade sig för helgon eller syndare, men han ville inte vara en botfärdig syndare. Hans dragning mot Kyrkan fortsatte och aktualiserades allt efter som flera av hans bekanta hade konverterat och rentav gått i kloster. Han sa att den katolska religionen var den bästa att dö i.
År 1878 insjuknade han allvarligt i följderna av en i ungdomen ådragen syfilis och var nästan besluten att börja ett bättre liv. Han uppsökte en präst på modet, fader Bowden, och biktade sig för honom. De kom överens om att Oscar Wilde skulle upptas i Kyrkan. Nu verkade saken äntligen avgjord, men i stället för att infinna sig sände han ett stort fång liljor! År 1897 gjorde han ett sista försök. Han hade just kommit ut ur fängelset där han hade avtjänat två års straffarbete för oanständigt beteende med män. Han anhöll hos Jesuitfäderna om att få komma på ett halvt års reträtt. Svaret blev negativt, de ville först underkasta honom ett års prövotid. Därmed upphörde hans försök att bli upptagen i katolska kyrkan trots att han gav vaga uttryck åt sin avsikt att konvertera, dock utan att precisera tidpunkten.
År 1900 dog Oscar Wilde. Vid hans sjukbädd fanns hans trogne vän, katoliken Robert Ross som i många år hade hoppats på Oscars konversion och mindes dennes många misslyckade försök att bestämma sig. Han mindes även Oscars yttrande att den katolska kyrkan var den bästa att dö i. Då han såg att hans väns död var förestående tillkallade han en Passionist som döpte honom, gav honom absolution och sista smörjelsen. Wilde var redan medvetslös. Då han var död lade patern palmkvistar på honom. Requiemmässan lästes i Saint-Germain-des-Pres. Han begrovs i Bagneux, senare flyttades stoftet till Pere Lachaise-kyrkogården i Paris.
Oscar Wilde var en impulsiv, lynnig man som sällan godtog två motsägande tankar. Han ville anamma båda eller helt undvika att handla. Hans inställning till livets många aspekter var rent estetisk, vare sig det gällde politik, religion, moral eller kärlek. Han uttryckte sig helst i paradoxer där allvaret dolde sig bak skämt och respektlösa cynismer. Man kan knappast hävda att han talade eller skrev om den katolska kyrkan med något större allvar. Men var han någonsin allvarlig? Impulser, entusiasm och hänförelse var i hans linje, nykter eftertanke, logik och konsekvens hörde inte till hans utrustning.
Inte ens vid processen som skulle förvandla den briljante, uppburne författaren och firade världsmannen till en bruten, förödmjukad och sjuk paria förmådde han behärska sin impuls att provocera domstolen med opassande paradoxer. Många anser att hans attityd till kyrkan var pose och koketteri. Ändå är det obestridligt att han i tider av största framgång och djupaste förnedring vände sig till kyrkan, låt vara halvhjärtat. Denne trefalt döpte sybarit dog i kyrkans famn.