”Det barnet älskar jag!”

– Man kan älska Gud på olika sätt, sade en hinduisk bekant till mig. Man kan älska honom som ett barn älskar sin far eller som en brud älskar sin brudgum – liksom Radha, då hon lockades av Krishnas flöjt till att förena sig med honom. Men man kan också älska Gud som man älskar ett barn, liksom alla de som älskade den lille Krishna, det gudomliga barnet.

Och jag tänkte: det här stämmer ju med kristet synsätt. Att Gud är vår Fader som vi älskar, eller att kyrkan och den kristne älskar Kristus som sin brudgum, det är välbekant. Men kan man också älska Gud som man älskar ett barn? Är det inte det vi gör, då vi vid julen förenar oss med herdarna och de vise männen i tillbedjan av Jesusbarnet:

Våra gåvor bliver

ej myrra, guld och rökelse.

Vi vårt hjärta giver

åt dig, vår Gud, vår Frälsare.

(Nya Sv Ps 131:3)

Men kärleken till Jesusbarnet är inte något som oupplösligt hör samman med kristen tradition. I den gamla kyrkan finner vi förundran och lovsång inför det gudomliga mysteriet, att Gud blev människa för att vi skulle bli gudomliggjorda. De tidiga bilderna av Maria med barnet vill uttrycka just detta, från katakombernas målningar av de vise männens tillbedjan till Gudsmodersikonerna i Bysans och de romanska mariaskulpturerna i väst. Kristus har inte några barnsliga drag – kanske beroende på konstnärlig oförmåga men kanske snarare på att man inte ville eller kunde förena barnslighet med gudomlig höghet. På bilderna av Jesu födelse framställde man i äldre tid nästan alltid barnet lindat i krubban. Bakom honom står oxen och åsnan, Maria ligger framför krubban på en karakteristisk, böjd madrass, medan Josef sitter ett stycke ifrån och grubblar över mysteriet. I kyrkofädernas utläggningar dominerar tanken att Gud blev människa för att vi skulle bli gudomliggjorda; ”han, som var rik blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. Undantagsvis – som en gång hos Origenes – kan man märka en längtan efter att röra vid eller hålla Jesusbarnet, men det saknar helt den konkretion som vi finner i senare tider.

Det är först under högmedeltiden och då främst hos Bernhard av Clairvaux och 1100-talets cistercienser, som vi finner det intresse för Jesu mänsklighet som är förutsättningen för det kommande intresset för Jesusbarnet. I sina predikningar upphåller sig Bernhard gärna vid barnets ringhet, tålamod och fattigdom. Men särskilt var det associationen mellan barnet i krubban och eukaristin på altaret som satte fantasin i rörelse; Det helga bröd på altarbordet vilar

som Jesus själv en gång i Betlehem. (Elis Erlandsson, Nya Sv Ps 392:1)

Tanken finns redan i kyrkan omkring 400. Ett av Ökenfädernas tänkespråk (Daniel 7) berättar om hur en munk som tvivlade på Kristi närvaro i eukaristin, blev övertygad, då han såg ett litet barn som slaktades på altaret. Det eukaristiska barnet förekommer sedan i bysantinskt måleri. Det var i samma tradition som den hepge Franciskus firade sin berömda julmässa i Greccio 1223, i en grotta med en oxe och en åsna, och med en krubba som altare. Tillbedjan av barnet och tillbedjan av eukaristin förenades i en gemensam symbolik.

På 1300-talet möter en nyhet i ikonografin. Barnet ligger nu inte längre lindat i krubban utan ligger naket på stallets golv, och framför barnet knäböjer Maria, ibland också Josef. Denna nya bildtyp brukar särskilt sammanställas med den heliga Birgittas vision i Betlehem. Jungfru Maria hade uppenbarat för Birgitta under en vision i Rom, att hon skulle visa henne hur födelsen hade gått till. I Betlehem fick Birgitta denna nya uppenbarelse: Maria berättade att hon hade knäböjt på stallets golv och plötsligt födde barnet, som strålade mer än solen. Är det Birgitta själv som är upphovet till bildtypen, som sedan återkommer i många av renässansens konstverk? Så menade i varje fall Henrik Cornell. Utan tvivel har Birgitta bidragit till att göra bildtypen så allmän, men den fanns troligen före hennes tid. Niccolö Orsini berättar i Birgittas kanonisationsakter att det fanns en målning i Neapel (i kyrkan San Antonio extra muros), som återgav samma motiv. Man kan inte utesluta att Birgitta har sett den under sin långa vistelse i Neapel, och att hon – som så många andra visionärer – har återgett en minnesbild i visionens form.

Det är annars främst franciskanerna, som alltifrån Bonaventura har introducerat meditationen över barnet i krubban. Som barn låter sig Jesus bäras och kramas. Tonvikten ligger allt mindre på barnets ringhet till förmån för barnets oskuld och charm. Det återspeglas i renässansens konst, där man fortsätter att avbilda barnet naket och ger det alltmer barnets naturliga proportioner och rörelser. Bilderna av Maria med barnet återger kvinnans och barnets skönhet tillsammans. Och visst har man sedan gammalt talat om Jesu skönhet. Det står ju i Ps 45:3:

Du är den skönaste bland människors barn,

ljuvlighet är utgjuten över dina läppar.

Det finns här ett drag som har förvånat många. I renässansens konst är barnet inte bara naket, det visar tydligt upp sina könsdelar. Det gör det till skillnad från den lille Johannes döparen, som ofta finns med på bilderna, men som trots sin nakenhet framställs mera diskret. I en uppmärksammad bok har den amerikanske konsthistorikern Leo Steinberg gett en plausibel förklaring till detta: Kristus framställs här som den nye Adam. Den förste Adam var naken i paradiset utan att skämmas, och det var först när han och Eva hade ätit av det förbjudna trädet som de såg och skämdes för sin nakenhet. Men Jesus, som kommer som den nye Adam, och som är helt fri från synd, kan utan att skämmas visa upp sin kropp i dess helhet. Först senare århundradens pryderi har återigen klätt på barnet i krubban eller i Marias famn.

Men räcker detta som förklaring till att barnet framställs så naturligt i renässansens konst, naket och sprattlande på ett sätt som är helt främmande för äldre ikonografi? Måste det inte finnas ett sammanhang med uppfattningen av barnet överhuvud? I en uppmärksammad bok menade den franske forskaren Philippe Aries att medeltiden försummade barnet. Barndödligheten var så stor att man inte hade råd med känslomässiga investeringar i de barn som man kanske snart skulle förlora. Renässanskonstnärernas kärleksfulla studier i barnets fysionomik vittnar om motsatsen. Här finner vi en teologiskt motiverad bild av det heliga barnets oskuld, som har smittat av sig på bilden av barnet i allmänhet, långt före Rousseau.

Reformationen visar mindre intresse för Jesusbarnet, fastän tanken på tillbedjan av barnet inte är främmande för protestantisk konst och diktning. Men det var i den eftertridentinska katolska traditionen, som kulten av Jesusbarnet fick sitt stora uppsving.

Från 1500-talet till 1800-talet går det en våg av kärlek till Jesusbarnet, av andakter, meditationer, visioner och sällskap för att utöva kult av barnet. Det kunde ske i en mera teologisk och återhållsam form, som hos kardinal de Berulle eller mera känslomässigt som hos Marguerite du Saint-Sacrament, karmelitnunna i Beaune. Hos karmeliterna blev det vanligt att man upptog Jesusbarnet som dedikationsnamn, mest känt hos Theresa av Jesusbarnet. Men också andra ordnar, jesuiter, dominikansystrar, visitantinnor och många andra ägnade sig åt andakter inför Jesusbarnet.

I sin mera folkliga form kom detta att förknippas med vissa bilder av barnet, som den bekanta Bambinon i S. Maria in Aracoeli i Rom (omkring 1600). Ännu mera berömt var det heliga barnet i Prag, en vaxstatyett av Kristusbarnet som konung, välsignande och med en världsglob i handen. Det är en bysantiniserande bildtyp, som uppkommit redan på medeltiden och som har återgetts i långt senare tid.

1984 hölls en utställning i Paris av 1800-talets andaktsbilder, huvudsakligen de små färgtryck som man brukade till bokmärken i mässböcker och dylikt. Katalogen – rik på färgillustrationer – ger en rik bild av 1800-talets fromhetsvärld, med dess för oss ofta smaklösa och sentimentala bilder. Här spelar Jesusbarnet en dominerande roll. En fransk tidningsartikel om utställningen betecknade 1800-talet (eller mera exakt tiden 18201914) som ”Jesusbarnets guldålder”. Man ser här barnet i de mest osannolika situationer: Det vilar på korset eller bär det; den lille Jesus – några år gammal och sedesamt påklädd i tunika – hyvlar vid Josefs snickarbänk, metar vid Marias sida, undervisar andra små barn eller, mest märkligt, tittar upp ur ett ciborium för att ännu en gång associera barnet med eukaristin. Det är alldeles tydligt en genklang av tidigare generationers andakt inför Jesusbarnet, men här finns också nya drag. Att barnet blir några år äldre hänger samman med det växande intresset för den heliga familjens liv i Nasaret. Men här finns också ett drag av sentimentalitet inför barndomen, som bär otvetydigt rosseauanska drag och kanske också en viktoriansk beundran för barnets könlösa uppenbarelse – som man kunde uppfatta det före Freud.

I vårt århundrade, det som Ellen Key påstod skulle bli barnets, har Jesusbarnet på ett märkligt sätt försvunnit ur förkunnelse och mera seriös kyrkokonst, fastän barnet är desto mera populärt i julkrubbor och på julkort. Elisabeth Stengårds nyutkomna bok om Kristusbilder i svensk 1900talskonst ger inga exempel på barnet i krubban eller i Marias famn. Är det den sekulariserade

världens förakt för kristendomen som naiv och ”barnslig” som tränger bort bilden av barnet ur kristen föreställningsvärld? Jesus har ju ändå sagt:

”De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.” (Matt 18:4f)