Knappast någon har kunnat undgå att märka att det i år är tvåhundra år sedan den franska revolutionens utbrott. Tidningarna, liksom radio och TV, har överflödat av artiklar och kommentarer. Och mer är att vänta. I ett senare nummer av Signum kommer även vi att ge vårt bidrag i form av en historisk översikt – med fokusering på något som hitintills ganska mycket kommit bort i den svenska debatten: kyrkan under revolutionen.
”Människorna föds och förblir fria och till rättigheter likställda.” Så lyder första paragrafen i nationalförsamlingens deklaration om de mänskliga rättigheterna. Texten hade tillkommit i en kommitté under ledning av abbé Emmanuel-Joseph Sieyes, generalvikarie i Chartres. Deklarationen – som inledningsvis ställer folket under Guds beskydd – är inte helt unik, den främsta modellen är staten Virginias Declaration of Rights. Men den franska deklarationen är inte nationell utan universell, det är människorna som föds och förblir fria – inte fransmännen. I denna universalitet ligger förklaringens bestående värde. Några veckor tidigare (natten till den 5 augusti) hade nationalförsamlingen avskaffat det gamla ståndssamhället med dess komplicerade privilegiesystem, liksom enväldet och kyrkans tionde. Detta skedde i relativt samförstånd, och med avgörande stöd ifrån en stor grupp av prästerliga representanter. Att revolutionen några år senare skulle övergå i ett skräckvälde där de medborgerliga rättigheterna brutalt kränktes kunde ingen då förutse
Idag uppfattar vi de mänskliga rättigheterna som något omistligt. Den katolska kyrkan går på många håll i spetsen i kampen för dessa rättigheter: likhet inför lagen, rätt till utbildning och yrkesval – utan inskränkningar på grund av ras-, religions- eller klasstillhörighet. Ändå måste man erkänna att särskilt religionsfrihetsprincipen ännu lång tid efter revolutionen, inte minst på grund av de nya rörelsernas antikyrkliga tendens, frenetiskt bekämpades av kyrkans ledning. Med visst fog hävdades att den skulle leda till relativism och sekularisering. Det var egentligen först vid Andra Vatikankonciliet som kyrkan officiellt bejakade principens positiva värde därtill inspirerad inte minst av den bekante amerikanske jesuiten John Courtney Murray.
Ändå var religionsfrihetsfrågan inte någon skapelse av 1789 års män. Den har en lång förhistoria. I tidigt modern tid kan man – inte minst ur ett franskt perspektiv – peka på åren efter Henrik IV:s kröning 1589. Vid denna tid stod Europa i brand. Reformationen och den tridentinska reformen splittrade familjer, landsdelar och hela nationer. Inte minst Frankrike härjades av oro och inbördeskrig. Henrik, som var protestant, accepterades inte av den katolska majoriteten. Läget såg hotfullt ut, till och med munkarna beväpnade sig inför den väntade slutstriden. Paris förberedde sig på stormning. Men så kommer vändningen: kungen blir katolik (”Paris är värt en mässa”) och en tid av nationell försoning inleds. Av personliga och politiska skäl beslutar kungen att protestanterna fortsättningsvis inte skall särbehandlas. Närmare hundra år av relativ religionsfrihet inleds i landet. Det är först vid 1600-talets slut som hugenotterna – i en ny våg av repression – drivs ur landet. (Det kan vara värt att notera att orsaken till att vi i Sverige aldrig haft något liknande massivt utdrivande beror på att vi först trehundra år efter Frankrike – från 1800-talets slut – fick vår första begränsade toleranslagstiftning.)
Ungefär samtidigt som hugenotterna – skyddade av en tolerans på bräcklig politisk grund – utdrevs ur Frankrike, formulerade en engelsman sina åsikter om tolerans i ett berömt arbete. Det var John Locke som 1689 uttryckte sina tankar i A letter concerning Toleration. Lockes tankar var inte nya eller originella, men han formulerade dem med en klarhet, som gjorde att hans arbete under lång tid utgjorde en förebild för toleranstankens förespråkare över Europa. I korthet menade Locke att kyrkan – till skillnad från staten – var en frivillig sammanslutning, och att statsmakten inte hade rätt att påbjuda vissa religiösa ceremonier eller trosuppfattningar eller förkasta andra (undantagna från toleransen var endast riktningar som praktiserade regler som stred mot gudomlig eller naturlig lag – t.ex. ateister och kannibaler, samt grupper som hotade den politiska ordningen, så som katolikerna ansågs göra).
Under 1700-talet växer skaran av personer som betonar individens rättigheter. I Frankrike drivs tankarna av upplysningsrörelsens centralgestalter. I den stora franska encyklopedien, som utkom vid 1700-talets mitt, finns flera artiklar som hävdar toleranstanken. Bland annat beräknas det, med pedantiskt fantasifull exakthet, att fanatism och förföljelser orsakat döden för 33 095 290 personer. För många framstod Voltaire som åsiktsfrihetens främste talesman. Det påstås att han i ett brev till en upplysningskollega skrivit: ”Jag tar helt avstånd från era åsikter och kommer ändå in i döden att slåss för er rätt att uttrycka dem.” Hans berömda Traktat om toleransen (1763) har blivit ett klassiskt arbete, läst och beundrat av många också i Sverige redan i Voltaires samtid. Att Voltaire själv hade svårt att leva upp till sina toleransideal, inte minst i umgänget med katoliker, är i detta sammanhang en annan fråga.
De mänskliga rättigheterna – religiös, social och politisk frihet – hade alltså en lång förhistoria Måhända hade denna mentala omstrukturering kunnat ske även utan 1789 års händelser. Vi gör klokt i att inte överbetona korta och spektakulära förlopp. Vi får inte heller i jubileumsyran glömma en annan revolution, som på djupet omformat Europa och världen under de senaste tvåhundra åren, och som knappast alls har något att göra med händelserna i Frankrike. Givetvis syftar jag på den väldiga ekonomiskt-tekniska omvandling som vi kallar den industriella revolutionen eller industrialismen, och som verkat mer genomgripande och mer obevekligt än något annat skeende i modern tid. Denna kraft nådde Sverige på allvar vid 1800-talets slut och omvandlade på kort tid det agrara och fattiga landet till en modern industrination. Vid samma tid gör det socialdemokratiska partiet sitt intåg på den nationella scenen. SAP bildades våren 1889: nu får de gamla revolutionära parollerna nytt liv: jämlikhet, frihet och broderskap är termer i vilka partiet gärna sammanfattade sitt budskap. Det går inte att frånkänna socialdemokraterna den betydelse de har i byggandet av det moderna välfärdssamhället. I dag i bland annat kampen för de mänskliga rättigheterna driver partiet frågor som också kyrkan känt angelägna.
En förutsättning för industrialismen var självfallet den vetenskapliga revolutionen. Sakta växer naturvetenskapen fram som en alltmer självständig och dynamisk kraft. Men i början stod den fortfarande på ostadiga ben. En gång i tiden, ja långt in på 1800-talet kunde man argumentera för naturvetenskaplig forskning genom att hänvisa till religionen. Man hävdade att naturvetenskapen kunde ge oss insikter om skapelsens skönhet, komplexitet och ändamålsenlighet, att allt i detalj var logiskt och avslöjade existensen av en vis, god och mäktig skapare. Så kunde man hävda att naturvetenskapen var värdefull därför att den stödde religionen. Det argumentet är inte längre gångbart. Också naturvetenskapen har blivit autonom.
Apropå socialdemokratin så finns det en punkt på partiprogrammet som man haft påfallande svårt att förverkliga – trots stöd under senare år från många andra goda krafter – nämligen avvecklandet av statskyrkosystemet. Den som läser Ola Tjörhoms bidrag i detta nummer av Signum ställer osökt frågan: är de nordiska statskyrkorna de sista bastionerna av l’ancien regime?
Tre revolutioner som på gott och ont förändrat världen, som i vissa avseenden verkat splittrande, men som också på nytt knutit samman Europa. Det gemensamma arv som till dels förskingrades vid reformationen har åter börjat sammanföras. Är vår kontinent år 1989 på väg mot en ny enhet. Inte minst den nuvarande påven har vid upprepade tillfällen betonat denna europeiska enhet, och framhållit vikten av att den bygger på kontinentens kristna arv. Samme påve framhåller ständigt religionsfrihetens princip och minoriteternas rättigheter (så vid fredsbudskapen nyårsdagen 1988 och 1989). När Johannes Paulus II i juni kommer till Sverige är det således inte en tillfällighet att han planerar att i aulan i Uppsala universitet hålla en föreläsning om de mänskliga rättigheterna. Så binds på ett paradoxalt satt en viktig händelse i Frankrike sommaren 1789 samman med skeenden i Sverige sommaren anno -89.