Islam har dåligt rykte i väst. Terroristattacker, strider mellan olika grupper i Libanon och kriget i Persiska viken, har gett oss bilden av en religion som rättfärdigar våld. Tillämpningen av den islamiska lagen, shari’a, särskilt vad gäller straff som avrättning, stympning och prygel, får islam att framstå som ohöljt barbarisk. Inskränkningar av rätten till fri religionsutövning för kristna i vissa muslimska länder skulle kunna tyda på en oförsonlig attityd. Till detta kommer att islam blivit mer påtaglig i väst, att det är en religion som inte döljer sin vilja att missionera i den ”gudlösa” moderna världen.
Tvekan
Det är med andra ord kanske inte så underligt att många kristna tvekar inför en dialog med muslimer. De känner att den inte skulle vara uppriktig. De som har vissa kunskaper i Koranen citerar gärna ställen med en stridslysten ton, såsom den berömda ”svärdets vers”: ”Strid mot dem som inte tror på Gud och den yttersta dagen, inte helgar vad Gud och hans apostel förklarat heligt och inte bekänner sanningens religion, dem som fått skriften, nämligen, tills de villigt betalar skatt och ödmjukar sig!” (9: 29).1
Å andra sidan är man även från muslimskt håll ofta tveksam till dialog. Man hyser vissa misstankar mot kristen verksamhet, och särskilt till kristen mission. Missionen, som ofta ansetts vara förbunden med kolonialism eller idag med neokolonialism, uppfattas som en form av övervälde. Utbildning, hälsovård, ekonomiskt stöd, utveckling och annan social verksamhet betraktas med misstänksamhet. Dialogen ses som en ny teknik för proselytvärvning. Muslimer förtrogna med Nya testamentet brukar peka på det klara budskap som getts av Jesus: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har getter” (Mt 28: 19–20).
Det är ingen mening med att hålla på och byta texter. Det leder ingenstans. Ändå måste man ta allvarligt på båda sidors tveksamhet. Eftersom anklagelser riktas mot respektive skrifter vore det kanske på sin plats att helt kort visa hur dessa faktiskt kan vara grundval för dialog.
Pluralism i Koranen
Koranen visar att islam – fastän det är en religion med universellt mål – måste finna sig i en viss pluralism. Muhammed predikade i ett samhälle där det fanns både judar och kristna, och inte alla accepterade hans budskap. Därför budet om att på ett hövligt sätt inlåta sig i diskussioner med dem. ”Kalla till din Herres väg med vishet och lämpliga föreställningar och bekämpa dem [dvs. judar] på det sätt som är lämpligast’.” (16: 126). ”Bekämpa inte dem som fått skriften [dvs. judar och kristna] annat än på det sätt som är lämpligast” (29: 45). En svårighet med dessa grupper som Koranen kämpar mot är deras exklusivitet. ”De säger också: ’Ingen skall någonsin komma in i paradiset annat än den som är jude eller kristen’… Jo, den som underkastar sig Gud och gör väl skall få sin lön hos sin Herre” (2: 105–106). Man kan fråga sig om denna underkastelse (islam) kräver ett avgjort inträde i den islamiska gemenskapen. Även om muslimer i allmänhet tror att det förhåller sig så – hur ofta har inte kristna hört: ”Du är så vänlig. Så synd att du kommer att hamna i helvetet”? – tycks ändå Koranen själv antyda något annat. ”De som tror och de som är judar, de kristna och sabierna, så vitt de tror på Gud och den yttersta dagen och handlar rättskaffens, skall förvisso få sin lön hos sin Herre; ingen fruktan skall råda över dem och de behöver inte vara bedrövade” (2: 59).
Islam accepterar således existensen av andra religiösa samfund. Islamiska lagar fastställer deras rättigheter och plikter, och reglerar förhållandet till muslimer. Inte bara det, Koranen antyder teologiska skäl för skillnaderna. ”Människorna var blott en enda menighet, men sedan blev de oense, och om det inte redan kommit besked från din Herre, så hade saken varit avgjord mellan dem angående det som de tvistade om” (10: 20). Texten är en aning dunkel. Den syftar troligtvis på förbistringen som orsakades av synd, åskådliggjord i Första Mosebok genom berättelsen om Babels torn. Det antyds att Gud kunde ha återupprättat den ursprungliga enheten, men att det inte var hans vilja. Detta utsägs mycket tydligare i en ofta citerad vers: ”Om Gud velat så skulle han ha gjort er till en enda menighet, men det var för att han skulle pröva er med avseende på det han gett er; så tävla nu med varandra i det goda! Till Gud skall ni allesammans återvända, och han skall tala om för er det ni tvistade om” (5: 53). Det är underförstått att skillnader mellan nationer och grupper, olika religiösa tillhörigheter, är prövningar som tillåts av Gud. Syftet med dem syns vara att uppmuntra, inte till rivalitet och förskansning bakom försvarsverk, utan till tävlan och gränsöverskridande handlingar. Och i slutändan kommer alla skillnader att inneslutas i Gud.
Att vittna
Vilken är islams specifika roll i detta alltjämt pluralistiska sammanhang? Kan det vara att vittna om Guds suveränitet? Islam är en bekännelsereligion. Det är genom att uttala shahada, bekännelseformeln som vittnar om Guds enhet och Muhammeds mission, som man blir muslim. Inget annat krävs. Gud är det främsta vittnet om sig själv. ”Gud vittnar att det inte finns någon gud utom honom” (3: 16). Men han har sänt profeterna för att påminna mänskligheten om detta faktum, och han lovar att stödja dem i deras svåra uppgift: ”Bär vittnesbörd. Jag skall vara med er bland vittnena” (3: 16).2 De som tar emot budskapet, särskilt såsom det förmedlas av Muhammed, är själva kallade till att vittna: ”Han har utvalt er … Han har kallat er muslimer förut; så även nu, på det att aposteln [Muhammed] må bli vittne inför er och ni inför människorna” (22: 77–78). Två andra texter är värda att citera i detta sammanhang. ”Sålunda har vi gjort er till en utvald menighet, för att ni skulle bli vittnen emot människorna och aposteln bli vittne inför er” (2: 137). ”De som tror på Gud och den yttersta dagen, påbjuder det tillbörliga och förbjuder det otillbörliga och tävlar i det goda; dessa hör till de rättfärdiga” (3: 110). Vissa icke-muslimer anmärker på dessa texter och ser i dem en grund för diskriminering. Men utan tvekan ligger Koranens betoning inte så mycket på människan som på Gud. Hans val innebär inte någon form av företräde, utan är snarare ett missionsuppdrag i ett pluralistiskt sammanhang, en kallelse att vittna genom bön, goda gärningar och fast grundad tro.
Den kristna principiella inställningen i en dialog kan framställas mer kortfattat och kan förklaras på motsvarande sätt.
Kristen bekännelse genom Kristus
Även för kristendomen är Gud det främsta vittnet. Gud vittnar om sig själv, om sin kärlek (för Gud är kärlek), i Kristus ”uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom” (1 Joh 4: 9). Jesus, Sonen, vittnar om Fadern, och Fadern vittnar om Sonen genom de verk han låter Jesus göra. Jesu vittnesbörd om Fadern når sin höjdpunkt när han ger sig själv på korset, och Faderns vittnesbörd kulminerar i återuppståndelsen.
Apostlarna och alla kristna är förenade i detta vittnesbörd. ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er” (Joh 20: 21). De sänds ut i världen för att förkunna mirabilia Dei, genom att vittna om vad Fadern gjort i Kristus genom Andens kraft. De som tar emot budskapet utgör en trosgemenskap. Denna gemenskap har att leva i en pluralistisk situation, därför uppmaningen till de första kristna: ”Herren, Kristus, skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak” (1 Pet 3: 15). Som sammanfattning skulle man kunna säga att den kristna grunden för dialog är kärlek, Guds kärlek som innesluter hela mänskligheten och som uppenbarats på ett fullkomligt sätt i Jesus Kristus. Denna kärlek kräver ett svar, men ett svar som ges frivilligt, utan tvång. Det är om denna direkta gåva kristna är kallade att vittna.
Dialog som ett möte
Ett dokument publicerat 1984 av Sekretariatet för de icke-kristna med titeln Kyrkans hållning gentemot bekännare av andra religioner ser detta vittnesbörd inom ramen för kyrkans världsmission. Den omfattar närvaro och vittnesbörd, engagemang i social verksamhet, liturgiskt liv i förening med bön och kontemplation, dialog, och direkt förkunnelse av evangeliet. Dialogen ses alltså som en integrerad del av kyrkans mission, vid sidan om förkunnelsen och inte i konkurrens med den. ”Det kan aldrig bli fråga om att välja en på bekostnad av den andra”, sa Johannes Paulus II tidigare i år till deltagarna på sekretariatets plenarmöte.
Samma dokument beskriver dialogen som ett möte mellan kristna och anhängare av andra religioner ”för att vandra tillsammans mot sanningen och att samarbeta i projekt av gemensamt intresse”. Längre fram anges olika dialogformer: dialog i vardagslivet, dialog i handling, teologiskt utbyte, utbyte av andliga erfarenheter. Var och en av dessa former kan illustreras genom konkreta exempel.
Dialog i vardagen är lika skiftande som situationerna i vilka kristna och muslimer befinner sig. Det finns länder där muslimer är i majoritet och de kristna i minoritet, som i Mellanöstern, eller Senegal och Pakistan. På annat håll lever muslimer i kulturer formade av kristendomen, som i Storbritannien eller Filippinerna. Det finns platser där både kristna och muslimer tillhör minoriteter, det främsta exemplet på detta är kanske Indien. Numerärt överläge är inte i sig avgörande för attityder, men det kan påverka dem. Till detta kommer rasförhållanden. När kristna och muslimer tillhör samma etniska grupp, vilket är fallet i många delar av Afrika, tenderar blodsband att bli viktigare än religiösa skillnader. När etniska och religiösa skillnader sammanfaller, vilket de i hög grad gör i Malaysia, uppstår spänningar mycket lättare.
På alla dessa platser är vardagskontakterna många. I skolor och vid universitet, på arbetsplatser, i affärer, på sjukhus och läkarmottagningar, eller helt enkelt som grannar. Men om detta vardagsliv skall uppfylla kraven för att vara ”dialog i vardagen” krävs något mer, en öppenhet, ett intresse för den andra som ”annan”, en villighet att uppskatta olikheter, kanske till och med att lära av den andra. Det är i detta sammanhang som olika kvartersaktiviteter, som att besöka varandra vid Id al-Fitr (fest vid slutet av ramadan) eller julhögtiden, kvinnogrupper och vuxenutbildning, har en uppgift att fylla i nedbrytandet av murar.
Samarbete
När förtroendet ökar kan det leda till samarbete. Det var ett tecken på förtroende när en muslim förordnades till chef för Peter Gowing Memorial Research Center i Dansalan, Marawi, i de mest muslimska delarna av södra Filippinerna. Detta institut, grundat och finansierat av kristna, har knutit både kristna och muslimer till sig för kulturell och sociologisk forskning, som kommer hela området till del. I många delar av Afrika och Asien deltar muslimer i de projekt som initieras av rörelser som YCS, YCW och YMCA.3 Ännu återstår mycket i fråga om samarbete. Det skulle vara uppmuntrande att se hjälpaktioner och utvecklingsprojekt finansieras gemensamt av kristna och muslimska organisationer. Sådana gemensamma initiativ där man tillsammans försöker ta itu med de svåra problem mänskligheten står inför idag, skulle vara ett tecken på den heliga Andens närvaro.
Ett samarbete kan existera (och gör det) trots trosskillnader, eftersom det på sätt och vis gör dessa mer abstrakta. De som för teologiska samtal måste acceptera de stora skillnaderna, och det kan vara mycket svårt. De som är engagerade i teologiskt utbyte måste känna till både sin egen och motpartens tradition. Det är också ofta svårt att ta upp vissa frågor till behandling, eftersom de ses som ett hot mot ett helt trossystem som man värnar om. Kanske man inom det teologiska utbytet mellan kristna och muslimer skulle behöva lära av samtalen mellan anglikaner och katoliker. Samtalstekniken inom ARCIC 4 har gått ut på att bryta sönder de traditionella formuleringarna för att nå den djupare betydelsen. Denna process leder till att man finner de områden där det råder verklig enhet eller oenighet. Ett annat kännetecken för arbetet inom ARCIC är att samtalen förts i tämligen små, utvalda grupper, vilkas resultat sedan offentliggjorts. Det är svårt att inlåta sig i seriösa teologiska samtal på stora internationella sammankomster. Efter att ha insett detta grundade för tio år sedan en liten grupp fransktalande kristna och muslimer Groupe de Recherches IslamoChretien. De arbetar i små grupper i Tunisien, Frankrike och Marocko, och redovisade sina arbetsresultat på årsmöten. Under fem år reflekterade de över uppenbarelsen. Därefter övergick de till begreppet sekularisering, och nu studerar de förhållandet mellan tro och rättvisa. Denna gemensamma forskning har resulterat i en bok (Les Ecritures qui nous questionnent, Paris, Le Cerf, 1987), och fler är att vänta. Endast fast tro och vänskap har kunnat möjliggöra detta. Det finns behov av uthålligt arbete av liknande slag i andra delar av världen.
Inbördes gemenskap
Alla troende är inte kallade till att diskutera teologi med facktermer. Men det kan vara till stor nytta med troende som delar med sig av sina andliga erfarenheter. Det finns platser där kontemplativa kristna möter muslimska suffer och båda finner varandras andliga traditioner berikande. Gemensamma pilgrimsfärder och fredsmarscher skapar ofta ett gynnsamt klimat för denna form av sökande. Indiska katolska kyrkans kommission för dialog har stått i förgrunden när det gällt att organisera tvärreligiösa ”gemensamma dagar”. Människor inbjuds att komma samman under några dagar för att be, meditera och samtala. De delar även samma livsstil och står gemensamt för omkostnaderna. Föredragen som ges tar vanligtvis upp frågor som hör till glädjen och smärtan i livet: barnafödande, utbildning, äktenskap, sjukdom och död. Atmosfären är dock uttalat andlig och betoningen ligger på personliga erfarenheter, utan några försök att övertyga eller rätta. Sådana utbyten, när de sker i en anda av bön, leder till större respekt och till en medvetenhet om varje människas förmåga och om rikedomarna i hennes andliga tradition.
Dessa olika dialogformer är förbundna med varandra. Kontakter i det dagliga livet kan öppna dörren till ett gemensamt engagemang i kvartersverksamheter. Utbyte av andliga erfarenheter kan ge liv och djup åt teologiska diskussioner. Dessa i sin tur kan klargöra erfarenheter och uppmuntra till närmare kontakter. Det är för övrigt viktigt att mångfalden dialogformer tas med i beräkningen, annars är det risk för att dialogen kommer att betraktas som en uppgift för enbart specialister. Men som kardinal Arinze, ordförande i Sekretariatet för de icke-kristna, sa vid den senaste synoden: ”Det är lekmännen som står vid frontlinjen för den tvärreligiösa dialogen.”
Kardinal Arinze påpekade hur viktigt det är beträffande islam, en religion utan vigda präster, att muslimer har möjlighet att möta kristna lekmän som delar deras omsorg om familjelivet och plikter som medborgare. Biskoparnas, prästernas och teologernas roll blir att stödja lekmännen och hjälpa dem att fördjupa sin tro och även att öka kunskaperna om muslimernas tro och religiösa bruk. Det är också nödvändigt att de uppmuntrar till uthållighet i dialogen, som kräver en orubblig tro, ett fast hopp och mycken kärlek.
Ur The Month, 5/88
Översättning: Karl Arne Jonsson
1. Alla citat ur Koranen bygger på K V Zettersteens svenska översättning (Stockholm, 1917). Språket har givits en varsam modernisering.
2. Direkt översättning av den engelska utgåvan av Koranen.
3. YCS: International Young Catholic Students; YCW: International Young Christian Workers; YMCA: Young Mens Christian Association.
4. ARCIC: Anglican/Roman Catholic International Commission.