”To, communicate with Mars, converse with spirits
To report the behaviour of the sea monster,
Describe the horoscope, haruspicate or scry,
Observe disease in signatures, evoke
Biography from the wrinkles of the palm
And tragedy from fingers; release omens
By sortilege, or tea leaves, riddle the inevitable
With playing cards, fiddle with pentagrams
Or barbituric acids, or dissect
The recurrent image into pre-conscious terrors
To explore the womb, or tomb, or dreams; all
these are usual
Pastimes and drugs, and features of the press:
And always will be, some of them especially
When there is distress of nations and perplexity
Whether on the shores of Asia, or in
Edgware Road.
Mens curiosity searches past and future
And clings to that dimension. But to apprehend
The point of intersection of the timeless
With time, is an occupation for the saint –
No occupation either, but something given
And taken in a lifetimes death in love,
Ardour and selflessness and self-surrender.
For most of us, there is only the unattended
Moment, the moment in and out of time,
The distraction fit, lost in a shaft of sunlight,
The wild thyme unseen, or the winter lightning
Or the waterfall, or music heard so deeply
That it is not heard at all, but you are the music
While it lasts. These are only hints and guesses,
Hints followed by guesses; and the rest
Is prayer, observance, discipline, thought
and action.
The hint half guessed, the gift half understood,
is Incarnation.”
Det citerade är från T S Eliot, The Dry Salvages, den tredje av de fyra kvartetterna, publicerad 1941. Tyvärr är Thomas Warburtons översättning drabbad av missuppfattningar och egendomligheter; i det citerade stycket översätts t.ex. Incarnation med ”Förkroppsligandet”.
I år är det 100 år sedan Thomas Stearns Eliot föddes i USA. Redan en känd poetisk avantgardist och kritiker, utgivare av tidskriften Criterion, upptogs han 1926 i Church of England genom dop (hans familj var unitarisk) och konfirmation. Han tillhörde alltid den anglokatolska observansen, var kyrkvärd i sin Londonförsamling och en betydande lekmannarepresentant för den högkyrkliga riktningen inom anglikanismen. Hans tro kände inga andra skillnader i förhållande till den romersk-katolska än erkännandet av påvens överhöghet. Bland teologiska motiv i hans diktning intar jungfru Maria och skärselden framträdande platser.
I det citerade stycket gör Eliot en viktig boskillnad mellan vad vi idag skulle kalla ”nyandlighet” å ena sidan, traditionell kristen tro och praxis å den andra. Skiljelinjen går mitt i en rad: ”But to apprehend …”
Uppräkningen av nyandligheter skiljer sig givetvis något, men knappast grundläggande, från vad som skulle vara relavant i dag, femtio år senare. Umgänget med rymden är snarast intensivare, horoskopet spelar en relativt större roll, kristallkulan, spelkorten och tebladen har delvis bytts ut mot modernare medel för att avslöja framtiden. Grafologins makt har vi ju endast alltför smärtsamt blivit medvetna om.
Drogerna har onekligen blivit mer sinistra än barbituraterna, psykoanalysen och dess avskuggningar är minst lika aktuella. ”Allt detta är förströelser, droger och specialavdelningar i pressen.” Det sista är väl än mer påfallande idag, då sidorna för terapi, nyandlighet och privatreligion har en framträdande plats också i den seriösa pressen. (Tomas Tranströmer konstaterade ju om Gud i sin första diktsamling: ”Men Han är också oföränderlig/och därför sällan observerad här.”)
”Människans nyfikenhet genomsöker det förflutna och framtiden och håller fast sig vid denna dimension./ Men att förstå skärningspunkten mellan det tidlösa/ och tiden är ett helgons värv- ”. Skärningspunkten mellan tiden och det tidlösa är ju ett huvudmotiv i Fyra kvartetter, och är för Eliot en bild för den centrala kristna övertygelsen, inkarnationen, Guds människoblivande, där det eviga förenar sig med historien. I en rad bilder, vilka återkommer på andra ställen i kvartetterna, antyder Eliot möjligheter att ana mysteriet; doften av vildtimjan, åskblixten om vintern, det dolda vattenfallet. Men avgörande är inte dessa antydningar och gissningar, utan att ”resten är/bön, observans, disciplin, tanke och handling.”
Alltså inte ”andlighetens” nyfikna utforskande av förflutet och kommande, inte de privatreligiösa upplevelserna. I Little Gidding, den sista kvartetten, återkommer Eliots osentimentala, ”torra” budskap: ”You are not here to verify/Instruct yourself, or inform curiosity/Or carry report. You are here to knee Where prayer has been valid.” Upplevelserna, sökande i det förgångna eller det kommande, är inte trons fäste, utan bönen och disciplinen, tanken och handlingen. Är man övertygad om att tron på det centrala kristna mysteriet är något annat än tidens andliga sökande och skådande, är Eliots vers minst lika aktuell idag.
Eliot hade alltså inga svårigheter att skilja mellan de olika kategorier av icke-materialister som Jan Myrdal nyligen, med ett mera expressivt än nyanserat språkbruk, kallade ”nyfnoskianer” respektive ”papister”.