Blixtar av melodi

Inför hundraårsminnet av Emily Dickinsons död har det kommit en ny samling översättningar av hennes dikter till svenska, vilket sannerligen inte var för tidigt. Den heter mitt brev till världen, Bra Lyrik, Höganäs, och omfattar tvåhundra dikter. Hälften är översatta av utgivaren, Sven Christer Swahn, några av de viktigare dikterna av Lars-Inge Nilsson, en handfull av Britt G. Hallqvist, och dessutom inkorporerar samlingen de flesta som kom 1949 och 1950 i översättningar av Erik Blomberg, Johannes Edfelt och – de bästa – av Ellen Löfmarck; dock saknas bibliografi helt.

Dikterna presenteras i samma nummerordning som i Thomas H. Johnsons normerande utgåva, vilket gör det lättare att jämföra med originalet. De äldre översättarna gick efter hårt redigerade utgåvor och har emellanåt tolkat innebörden ganska godtyckligt. De yngre återger hennes egen stil med tankstreck och tankehopp och allt. De försöker göra rytmen någorlunda rättvisa, även om dess korthuggna spänst ofta försvinner bland extra stavelser. Svårare är det att återge den aforistiska skärpan i många av hennes rader. Dikterna är inte sällan ganska tafatta utbroderingar på en briljant formulering. Som exempel på svårigheten den första strofen av 670

One need not be a Chamber – to be Haunted –

One need not be a House –

The Brain has Corridors – surpassing

Material Place –

vilket har försvenskats

Du behöver ej vara hus

med rum och port

för att hemsökas – hjärnan har gångar

som lämnar materians ort

Det gör sig inte lika bra. Urvalet omfattar påfallande många naturstycken, medan en hel del centrala dikter är utelämnade, t ex Safe in their Alabaster Chambers (216), My life had stood – a Loaded Gun (754) – särskilt viktig för kvinnostudier -, The Only News I know (827) och en ofta förbisedd men väsentlig dikt som Water, is taught by thirst (135).

I tidskrifter och antologier av amerikansk vers finns andra översättningar, som man gärna skulle ha sett i denna samling. Signum-läsaren kan jämföra med nr 2 och 4-5 1986, där det senare numret utförligt behandlar henne, Kalvariebergets drottning.

Efterordet redovisar för textkritiken och Dickinsons eget liv, även om så dominerande motiv som smärtan och den obesvarade kärleken tonas ner betydligt.

Samlingen är delvis lättviktig, men företaget är i hög grad väsentligt. Här far vi en omfattande och ganska nyanserad bild av en stor poet, och raden av olika röster bland tolkningarna belyser inte minst olika sätt att lösa de problem som en översättning av poesi alltid medför.

Många kritiker har blivit så tagna av den egensinniga poeten att de har försökt sätta in hennes till synes så helt personliga verk i moderna litterära kategorier, men det kan inte förstås helt lösgjort från sin egen tid och dess smak. I en lärd och samtidigt poetisk studie, Emily Dickinson and Her Culture. The SouFs Society, Cambridge University Press 1984, försöker Barton Levi St. Armand belysa henne genom att ta fram liknande drag som hennes i dåtiden. Han blandar fritt högt och lågt, folklig och avancerad konst, grövsta sentimentalitet och tidens konstteori och far fram strömningar som liknar Dickinson i tanke fast aldrig i uttryckets frihet. Inte minst när det gäller det religiösa, tänkandet ger han genom långa citat en livfull bild av känslornas uppror, särskilt hos kvinnliga skribenter, mot den hårda kalvinismen. Man ser hur känslosvallet, gravkulten och många andra drag inte är isolerade företeelser hos henne utan drag som karakteriserade dåtida känsloliv. I all sin lärdom – trettiofem sidor välfyllda fotnoter avslutar texten – är St. Armand lite väl förtjust i att tillskriva henne sina egna metaforer, till exempel solnedgången som Kristi död, men hans rika förråd av ofta oväntade citat ger en suggestiv bakgrund till hennes dikter, som han jämför med de skissböcker, ”portföljer”, som var på modet bland unga damer.

Hennes diktning skulle förmodligen ta tett sig annorlunda, om hon hade fått ge ut den själv, som det nu är, far läsaren ströva fritt i ett alltmer suggestivt ruinfält av fragment. Genom att hon är så obarmhärtigt personlig blir hon märkligt allmängiltig. Hennes ”blixtar av melodi” kan slå ner i månget känsligt sinne.