T.S. Eliot är en erkänd klassiker, men hans teknik vinner idag föga genklang. Modernismen har gått andra vägar än hans lärda söndersprängdhet, och i hans hemland har poeterna i särskilt hög grad återgått till den tydliga utsagan, ibland t.o.m. den bundna formen. Däremot är hela den västerländska nöjespubliken livligt medveten om honom, eller åtminstone om hans dikter för barn om katternas liv och leverne. Vissa utgåvor av hans samlade verk håller sig för goda för att ta med dem, men just kattdikterna ligger bakom en av de största framgångarna i hela den blomstrande bransch som musikalerna utgör. De översattes tidigt av Britt G. Hallqvist på ett helt lysande sätt, och titeldikten blev bättre än originalet. Sådant händer inte ofta. Också den som inte har något särskilt begrepp om Det Öde Landet eller om Fyra kvartetter känner till Cats (i Sverige har man inte ens orkat översätta denna enkla titel till vad den betyder, Katter). Cats hade premiär 1981 i London, och kritikerna förhöll sig svala inför den, men publiken tyckte med rätta annorlunda och förälskade sig omedelbart i stycket. Sedan har det satts upp lite varstans i världen. Med hjälp av otryckta fragment har händelserna fått en moralisk komplikation, eftersom varje år en katt måste dö för alla. Så blir, den avdankade Grizabella faktiskt en Kristus-katt.
Också hans versdramer spelas emellanåt, tom i svensk radio, fastän de inte är lätta att sätta upp.
Häromåret gav man The Cocktail Party i London, en briljant iscensättning av denna extrema framställning av kärlek och offerdöd i salongskomedins form.
Eliots brev har getts ut – i mitt tycke en moraliskt tvivelaktig genre -, och hans första äktenskap har blivit ämnet för ett teaterstycke, som också har gått i svensk radio. Liksom andra välgjorda avslöjanden om mänsklig bräcklighet och förljugenhet har den väckt påtagligt intresse hos publiken. Eliot – och hans poetiske mentor Ezra Pound – bröt sönder den poetiska formen och vande publiken vid att det den inte förstod var beundransvärt. Man förstår Gullbergs irriterade kommentar om sin samtid i Terziner i okonstens tid, 1958:
”Att skalder levde före Eliot
var en offentlig hemlighet.”
Enligt principen att det som inte är värt att skrattas åt inte heller är värt att ta på allvar vill jag inte undanhålla läsaren en parodi, som i limerickens form sammanfattar innehållet i The Waste Land. Jämför bara med originalet, så blir humorn uppenbar. Det är den femte och sista dikten i Waste Land ”Limerisks”, som ingår i samlingen Making Cocoa for Kingsley Amis, 1986, av Wendy Cope. Både hennes parodier och hennes kärleksdikter – som på samma gång är ärliga och sarkastiska – väckte publikens berättigade förtjusning.
”No water. Dry rocks and dry throats.
Then thunder, a shower of quotes
from the Sanskrit and Dante.
Da. Damyata. Shantih.
I hope you’ll make sense of the notes.