I de östasiatiska kulturerna spelar draken sedan årtusenden en väsentlig roll som en del av det kosmiska samspelet. Särskilt viktig är han i Kina, där drakar figurerar i folkliga bruk och trosföreställningar och utgör ett av de viktigaste motiven i bildkonsten och hantverket. Ett smakprov på detta visar Östasiatiska museet i Stockholm med anledning av att 1988 är drakens år i den kinesiska tideräkningen, som bygger på en cykel av tolv år, vart och ett förbundet med ett visst bestämt djur. Trots att man tveklöst har översatt den kinesiska beteckningen till det europeiska ordet drake, är skillnaden mellan drakar i Öst och Väst fundamental. De är båda flygande ormar med övernaturlig förmåga, men där upphör likheten.
De europeiska drakarna är stridbara och ofta eldsprutande, de vaktar över dolda skatter och tvingar gärna fram en tribut av oskyldiga unga flickor, innan de blir förgjorda av någon hjältemodig riddare. I Kina är drakarna däremot i stort sett välvilliga väsen och förbundna med vattnen. De vistas i floder och sjöar men också i regnmolnen, och det är de som avgör om regnen skall falla i rätt mängd och därigenom råder över liv eller död för människorna.
Drakarna är väsen laddade med kraft, och bilder av dem var efterfrågade i de mest skilda sammanhang. De pryder speglar och taktegel, penselhållare och lacker och särskilt gärna porslinet. De förbands också med den kejserliga makten och blev under de sista kinesiska dynastierna så hårt knutna till kejsartronen att de kunde uppfattas som den givna symbolen för hela riket. Höga funktionärer vid hovet och i förvaltningen kunde som en viktig hedersbetygelse få tillstånd att bära dräkter med invävda eller broderade drakar.
Med buddismen kom också en rad av indiska gudomligheter och andra väsen till Kina, och dit hörde naga, motsvarigheten till draken men på indiskt sätt förbunden med meditation och vägen till den förlösande insikten. Kinesiska teoretiker har noterat många drag och egenheter hos draken, t.ex. hans likheter med vitt skilda jordiska djur. I stort sett är drakarna flygande ormar med fyra klobesatta tassar och därtill ett behornat huvud med vissa drag av häst. Vingar är mer ovanliga, men framställningar av drakar gör ofta ett mycket starkt intryck av lekfull flykt bland molnen. Ofta vakar han över en pärla, som kan uppfylla önskningar.
Vitt spridda festligheter förbands med danser, där man framställde drakar, och med drakprydda båtar, i vilka man rodde ceremoniellt ut över vattnen. De många exemplen på kinesiskt konsthantverk visar ett överflöd på drakar, men hans djupt hemlighetsfulla karaktär visas bäst i tuschmåleriet, där han bara skymtar bland molnen.
Istället för en vanlig utställningskatalog har Mette Siggstedt gjort en presentation av ämnet under titeln Drakens År, där de flesta föremålen är återgivna i bild. Åtskilliga detaljer hjälper läsaren att få ett begrepp om den centrala roll draken spelar i uppfattningen av kosmos. Särskilt intressant i sammanhanget är ett gravfynd från omkring 4000 f Kr, gjort så sent som ifjol. Där ligger den döde mellan två figurer i musselskal, ungefär i hans egen längd, varav den ena helt tydligt är en drake, medan den andra är ett fyrfotadjur av mer obestämd art. Kanske kan den vara en tiger; i senare kinesisk tid uppfattas nämligen tigern som drakens stora kontrast och motpart.
Inför en så raffinerad och traditionsrik kultur som den kinesiska är det lätt för åskådaren att fastna på ytan, men här har man en välkommen möjlighet att få en mer fördjupad uppfattning om en av de viktigaste varelserna i den kinesiska synen på världen. Samtidigt är det en lättsam presentation av ett rikt material, där man kan njuta av den rent hantverksmässiga skickligheten i föremål från två och ett halvt årtusenden, med en naturlig tonvikt vid de sista fyra- eller femhundra åren. Just sådana små men genomtänkta utställningar är en verkligt viktig sida av museers verksamhet idag, och man kan bara hoppas på många efterföljare.