I en pappkartong i Wien ligger ett sjuttiotal gulnade brev som ger upplysning om katolska förhållanden i Stockholm för mer än 200 år sedan. Breven är skrivna under åren 1761–1773 och har växlats mellan de dåvarande katolska legationsprästerna i Stockholm och deras kyrklige överordnade, den apostoliske vikarien för det så kallade Nordiska vikariatet.
Till ledare för det Nordiska vikariatet – som omfattade hela norra Europa – utsåg den Heliga Stolen år 1761 en benediktinmunk, greve Josef Frans Gondola. Vid utnämningen var Gondola hjälpbiskop i Paderborn. Men han drog sig undan sjuårskrigets härjningar i Westfalen och bosatte sig – ”för såväl mina egna intressens som den nordiska missionens skull” – i Wien. Där mottog han under tio års tid legationsprästernas rapporter och bad dem om ytterligare informationer om situationen i Sverige.
Brevskrivarna i Stockholm, anställda hos katolska ambassadörer vid svenska hovet, var två stycken franciskaner, två franska abbéer och en irländsk prästman. Franciskanerna avfattade sina skrivelser till den apostoliske vikarien på latin medan de övriga legationsprästerna höll sig till franska. Gondola besvarade breven – vanligen kortfattat – på det språk som avsändaren använt.
Gondola sparade både legationsprästernas brev och avskrifter av sina svar på dem. Ur den bevarade brevsamlingen träder sex präster med var sin personlighet fram.
Måste jag bli munk?
Den förste som hör av sig till den nyutnämnde apostoliske vikarien Gondola är den franske legationsprästen Stanislav Lesne. Han är angelägen att få råd, inte minst vad gäller äktenskapsfrågor.
Alltsedan sin ankomst till Stockholm (1757) har han varit tveksam hur han skulle ställa sig till äktenskap mellan katoliker och heretiker, skriver han till Gondola. Slutligen har han bestämt sig för att aldrig medverka vid en vigsel mellan en katolik och en icke-katolik, eftersom han tyvärr sett att sådana äktenskap leder till att barnen inte blir katoliker och att den katolska parten vacklar i sin tro, ja till och med byter religion. Han har också vägrat den katolska parten avlösning även om denne säger sig ångra sitt blandäktenskap. Men nu har han kommit i tvivelsmål om han skall inta samma stränga attityd också mot dem som ingår äktenskap med en icke-katolik därför att deras föräldrar vill det. Inte heller vet han om han kan tillåta icke-katolska faddrar vid dop. Han känner sig osäker och ber i brev den 6 september 1761 om den apostoliske vikariens svar snarast möjligt.
Gondola berömmer Lesne för hans såväl iver som försiktighet i dessa svåra frågor men manar honom att inta en mjukare hållning: Det är bra att motsätta sig blandäktenskap. Men sådana anses inte ogiltiga och den katolska parten bör inte sändas bort utan avlösning. Stränghet kan förorsaka ännu farligare olägenheter, påpekar Gondola. En icke-katolsk fadder till ett barn kan tillåtas, under förutsättning att det finns också en katolsk fadder, som besvarar frågorna vid dopceremonin. Biskopen avslutar sitt brev med en försäkran att han ber Gud välsigna och bistå Lesne i dennes apostoliska arbete.
Den första kontakten med den nye apostoliske vikarien kändes tydligen uppmuntrande, för knappt har Lesne fått Gondolas svar så griper den orolige fransmannen sin fjäderpenna på nytt och framlägger ett annat problem. Det gäller honom själv.
Som ung tog han värvning vid ett franskt regemente, berättar han, men ångrade sig snart. Det krig han råkade in i var så fasansfullt att han en dag lovade att han, om han någonsin slapp ur det, skulle bli kapucinmunk. Han kom levande från kriget och mottogs i ett kapucinkloster. Men han kände ingen större böjelse för klosterlivet och lämnade klostret. Därefter blev han åter soldat och när det blivit fred blev han präst och nu är han ambassadören Havrincourts huskaplan. Men sedan några år tillbaka ängslas han och drabbas av samvetskval så snart det talas om löften. Han vet ej om han bör fullfölja sitt löfte om att bli munk. Ett liv som kapucin förefaller honom hårt och han tror inte han skulle kunna uthärda det, bekänner han. Men tanken lämnar honom inte: kanske harm trots allt måste bli kapucin? Ingen av de många biktfäder han vänt sig till har kunnat lugna honom. Nu frågar han: Kan Gondola ge honom dispens från hans löfte? ”Jag anförtror mig åt Ert ljus och Er godhet”, slutar den plågade legationsprästen sitt brev.
Mot vanligheten har Gondola ej bevarat någon avskrift av sitt svar – av diskretion? – varför detta är obekant. Men redan det faktum att Lesne blev kvar som legationspräst i Stockholm i ytterligare fem år visar att Gondola lyckades övertyga honom om var hans rätta plats var. Den förhoppningsvis lugnade Lesne återkommer aldrig till sitt personliga problem under sin fortsatta brevväxling med den apostoliske vikarien.
Brinnande iver
År 1763 underrättar Lesne den apostoliske vikarien om att en ny spansk ambassadör anlänt till Stockholm medförande en präst, abbé Thadeus O Sullivan. ”Han tycks vara en mycket rättskaffens prästman. Katolikerna kommer att få glädje av hans till synes brinnande iver. Han förefaller att vara en mycket god romersk katolik. Som Ni föreskrivit har han avlagt sin trosbekännelse inför pater Porsch (den kejserlige legationsprästen). Jag var närvarande och saken försiggick i vårt kapell.
Sullivan, som var född på Irland, hade i Paris blivit teologie doktor. Till sin läggning tycks han ha varit Lesnes motsats, i vart fall om man skall döma efter deras handstilar. Lesne skriver spretigt och slarvigt medan Sullivans bokstäver är jämna, sammanhängande och tydliga, vittnande om en trygg person med bestämda åsikter och tilltro till sig själv. Han antyder själv emellanåt att stockholmskatolikerna inte var odelat glada över honom; han ansågs införa en ny praxis och alltför strikt hålla på kyrkliga bestämmelser.
I den spanske legationsprästen fick Gondola en flitig rapportör. När Sullivan varit i Stockholm tre månader delger han Gondola sina första intryck av missionen i Sverige. Han är förfärad:
”Antalet fattiga katoliker är mycket stort och deras olycka är ännu större. De är fransmän och tyskar, nästan alla är arbetare med undantag av tre eller fyra familjer som sysslar med handel. Fransmännen, som i allmänhet är mer framgångsrika och inte så många, ägnar sig åt affärsverksamhet och är vid god hälsa medan tyskarna till största delen lever i en fruktansvärd misär. De kommer hit hundratals, med kvinnor och barn, i förhoppning om att få anställning vid fabrikerna så som man lovat dem. För att få dem att komma har man betalt deras resa. När de anländer finner de sig vara berövade allt och deras olycka ökas av att fabrikerna gått omkull så att de stå utan resurser och är ur stånd att kunna återvända till sitt hemland. Köld, hunger och nakenhet bryter ner dem. Deras stackars barn skriker efter bröd. Den misär som förorsakar deras död följer dem också efter deras bortgång. De dödas kroppar utsprider liklukt överallt, för de måste ofta ligga obegravda tio eller tolv dagar i den olyckliga familjens mitt, som inte kan betala kostnaden för en grav. Det tjänar inte mycket till att vi gör insamlingar för dem. De som kan ge något är få och de tröttnar på att ge.- Den outtröttlige pater Porsch är ständigt sysselsatt med att dela ut sakramenten åt dessa arma troende, som bär sitt öde med största resignation och innerlig fromhet. Abbe Lesne vakar uppmärksamt över fransmännens uppträdande och fullgör med iver sina tjänsteplikter. Själv har jag inte mycket att göra. Jag kan inte tyska och kan därför inte hjälpa pater Porsch.”
Sullivan ber Gondola göra de rika prelaterna i Tyskland uppmärksamma på deras landsmäns nöd. Gondola kommenterar dock inte ropet på hjälp; säger sig bara önska att han kunde skaffa något för fattigas understöd.
De närmaste åren ägnar sig Sullivan åt italienska och franska katoliker i Stockholm. Han beskriver sin verksamhet för Gondola: ”Jag är ledsen att jag måste meddela att flera av katolikerna inte har uppfyllt påskbuden. De förefaller dessutom vara nästan brottsligt likgiltiga. Jag har dock återfört några till deras plikt. Jag har offentligen uppmanat dem och särskilt predikat över Laterankonciliets bud, vilka har förvånat dem och fått några av dem, som inte har mottagit sakramenten på flera år, att besluta sig att avlägga en ödmjuk och uppriktig bikt över sin förvillelse. Jag besöker alla katoliker som kommer till vårt kapell. Jag försöker att vinna deras förtroende genom mildhet och vänlighet och när jag ser att de ger mig sin vänskap, griper jag tillfället att vänskapligen erinra dem om deras plikter. Kanske jag med tiden kommer att få flertalet att återvända. Det önskar jag oändligt och jag kan försäkra Er, Monseigneur, att det skulle vara den allra största tillfredsställelse som jag skulle kunna ha i denna värld.”
Några år senare kan Sullivan rapportera om till och med konversioner. Han har lovat att viga en irländare och en ung irländska, vars föräldrar är anglikaner, under förutsättning att flickan vill bli katolik. Detta har accepterats av flickan med glädje och av hennes fader ”efter några svårigheter”. Sullivan håller nu på att undervisa flickan och förbereda henne för bikt och kommunion. Han är ivrig: ”Jag intresserar mig mycket för dessa ungdomar som båda kommer från mitt land och jag känner en verklig glädje över att jag återför denna unga flicka i kyrkans sköte. Kanske jag med tiden kan föra dit också fadern och hans övriga barn.”
Nästa katekumen är en dansk prästdotter, gift med en italienare – ”som är en verklig hedersman trots att han är tandläkare”, anmärker Sullivan. Han har haft några religionssamtal med hustrun. Hon har uppskattat detta, kommer regelbundet till undervisning, fastar och ber och ämnar inom kort avlägga trosbekännelsen och mottaga sakramenten. Upptagningen sker inför den kejserlige legationsprästen i december 1771 och intygar för Gondola att den nya församlingsmedlemmen ”är för alla ett exempel på en god katolik”.
Dispenser
Det är inte bara råd legationsprästerna önskar få av Gondola. De begär framför allt dispenser av olika slag. Vanligen passar de på att komma med sina önskemål när de vid årsskiftena tillskriver den apostoliske vikarien för att vördsamt önska honom ett välsignelserikt nytt år.
De är tre katolska präster i Stockholm och varje söndag läses mässan i tre kapell och vid tre olika tidpunkter. Ändå anhåller alla legationsprästerna om tillstånd att få fira mässan två gånger på sön- och helgdagar. Ambassadörernas tjänstefolk och andra måste arbeta den tid då mässan läses för ambassadören och under somrarna bor ambassadörerna på landet, vilket medför att prästerna måste resa dit och tillbaka till staden för mässornas skull. Gondola lämnar omgående de begärda tillstånden, eftersom ”detta särskilda privilegium kommer att leda till Guds större ära, själarnas frälsning och till fördel för vår religion”.
Vidare är varenda legationspräst årligen angelägen om att utverka att katolikerna i Sverige skall få äta kött under fastetiden. Fisk är något sällsynt i Stockholm och mycket dyrt, upplyser de, och grönsaker finns inte. En annan gång åberopas att pesten härjat och att nöden är större än någonsin. De flesta av katolikerna är fattiga och tvungna att leva av sitt arbete och därför ur stånd att fasta, framhåller prästerna.
Den alltid tillmötesgående Gondola ger regelbundet fastedispens. ”Den heliga kyrkan, denna goda moder, har medömkan med sina stackars barn”, betonar han men tillägger ett år: ”Jag skulle gärna önska att katolikerna genom sitt exempel fick protestanterna att förstå att Kyrkans befallningar inte överstiger våra krafter och att ett verkligt botgörarsinnelag inte har några svårigheter att underkasta sig dessa.”
Äktenskapsdispenser är ett annat återkommande brevämne. Tillåtelse av den apostoliske vikarien behövs för att två katoliker, som är släkt med varandra eller varit faddrar i varandra familjer, skall få gifta sig med varandra. Dispens är angelägen: det finns ej många trosfränder i Stockholm att välja bland för giftaslystna katoliker och – framför allt – får de unga älskande ingen dispens är det risk att de blir lutheraner för att kunna gifta sig. Även i andra angelägenheter hotar katoliker med att anlita lutherska präster om de inte får sin vilja fram.
Något som också går som en röd tråd genom flera års brevväxling är de heliga oljorna. Gondola har från Wien skickat oljor för legationsprästernas förrättningar. Men oljorna har inte kommit fram. Prästerna påpekar saken flera gånger och Gondola säger sig inte förstå vart oljorna tagit vägen. Särskilt Lesne blir alltmer irriterad: ”Nu är det två år som vi är utan oljor. Förlåt mig, Ers höghet, men detta slarv tycks mig outhärdligt.”
Gondola slår ifrån sig: ”Det är inte alltid mitt fel när ni inte blir betjänade.” Han råder stockholmsprästerna att överlägga om bästa transportsätt för oljorna i framtiden. De katoliker som samlas i era kyrkor bör stå för kostnaderna, fastslår han.
Blandäktenskap
Det största bekymret för de katolska prästerna i Stockholm är de många blandäktenskapen. Problemet tas upp i brev på brev. Lesne berör det på nytt 1763: ”Vad gäller religionens framsteg i detta land kan jag bara meddela att den svagt håller sig vid liv. En del av katolikerna är endast tillfälligt här. De som bott här en längre tid blir ljumma genom de äktenskap som de ingår. Deras barn gifter sig med svenskar. Barn som föds i sådana äktenskap är enligt svensk lag tvungna bekänna sig till landets religion. Jag har alltid lidit av denna oordning och förstår inte hur katolska präster kan samtycka till sådana äktenskap. Jag har flera gånger predikat mot detta och har aldrig velat tillåta sådana äktenskap annat än om man har visshet om att barnen kommer att bekänna sig till vår religion. Att handla på annat sätt skulle vara att bryta ned i stället för att bygga upp. I Stockholm är detta tydligt, inga barn som fötts i sådana äktenskap bekänner sig till vår religion.”
Sullivan delar helt Lesnes uppfattning att ingen katolsk präst bör medverka till ett äktenskap mellan en katolik och en svensk lutheran. Men oväntat ställs han inför en sådan situation.
Nestorn bland legationsprästerna i Stockholm, franciskanen Anastatius Porsch vid kejserliga kapellet, som varit 25 år i Stockholm, insjuknade hösten 1769. Sullivan – som lärt sig svenska tillräckligt för att kunna utdela sakramenten – ryckte in som hans vikarie.
Det dröjde inte länge förrän Sullivan meddelade Gondola att han måste klaga på pater Porsch. Denne hade bett Sullivan att förrätta en vigsel och sagt att allt var i sin ordning. När kontrahenterna på vigseldagen infann sig med sina vittnen frågade Sullivan om de hade biktat sig. Brudgummen upplyste då att han var svensk och lutheran och att pater Porsch visste detta. ”Döm om min förvåning”, skriver Sullivan och skildrar hur han förklarat för brudparet att han omöjligt kunde viga dem, varefter han sänt iväg dem. Men brudparet hade omedelbart gått till pater Porsch som, så sjuk han var, vigt dem i sitt rum. ”Pater Porsch har utan skrupler välsignat många äktenskap av detta slag”, konstaterar Sullivan indignerat.
Porsch avlider och på begravningsdagens kväll sätter sig Sullivan och går igenom hans förrättningsregister. ”Det är förvånansvärt hur många äktenskap mellan katoliker och lutheraner eller kalvinister som denne pater välsignat”, rapporterar han efteråt till Gondola – fler än 30! Sullivan ber den apostoliske vikarien utfärda föreskrifter mot detta missbruk, ”som inte beror på annat än stor okunnighet och förakt för kyrkans lagar”.
Gondola är inte villig att ingripa hårt. Han nöjer sig med att förklara att den Heliga Stolen på allt sätt ogillar äktenskap mellan två personer av olika religion, särskilt om barnen har olyckan att bli tvungna att uppfostras i den protestantiska religionen. En katolsk präst bör låna sig till att förrätta vigseln endast om den protestantiske parten skriftligen lovar att omvända sig till den katolska religionen. Om Porsch säger Gondola: ”Må Gud vara barmhärtig mot honom och förlåta honom de fel han har begått.”
God kung, snål kejsare
Sullivan fick mycket att göra som vikarie för den sjuke kejserlige legationsprästen: ”Det kostar mig mycket möda och tröttar mig att dela ut sakramenten till tyskarna som alla bo i fabriker i stadens förorters utkanter. Och eftersom allt är täckt av snö och is sedan början av november är jag tvingad att varje dag ta antingen en vagn eller en släde på min egen bekostnad, för våra tjänsteförrättningar inbringar ingenting här. Jag följer bokstavligen Herrens bud: Du har fått gratis och skall ge gratis. – Jag är i arbete varje dag. Må Gud ge mig hälsa så att jag blir nyttig för alla dessa fattiga tyskar …”
Han ådrar sig en kraftig förkylning vid besök hos de sjuka i vinterkylan men bär sin börda tills en ny kejserlig legationspräst efter Porschs död in- – finner sig. Ideligen beklagar han sig hos Gondola över att han inte får någon ersättning av det kejserliga hovet i Wien för sitt arbete utan tvingas skuldsätta sig för att kunna resa ut och ge de tyska katolikerna sakramenten. Visst vet han att Konungarnas Konung kommer att belöna honom, men varför avhörs inte kejsaren med ett enda ord om hans avlöning?
Under tiden händer mycket på den politiska scenen i Stockholm.
Kung Adolf Fredrik avlider, vilket Sullivan genast meddelar Gondola. Hela nationen är i sorg, också katolikerna har förlorat mycket, förklarar han: ”Kungen hade ett stort antal katoliker i tjänst. Han hade fullt förtroende för dem. Hans mest hedrade kammartjänare var katoliker och han hade en särskild förkärlek för dem.”
Dödsfallet kommenteras av Gondola med en förhoppning om att Adolf Fredriks efterträdare, hans son, skall komma att vara lika god och välvilligt inställd gentemot katolikerna. Den 21 augusti 1772 har Sullivan en stor nyhet att berätta – ”en händelse som kommer att överraska hela Europa”. Gustav III har gjort revolution? Sullivan skildrar den i detalj och det är inte att ta fel på hos vem han har sina sympatier. Snarare fader än härskare arbetar den svenske kungen – ”som man verkligen kan kalla Gustav den store” – bara på att göra svenskarna lyckliga.
Den apostoliske vikarien lägger religiösa aspekter på den remarkabla statsvälvningen: ”Man får hoppas att den får goda följder och kanske också kommer att ha någon gynnsam inverkan vad gäller utövandet av vår religion. Jag ber Er underrätta mig om det finns någonting som tyder på det. Jag vet att fadern tyckte om katoliker, sonen skall alltså också ge dem sitt beskydd.”
Gondola fick rätt. Sju år senare genomdrev Gustav III religionsfrihet för utlänningar.
Sullivan kunde inte vidare följa den politiska utvecklingen. Han avflyttade på hösten 1772 med sin ambassadör till Petersburg. Det sista han skrev till Gondola innan han lämnade Sverige, gällde den uteblivna ersättningen: ”Jag har inte fått det minsta bevis på tacksamhet från det kejserliga hovet för att jag har betjänat dess kapell här under tio månader. Men jag tröstar mig med förhoppningen att jag förtjänat Ert gillande under hela denna tid som jag har tillbringat här.”
Gondola beklagar Sullivans avfärd och kejsarens tystnad. ”Gud ensam skall alltså vara Er lön.”
Men himmelsk belöning var inte Sullivan nog. Ännu 1782 – tio år efter det han vikarierat för Porsch – gjorde han en ny begäran hos den österrikiske kejsaren om gottgörelse för de tjänster som han gjort de fattiga tyska katolikerna i Stockholm.
Lättsam fransman
I slutet av sina brev bad Gondola ofta ödmjukt att bli ihågkommen i legationsprästernas böner och offer. Något som den apostoliske vikarien emellertid inte var beredd att göra avkall på utan tvärtom framhävde var, att endast han och ingen annan hade behörighet att ge en katolsk präst fullmakt att verka i Sverige. Detta förbisågs när en ny fransk ambassadör kom till Stockholm 1768. Ambassadörens präst, abbé Quentin Joseph Hanquet, hade försummat att i förväg begära Gondolas godkännande. Den nitiske Sullivan upptäckte detta och hjälpte till att sätta upp en ansökan till Gondola. Hanquet glömde emellertid att sända med ett intyg av biskopen i sitt hemstift om att han var lämplig för uppdraget. Gondola framhöll förargat att ett sådant intyg behövdes och gav till och med ambassadören en uppsträckning: ”Hur vill Ni att jag skall kunna godkänna en person som jag inte känner?” Men eftersom det var angeläget att ett katolskt kapell i ett protestantiskt land inte var utan präst sände Gondola om ock motvilligt fullmakten, förlitande sig på att ambassadören ”inte valt en präst, som samtidigt skall vara missionär och själasörjare, utan att Ni förvissat Er om hans skicklighet, kunnighet, iver och oklanderliga uppträdande”.
Efter tre års vistelse i Sverige rapporterade Hanquet till Gondola:
”Katolikernas antal har nu mycket minskats sedan kungen i Sverige har sänt hem den franska skådespelartruppen, men det återstår ännu tillräckligt många för att hålla oss få katolska präster sysselsatta. Jag har inte ännu haft olyckan att förlora något av mina får sedan hjorden har anförtrotts mig.- Våra katoliker är ganska fasta i sin religion, men tyvärr föga ivriga, och jag upprörs alltid över att se dem ingå äktenskap med lutheraner och gifta sig inför deras präster. Det är något som icke dess mindre händer ganska ofta och som verkligen smärtar mig. Jag ser inga medel att hindra detta missbruk.- Vad gäller uppbyggelse ser jag med glädje att största delen av våra församlingsmedlemmar och andra är ganska noga med att uppfylla sin påskplikt och ganska regelbundet hör mässan på påbjudna dagar. Det finns till och med några, fast ett mindre antal, som har en exemplarisk och alltid ihärdig fromhet.”
Hanquet har en positiv livssyn. Han lovordar det goda samarbetet mellan legationsprästerna och försäkrar att de genom sin omsorg och med hjälp av Gondolas böner söker stödja och stärka tron hos alla dem som bekänner den. Själv poet berättar han också att poeten abbé Michalessi, som varit i Sverige några månader, kommer att tillbringa vintern i Stockholm liksom en annan präst som reser med en spansk adelsman. Han tillägger: ”Det verkar som om Nordens kyla är ett objekt för utlänningarnas nyfikenhet. Men jag tror inte att de kommer att vänta på den andra vintern när de har upplevt den första.”
Omåttligt med arbete
Legationsprästerna uttalar sig i breven till Gondola uppskattande om sina arbetsgivare ambassadörerna. Inte minst Hanquet, som en tid tjänstgjorde under den store diplomaten greve de Vergennes, är nöjd: ”Denne minister förenar med skicklighet i fyrhandlingar den mest hängivna iver för religionen. Han uppbygger oss lika mycket genom sin fromhet som han förvånar oss genom sitt vetande. Hans exempel kan inte annat än ge nytt liv åt ljumma och vacklande personers tro.”
Pater Porschs efterträdare, franciskanen Verecundus Dahmen från Köln, råkade däremot illa ut. Han fick varken bo eller äta hos sin ambassadör, Widman, som dessutom ytterst sällan visade sig i det kejserliga kapellet. Dahmén – av tyngre läggning än Hanquet – gav en dyster bild av situationen vid sin ankomst till Sverige:
”Jag fann den katolska tron svag och katolikerna i hög grad förfallna till de otroendes seder och ohörsamma mot kyrkans påbud. Köttätande på förbjudna dagar var allmänt. Många som t.o.m. under flera år inte iakttagit budet om påskkommunion ansåg sig inte skyldiga att stå till svars härför. ”
Alla var dock inte ytliga och lättsinniga människor. De tyska katolikerna var mer lydiga mot kyrkan och Dahmén påpekar att en katolik, som lever på ett värdigt sätt, tycks åtnjuta gott rykte hos varje förståndig svensk.
Dahmén beskriver sin arbetsbörda för Gondola: ”Antalet tyska katoliker uppgår till omkring 400. Skörden är här stor, arbetarna få. Jag måste ensam varje sön- och helgdag undervisa i katekes, utdela kommunionen, sköta gudstjänster. Ständigt måste jag fara omkring i den vidsträckta staden, där katolikerna bor kringströdda, i regn och en myckenhet snö och den strängaste kyla. De fattiga är många och kan ej ge mig något. De flesta katoliker tjänar sitt uppehälle genom ylle och vävnadsspinneri; ytterst få äger pengar: Många är gifta med lutheraner eller kalvinister, vilket är beklagligt, eftersom barnen för så vitt ena parten är svensk bör följa dennes religion.”
I januari 1773 skriver Dahmén: ”Nästan alla våra katoliker lever i den största nöd och fattigdom. Till detta kommer att det i Stockholm härjar en pestfeber, som bortryckt nästan hälften av de våra. Nästan varje dag har jag utdelat den sista smörjelsen åt tre eller fyra. Dag för dag avtar mina krafter mer och mer. Det är inte förvånansvärt, här är omåttligt med arbete. Jag har en obetydlig lön som, fastän jag lever ytterst sparsamt, knappt räcker halva året. Baron Widman har inte ens gett mig en obol. Jag begärde bostad i hans palats men blev vägrad.”
Dahmén ber Gondola stödja honom när han skriver till Wien för att få sina ekonomiska förhållanden uppordnade. Lyckas inte det ser han sig tvungen att lämna Sverige och återvända till sitt kloster.
I ett samtidigt brev till kejsarinnan Maria Theresia skriver Dahmén: ”Jag skall trösta de fattiga, jag som inte vet att hjälpa mig själv. Jag skall dag och natt löpa genom regn, snö och blåst för att enligt min plikt vara de sjuka behjälpliga med sakramenten, jag som genomblöt inte kan skydda mig mot kyla och sjukdomar. Dock vill jag inte beskriva min tjänsts besvärligheter som oöverstigliga. Gud har bestämt mig för detta. Jag uthärdar dem så långt det är möjligt.”
Vare sig det skedde med Gondolas hjälp eller inte, så fick Dahmén slutligen bättre villkor. Han blev kvar i Stockholm också sedan den Heliga Stolen till följd av toleransediktet 1783 kunde börja förse katolikerna i Sverige med egna präster. Legationsprästerna behövde inte längre bekymra sig om den ljumma hjorden.
Källa:
Karton 54, D och E, Staatenabteilung Schweden, Haus-, Hof- and Staatsarchiv, Wien.