Kyrkans budskap gäller Gud och människans yttersta bestämmelse, frågor som på det djupaste planet har präglat den europeiska kulturen. Hur skulle vi egentligen kunna föreställa oss Europa utan denna transcendenta dimension?
Två visioner om Europa
Sedan det på Europas mark utvecklats tankar som steg för steg eliminerat Gud från synen på världen och människan, finns det nu två motsatta visioner i ett spänningsfält mellan tron och den agnostiska (eller understundom även ateistiska) humanismen. Trons perspektiv säger att lydnaden mot Gud är källan till den sanna friheten, som aldrig innebär rent godtycke utan mål, utan är en frihet till sanningen och det goda, dessa båda storheter som alltid ligger utanför människans förmåga att helt tillägna sig. På det etiska planet kan denna grundhållning översättas så att man accepterar handlingsnormer som dikteras av förnuftet eller härrör från Guds ords auktoritet och som människan inte förfogar godtyckligt över alltefter modenas och intressenas växlingar.
Den motsatta hållningen innebär att skapelsen vägrar att underkasta sig Gud eller sanningens och det godas transcendenta ordning. Den ser människan som alltings utgångspunkt och slutpunkt och samhället med dess lagar, normer och planer som människans absolut suveräna område. Etiken får där ingen annan motivering än den allmänna rättskänslan, och den individuella friheten tyglas inte av något annat än det som samhället anser sig böra ålägga den ene för att trygga friheten för den andre. På vissa håll ses den samhälleliga och politiska friheten, en gång erövrad när man omstörtade den gamla ordningen grundad på religionen, som detsamma som utträngandet av religionen till samhällets marginal eller rätt och slätt ett avskaffande av det man uppfattar som en alienation. På motsatt håll finns hos vissa troende den motsatta tendensen, att man anser att man blott kan återvända till tron om man också återvänder till den gamla ordningen, som ofta idealiseras. Dessa båda motsatta attityder kan inte bringa någon lösning förenlig med det kristna budskapet och med Europas genius. Där den medborgerliga friheten finns och den fulla religionsfriheten är garanterad har i själva verket tron allt vinna på att utmanas av otron, och ateismen kan inse sin begränsning genom att utmanas av tron.
Inför dessa olika synsätt är lagens högsta uppgift att garantera alla medborgare rätten att leva enligt sitt samvete och i överensstämmelse med de normer som förnuftet inser vara en naturgiven moralisk ordning.
Det är inte längre möjligt att förguda samhället
Vid denna punkt syns det mig viktigt att påminna om att det är i kristendomens jordmån som det moderna Europa har skördat den princip – ofta glömd under sekler av ”kristendom” – som på det mest grundläggande sättet styr dess offentliga liv: jag menar den princip som för första gången proklamerades av Kristus, distinktionen mellan ”det som tillhör kejsaren” och ”det som tillhör Gud” (jfr Matt 22:21). Denna väsentliga skillnad mellan å ena sidan det yttre ordnandet av det jordiska samhället och å andra sidan personens autonomi framstår i tydligt ljus utifrån de båda gemenskapernas respektive egenart: den politiska gemenskapen, dit varje medborgare hör med nödvändighet, och den religiösa gemenskapen, dit den troende hör av fritt val. Efter Kristus är det inte längre möjligt att förguda samhället som kollektiv storhet, något som uppslukar människan som person och hennes bestämmelse, detta som inte kan reduceras till något inomvärldsligt. Samhället, staten och den politiska makten hör till denna världens ordning, som alltid växlar och alltid kan förbättras. Inget politiskt system kan någonsin upprätta Guds rike, den eskatologiska fullbordan, här på jorden. De politiska formerna av messianism utmynnar oftast i de värsta formerna av tyranni. De ordningar som ett samhälle väljer kan aldrig ha evig giltighet och kan inte heller åstadkomma allt det goda till vilket människan strävar. Framför allt kan det inte ersätta samvetet eller hennes sökande efter sanningen och det absoluta.
Statens offentliga liv och goda ordning vilar på de enskilda medborgarnas dygd. Den inbjuder alla att låta det allmänna bästa komma i första rummet, framför den enskildes intressen, och att inte upphöja till lag annat än det som objektivt är rätt och gott. Redan de gamla grekerna hade upptäckt att det inte kan existera någon demokrati utan att alla underkastar sig lagen, och att det inte kan finnas någon lag som inte är grundad på sanning och rätt.
Att säga att det är den religiösa gemenskapens uppgift, och inte statens, att styra ”det som tillhör Gud”, det innebär att man sätter en hälsosam gräns för mänskligt maktutövande. Den gränsen är samvetets område, det yttersta ändamålet, tillvarons yttersta mening, öppningen mot det absoluta, strävan mot en fullkomning som aldrig uppnås men som sporrar till ansträngning och inger viljan att välja rätt. Alla tankeriktningar på vår gamla kontinent borde reflektera över de dystra perspektiv som öppnar sig när man vill utesluta Gud ur det offentliga livet, Gud som yttersta instans för etiken och den högsta garanten mot människans maktmissbruk mot människan.
Vår europeiska historia visar i rikt mått hur ofta gränserna mellan ”det som tillhör kejsaren” och ”det som tillhör Gud” har överskridits i båda riktningar. Den medeltida latinska kristenheten – för att bara ta ett exempel – som ju utarbetade en teori om staten som naturlig ordning, och detta med utgångspunkt i den stora aristoteliska traditionen, undgick själv inte alltid den integralistiska frestelsen att utesluta alla dem som inte tillhörde den sanna tron ur samhällets gemenskap. Den religiösa integralismen, som inte upprättar några råmärken mellan trons och det civila livets områden, och som fortfarande har sina anhängare i vissa läger, synes oförenlig med Europas sanna anda, sådan den formats av det kristna budskapet.
Ett program för Europa av i morgon
Andra kontinenter upplever i dag en löftesrik symbios, mer eller mindre djupgående, mellan kristen tro och kulturen. Efter nästan två tusen år uppvisar också Europa ett aktningsvärt exempel på kristendomens kulturella bördighet, som enligt sitt väsen inte kan inskränkas till den privata sfären. Kristendomen är i själva verket en kallelse till offentlig bekännelse och aktiv närvaro på livets alla områden. Det är också min plikt att kraftigt understryka följande: kommer den religiösa och kristna grundvalen för denna kontinent i framtiden att bli undanträngd som inspirationskälla för etik och samhällsbyggnad, då förnekas inte bara hela det europeiska förflutna utan också en framtid värdig den europeiska människan – och jag menar varje europé, vare sig troende eller icke – sätts på spel.
Slutligen vill jag peka på tre områden där Europa – förenat i framtiden, öppet för den östra delen av kontinenten, frikostigt mot den andra hemisfären – borde återta sin roll som en fyrbåk för civilisationen:
– Främst gäller det att försona människan med skapelsen, att vaka över naturens rikedom, skydda fauna och flora, luften och vattnen, den känsliga jämvikten, de begränsade resurserna, skönheten som prisar Skaparens härlighet.
– Därefter att försona människan med sin like, att acceptera varandra som européer med olika kulturella traditioner och tankefamiljer, att välkomna främlingen och flyktingen, att öppna sig för andra kontinenters andliga rikedomar.
– Slutligen att försona människan med sig själv, ja att arbeta på att återupprätta en helhetssyn på människan och världen som tar hänsyn till hela verkligheten, till värn mot den samhällsform som bygger på misstänkliggörande och avhumanisering, en vision där vetenskapen, tekniken och konsten inte utesluter varandra utan inbjuder till tron på Gud.
Översättning Anders Piltz
Kommentar
Debatten om Europa som har en långt vidare innebörd än den om Sverige skall ansluta sig till den Europeiska gemenskapen (EG), har sedan någon tid tillbaka tagit ny fart. Inför skapandet av en inre ekonomisk marknad i Europa 1992 ställs vårt land inför en rad frågor som av naturliga skäl domineras av ekonomiska aspekter, men där de politiska och sociala konsekvenserna för det svenska samhället och den svenska välfärdsstaten kommer att bli betydande. Den redan idag mycket inflytelserika byråkratin i Bryssel, representerad av tjänstemän som är utnämnda av sina regeringar, väcker farhågor om Sveriges förmåga att hävda sin politiska och sociala profil och sin ordning som i mångt och mycket kan anses vara föredömlig.
Europas framtida utveckling kommer heller inte att sakna problem: dess trots alla blodiga krig gemensamma historia, dess trots alla regionala och nationella skillnader gemensamma kulturella arv är hotat att trängas undan av synen på ett Europa som ett ekonomiskt starkt block som kan hävda sig i konkurrensen med USA och Asien. Frågan om Europa håller på att glömma sitt kulturella och andliga arv (och vad som utgör detta arv) framstår som en ödesfråga.
Den katolska kyrkan är inte likgiltig inför den europeiska integrationen. Dess historia är både tragiskt och fruktbärande sammanvävd med Europas: hon är ett av de element som har präglat Europa.
Den katolska kyrkans intresse för Europas framtid tar sig bl.a. uttryck i att hon medarbetar i många europeiska institutioner, som t.ex. i förhandlingarna om säkerhet och samarbete i Europa (sedan 1972). Påvarna har vid upprepade tillfällen givit sitt helhjärtade stöd åt den europeiska integrationen och vid dessa tillfällen framhävt synpunkter på det den katolska kyrkan anser sig kunna uttala sig om: mänskliga rättigheter, religionsfrihet och kristendomens betydelse som en garant och inspirationskälla till en social och human utveckling av samhället. Däremot avstår man helt från politiska och ekonomiska ställningstaganden (se vidare: Signum 1987, sid. 273 ff.). 1977 grundades den europeiska biskopskonferensens råd, vars årsmöte i höstas hade förlagts till Sigtuna.
Påven Johannes Paulus II: s fyrtionde resa (8–11 oktober) gick i år till Frankrike, närmare bestämt till stiften Strasbourg, Metz, Nancy och Mulhouse. Men den egentliga anledningen till denna resa var emellertid ett besök hos de olika europeiska institutionerna i Strasbourg: Europarådet, Europaparlamentet, Europa-domstolen för de mänskliga rättigheterna.
Det viktigaste besöket den första dagen var besöket hos Europarådet, grundat 1949, den största politiska europeiska organisationen, med 21 medlemsländer, däribland Sverige, Norge, Danmark och Island. Europarådet som representerar 385 miljoner invånare har inte någon lagstiftande uppgift men fungerar som en mellanstatlig institution med uppgift att framför allt försvara den parlamentariska demokratin och de mänskliga rättigheterna. Bland de 130 konventioner som Europarådet har röstat igenom är Konventionen om de mänskliga rättigheterna av särskild betydelse och unik i sin art. I motsats till FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948) är Europarådets konvention från 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ett internationellt avtal, vars efterlevnad kontrolleras genom särskilda institutioner, bl.a. genom Europa-domstolen. Sverige har ratificerat denna konvention 1952, dock med ett förbehåll angående föräldrarätten att fritt välja religiös undervisning i skolan.
Inför Europarådet uppmanade påven de europeiska folken att stärka medvetandet om den gemensamma identiteten. Han framhöll bl.a. att om Europa vill vara troget sig självt måste alla krafter samlas för att å ena sidan respektera de olika regionernas och de olika folkens (ej staternas!) särskilda traditioner och å andra sidan återupptäcka rötterna till den gemensamma andan som har präglat Europa. I detta sammanhang påminde påven om den betydelse kristendomen har haft för framväxten av den europeiska synen på människan och världen. Trots alla skilda åsikter i ett alltmera pluralistiskt Europa är det kristna arvet alltjämt ett bärande element i den europeiska identiten.
Den polskfödde påven gjorde sig vidare till talesman för miljoner människor i östländerna som känner stark samhörighet med Europa på grund av en gemensam historia. Dessa länder hoppas på de europeiska ländernas enhet och solidaritet.
”Projektet Europa” – fortsatte påven – har efter andra världskrigets fasor initierats av män som Jean Monet, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi och Robert Schuman som ett svar på den ångest och de nya förhoppningar som människorna hyste efter de blodiga krigsåren. Han citerade Robert Schuman som har beskrivit den ide som Europas fäder hoppades skulle bli verklighet: ”Att tjäna en mänsklighet som äntligen är befriad från hat och fruktan, och som efter alltför många år av motsättningar och fientlighet åter lär sig den kristna broderligheten.”
Det mest betydelsefulla talet höll påven på resans sista dag inför Europaparlamentet som består av 518 ledamöter valda av ca 330 miljoner invånare i EG:s 12 medlemsländer. Europaparlamentet har ett visst ansvar i budgetfrågor, rådgivande funktioner vid lagstiftningen och en allmän kontrollfunktion över de 12 medlemsstaternas gemensamma institutioner.
Huvuddelen av påvens tal som väckt stor uppmärksamhet har vi ovan dokumenterat i översättning från den franska originaltexten. Det var vid detta tillfälle som den nordirländske parlamentsledamoten och protestantledaren lan Paisley protesterade mot påven med störande rop och ett plakat på vilket han hade skrivit: ”Påven Johannes Paulus II. Antikrist”. Lord Plumb, parlamentets president, lät föra ut lan Paisley ur salen.
I det inledande avsnittet pläderade Johannes Paulus II för ett starkare kulturellt samarbete de europeiska folken emellan, för en förstärkning av de politiska strukturerna i Europa och för en utvidgning av den europeiska gemenskapen till att omfatta också Östeuropa, ”den andra lungan av vår gemensamma europeiska kultur”. Vidare påminde han det europeiska parlamentets ledamöter om deras ansvar gentemot folken i tredje världen.
I centrum för hans tal står förhållandet mellan kristendomen och den nyare tidens sekulära stat. Inför skapandet av den inre marknaden i Europa och inför firandet av 200-års jubileet av den franska revolutionen (1789) påminner han om att den europeiska kulturen ”på det djupaste planet har präglats av frågan om Gud, och efter människans yttersta bestämmelse”. Avsnittet om förhållandet mellan kyrkan och staten är å ena sidan en protest mot alla former ”där samhället som kollektiv storhet uppslukar människan som person”, men å andra sidan är detta avsnitt (också självkritiskt) riktat mot alla former av ”religiös integrism som inte upprättar några råmärken mellan trons och det civila livets områden”.
Europa av idag genomgår en snabb sekularisering som blir tydlig i kyrkornas förändrade ställning hos befolkningen. Gentemot de kritiker som menar att Johannes Paulus II ser in i en sjunkande sol (med anspelning på att begreppet Europa är besläktat med det semitiska ordet för mörker, ereb, och betyder ”solnedgångens land”, Signum 1987, 274) försvarar påven ”kristendomens kulturella bördighet” och dess närvaro i en tid i vilken Europas kultur och civilisation är hotad i sina grundvalar. Kristendomen ”kan enligt sitt väsen inte inskränkas till den privata sfären”, utan den är ”i själva verket en kallelse till offentlig bekännelse och aktiv närvaro på livets alla områden”.
Frans-J. Holin