En annorlunda intervju

Hur har jag blivit författare? Vad är det som förmått mig att vilja vittna med det skrivna ordet? Varför har jag valt berättarens roll? Det frågar man mig ibland, jag tänker ofta på det. Vad hade det blivit av mig, om inte kriget hade kommit? Vad är det som fatt mig att ta en annan väg? Mitt livs historia – jag kunde mycket väl inte ha upplevt den. Inte skrivit den.

Jag var medveten om att den överlevandes roll är att vittna. Men jag visste inte hur. Jag saknade erfarenhet, riktmärken. Jag misstrodde verktygen, metoderna. Skulle man berätta allt eller förtiga allt? Vråla eller viska? Betona de frånvarande eller deras arvtagare? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur bär man sig åt att utan överdrifter återskapa människans fall och gudarnas förmörkelse? Och dessutom, hur kan man lita på att orden, då de väl släppts lösa, inte kommer att svika, vanställa det budskap de bär? Min ångest var så stor, att jag avgav ett löfte: att inte säga någonting, inte röra vid det väsentliga på minst tio år. Få tid att se klart. Tid att åter bli herre över mitt minne för att kunna förena de levandes språk med de dödas tystnad.

Mina närmaste vänner lyckades inte fa mig att tala. Så snart man nämnde det förflutna blev jag stum. Jag läste, jag lyssnade. Jag absorberade. De döda var mer närvarande än de levande, det var dem jag tillhörde.

Tio år av förberedelser. Tio år av tystnad.

Det är tack vare Frankois Mauriac som jag, löst från min ed, kunde börja berätta högt. Jag är skyldig honom mycket, som så många andra författare vilkas debut han underlättat. Men i mitt fall handlade det om något mer, något annat än litterär uppmuntran. Att jag skulle säga, vad jag hade att säga, att min röst skulle höras, detta var lika viktigt för honom som för mig. Och ändå, då vi möttes, skiljde oss allt. Han var berömd, mätt av år och rikedomar, täckt av hedersbetygelser, trygg i sin katolska tro. Jag var ung, fattig, plågad av tvivel, en enstöring utan land, okänd och jude. Han visste att min berättelse skulle komma att plåga honom, att den skulle vara i konflikt med vissa av hans dogmer och ifrågasätta dem; det var omöjligt, att han inte skulle ana detta. Men det fick honom inte att tveka, tvärtom bekände han sin tro på det skrivna ordet, kanske för att bevisa, att ett närmande är möjligt mellan människor, som inte har något gemensamt – inte ens lidandet.

Med åren blev våra meningsskiljaktigheter skarpare allteftersom vår dialog kolliderade med verkligheten. Jag förebrådde honom hans reservationslösa lojalitet mot de Gaulle, då denne blivit anti-israelisk, hans tvetydiga ställningstaganden efter sexdagarskriget. Jag opponerade mig i synnerhet mot hans klassiska uppfattning av juden, hos vilken han älskade lidandet men där stoltheten och lyckan oroade honom. Vissa kristna, sade jag en dag till honom, älskar bara juden på korset; om han inte hänger där, ger de sig inte förrän de har spikat upp honom. Utan tvivel för att kunna älska honom bättre.

Av våra samtal, som jag skulle publicera och som jag kommer att publicera så småningom, minns jag ord och förtroenden, historier och anekdoter i en mängd ämnen och om många personer. Ofta tog dialogen mellan juden och den kristne formen av en ”disputation” som på medeltiden. Vår vänskap överlevde meningsskiljaktigheterna. Vid vändpunkterna i mitt författarliv fanns han till hands som beskyddare och bundsförvant, gripande i sin uppriktighet och generositet liksom tidigare vid tiden för min debut.

Paris 1954. Som korrespondent för den israeliska tidningen Yedioth Ahronoth rörde jag upp himmel och jord för att fa träffa Mendes-France, som just hade lyckats med konststycket att fa slut på kriget i Indokina. Olyckligtvis beviljade han inga intervjuer utan föredrog att informera allmänheten genom sina radiokåserier. Utan att acceptera mina förklaringar bombarderade min arbetsgivare i Tel Aviv mig med mer och mer pockande telegram. Utan större övertygelse framhärdade jag och väntade på ett mirakel.

En dag fick jag en ide. Jag visste hur mycket konseljpresidenten (jude) beundrade den framstående akademiledamoten (katolik), varför skulle jag inte be den senare presentera mig för den förre?

Av en händelse gick jag på en mottagning på den israeliska ambasaden. Frankois Mauriac var där. Jag övervann min nästan sjukliga blyghet och tilltalade honom som en professionell reporter som ber om en intervju. Han beviljade mig den genast mycket vänligt:

Passar tisdag (eller onsdag)? frågade han med sin spruckna röst efter att ha rådfrågat sin almanacka. I början av eftermiddagen? Passar det er?

Om det passade mig? Ja, tack. Jag skulle ha accepterat vilket datum söm helst vid vilken tid på dygnet som helst. Jag kände hur jag rodnade. Jag tyckte om den store författarens verk, men jag hade ingalunda för avsikt att fråga ut honom om hans karaktär eller hans teknik, inte ens om hans liv. Hycklare, sade jag mig. Jag är en hycklare.

Då han tog emot mig några dagar senare, vågade jag inte se honom i ögonen. Jag visste att jag kom under falska förevändningar, jag pratade på, ställde idiotiska, osammanhängande frågor. För att fa mig bättre till mods talade han om sina känslor lör Israel: ett utvalt folk i mer än ett avseende, ett vittnets folk, ett martyrfolk… Därifrån gick han över till att tala om storheten och gudomligheten hos juden Jesus. En inspirerad, gripande monolog på ett enda tema: människosonen, Guds son, som då han inte förmådde frälsa Israel, frälste mänsligheten. Allt ledde honom dit. Jerusalem? Den eviga staden, där Jesus gjorde sina lärjungar till apostlar. Bibeln? Gamla testamentet som tack vare Jesus från Nasaret kom att berikas med ett nytt testamente. Mendes-France? En modig jude, hatad som Jesus, en gång…

Tiden gick och jag såg min sista chans upplösas i intet, jag skulle inte komma att träffa konseljpresidenten. Och jag konstaterade med förvåning, att det var mig helt likgiltigt. Den judiske statschefen hade upphört att intressera mig, den kristne författaren fascinerade mig. Någonting i hans utläggning irriterade mig. Till den grad att jag för första gången i mitt liv blev ohövlig. Jag gav efter för ett vredesutbrott, stängde mitt anteckningsblock och reste mig.

Maitre, ni talar om Kristus. De kristna älskar att tala om honom. Kristi lidande, Kristi kamp på korset, Kristi död. I er religion handlar det bara om detta. Nå, låt mig säga att för tio år sedan, inte långt härifrån, har jag sett judiska barn, som vart och ett lidit tusen gånger mer, sex millioner gånger mer än Kristus på korset. Och det talar ni inte om. Kan ni förklara det, Maitre. Ni talar inte om det.

Han bleknade. Nedsjunken i soffan, insvept i en yllefilt, mötte han min blick utan att blinka, och väntade på fortsättningen. Men jag hade inte längre lust att fortsätta. Hastigt, utan att räcka honom handen, gick jag mot dörren. Jag befann mig i korridoren framför hissen, tryckte mekaniskt på knappen och hissen satte sig i rörelse uppåt. I samma ögonblick hörde jag dörren öppnas bakom mig. Med en ytterst ödmjuk gest rörde den gamle författaren vid min arm och bad mig komma tillbaka.

Vi gick tillbaka in i salongen. Vi satte oss åter på våra platser mitt emot varandra. Och plötsligt brast mannen som jag förolämpat i gråt.

Orörlig, med händerna kring sina korslagda knän, med ett leende stelnat på läpparna, utan att säga ett ord, utan att släppa mig med ögonen bara grät han. Tårarna rann nedför hans kinder och han gjorde ingenting för att hejda dem, för att torka bort dem.

Och jag satt där helt förvirrad, förstelnad av skam och visste inte vad jag skulle göra med mitt ansikte, med mina tankar. Gripen av samvetskval dömde, fördömde jag mig. Jag kände äckel inför mig själv. Denne föredömlige man, som uppfört sig oklanderligt under ockupationen, denne man med hjärta och samvete, vad hade jag för rätt att komma och göra honom upprörd. Och vad gav mig rätt till den oförlåtliga fräckheten att oroa honom, att plåga honom genom att förminska hans kärlek till den som för honom representerade Kärleken.

Badande i kallsvett önskade jag att jag kunde försvinna, utplåna mig från hans rasinne eller åtminstone be om förlåtelse, ta tillbaka, mildra effekten av mina ord. Jag skulle just säga någonting, då han hindrade mig; han ville inte ha mina ursäkter. Han bad mig i stället berätta mer. Men jag kunde endast med svårighet uttala orden. Han frågade och med ansträngning svarade jag. Korta, avhuggna fraser. Ja, jag kommer från det och det landet. Ja, jag har upplevt de och de händelserna. Ja, jag har sett de plomberade tågen. Ja, jag har sett natten sänka sig över människornas tro. Ja, jag har upplevt världens undergång.

Han ville vet allt. Detaljer om mina föräldrar, min familj. Jag skakade på huvudet. Jag kan inte, jag kan inte tala om det. Jag ber er, tvinga mig inte. Han ville veta varför. Jag skakade på huvudet: jag kan inte, jag kan inte tala om det. Han ville veta varför jag inte skrivit om allt detta. Jag svarade honom att jag hade förbjudit mig själv att tala. Han ville veta varför, jag berättade det.

Och han föll åter i tankar.

Jag kommer aldrig att glömma detta första möte. Andra följde men detta präglade mig. Såhär avslutades det. Mauriac följde mig till dörren, så till hissen och där, efter att ha omfamnat mig, sade han allvarligt, nästan högtidligt:

Jag tror ni har fel. Ni gör fel i att inte tala om det… Lyssna på en gammal man: det är nödvändigt att tala, det är nödvändigt att också tala.

Ett år senare lät jag sända honom manuskriptet till ”NATTEN”, skrivet i tystnadens och uppriktighetens tecken.

Övers. Ulrika Teape-Fugard

Ovanstående text är hämtad ur Elie Wiesel. Un juif Aujourd’hui. I den efterskrift av Francois Mauriac som avslutar första delen av Wiesels självbiografiska triologi Natten. Dagen. Gryningen (Forum) beskriver Mauriac sitt bestående intryck av detta möte med den unge juden. ”Och jag, som tror att Gud är kärlek, vad kunde jag svara min unge besökare vars blå ögon hade kvar en spegling axsorgens ängel … ? Vad sa jag till honom? Talade jag med honom om en annan jude, om den broder som kanske liknade honom, den korsfäste vars kors övervann världen? … för honom en stötesten … Vi känner inte priset på en enda droppe blod, på en enda tår. Allt är nåd. Om den evige är den evige tillhör det sista ordet för var och en av oss honom. Det är vad jag borde ha sagt till det judiska barnet. Men jag kunde bara gråtande omfamna honom.”