I slutet av oktober hade jag tillfälle att med en grupp finska katoliker besöka katolska församlingen i Tallinn. Men tanke på den politiska utveckling som pågår nu i Sovjetunionen, och särskilt i Balticum, tog jag tillfället i akt och ställde några frågor till fader Rein Ounapuu, församlingens kyrkoherde. Trots församingens storlek och sammansättning har fader Ounapuu spelat en viktig roll i den nuvarande estniska samhällsdebatten genom att tillsammans med två andra kristna kyrkoledare grunda det Estniska Kristna Förbundet, som vill försvara och främja de kristnas rättigheter på det lokala planet.
Hur vill du beskriva det nuvarande läget i den estniska kyrkan?
Under Estlands självständighet hade katolska kyrkan elva församlingar, sex kyrkor, fjorton präster; en biskop och två tidskrifter på estniska. Allt detta försvann när Stalins trupper erövrade oss. Vår biskop, Eduard Profitlich, blev tillfångatagen och ännu idag vet ingen vilket öde han gick till mötes. Prästerna arresterades också eller flydde västerut, kyrkorna beslagtogs och katolikerna i allmänhet antog en låg profil. Stalin lyckades kort sagt ödelägga kyrkan. Verksamheten återupprättades 1952 då Fader Mikelis Krumpans, en lettisk präst, övertog församlingen. Under 32 år fungerade han som ensam präst här i Estland, utan biskop, och med en skara huvudsakligen polska eller litauiska katoliker som alltid varit mycket försiktiga i att yttra sig om politiska frågor. Detta var läget när jag tog över förra året. Skillnaden är den att vi nu har en grupp unga ester som inte är rädda att säga ifrån. Men vi är fortfarande utan biskop och myndigheterna beviljar inte att jag får en medarbetare, trots att det finns två estniska seminarister som snart är klara för prästvigning.
Vad betyder det att vara engagerad katolik i Estland?
De praktiska, vardagliga svårigheter som människor har att handskas med omöjliggör ett djupt engagemang bland lekmännen. Tiden går åt till det materiella, att leta efter bostad, att stå i kö, etc. Många har två arbeten för att överhuvud taget kunna klara sig. Högutbildade människor har det svårast. En nyanställd lärare, till exempel, tjänar endast 120 rubel per månad. Hur ska man då begära att folk skall engagera sig i kyrklig verksamhet? Att vara katolik är att ge en absurd tillvaro mening, att odla hoppet om en bättre framtid, och att vittna om Guds kärlek och Jesu Kristi frälsning. Mera kan jag inte begära av mina församlingsbor.
Hur bedömer du det politiska läget just nu?
Läget är mycket instabilt, därför att vi inte kan lita på Moskvas ord. Vi tror inte att den nuvarande utvecklingen kommer att fortsätta mycket längre, ty det som vi egentligen strävar efter här i Estland är självständighet, och det är ett krav som Moskva aldrig kommer att tillmötesgå. Kommunismens egen logik utesluter en sådan utveckling och Moskva är mycket rädd för Sovjetunionens upplösning.
Du låter pessimistisk.
Eftersom vi litar på Gud kan vi hoppas på bättre dagar. Dessutom visar årets händelser att det som var otänkbart bara för ett år sedan plötsligt kan bli verklighet. Därför har vi rätt att hoppas på självständighet, ty detta är egentligen den enda lösningen på Estlands svåraste problem.
Vilken roll tillskriver du Folkfronten i detta sammanhang?
Risken är stor att Folkfronten kommer att svika estert4., Glöminte att Folkfronten huvudsakligen består av kommunister. Medlemmarna är män som under Brezjnev avlägsnades ur kommunistpartiet därför att de då betraktades som alltför progressiva och intellektuella. Följdaktligen blev de besvikna på marxismen, men sökte fortfarande att på något sätt göra en politisk karriär. Folkfronten är deras revansch.
Men du tror alltså inte att Folkfronten kommer att driva de krav som du framför?
Jag tror att Folkfrontens medlemmar kommer att rätta sig efter omständigheterna och söka kompromisslösningar. Men att göra eftergifter i dessa frågor är, enligt ruin mening, att äventyra Estlands framtid och folkets hopp.
Kan kyrkan göra något?
Om du menar katolska kyrkan är svaret nej. Vi är alltför få och betraktas inte som ett hot mot etablissemanget. Däremot kan alla kristna tillsammans spela en stor roll i den framtida utvecklingen. I maj i år grundade jag tillsammans med Ardalion Keskula, en ortodox, och Einar Soone, en luthersk pastor, det Estniska Kristna Förbundet. Med denna organisation vill vi försvara de kristnas rättigheter och ställa vissa krav som vi tycker är viktiga. Det gäller framför allt religiös undervisning. Som bekant garanterar den sovjetiska författningen religiös frihet, men religiös undervisning eller propaganda är absolut förbjuden. Däremot är ateistisk propaganda inte bara tillåten utan också gynnad. Detta tycker vi är orättvist. Därför skall vi kämpa för rätten att ge katekesundervisning åt våra barn, trycka våra egna böcker, och även få bedriva samhällsnyttig verksamhet som till exempel att besöka sjuka och gamla. Vi har alltså praktiska målsättningar.
En sista fråga? Vad betyder perestrojka för dig?
Kommunistiska slagord betyder ingenting i Estland. Vi är trötta på ord. Vi vill se gärningar.