En kristen troslära för vår tid

Uppenbart finns ett stor behov i de flesta kyrkor och samfund av en troslära för vuxna – en genre som utomlands ofta publiceras under namnet ”vuxenkatekes” eller liknande. I Tyskland har den stora evangeliska vuxenkatekesen från 1975 haft en ovanlig framgång (Evangelischer Erwachsen-enkatechismus). På katolskt håll har den kända så kallade ”holländska katekesen” från 1966 översatts till en rad olika språk. I Amerika utkom 1976 The Teaching of Christ. A Catholic Catechism for Adults och i Frankrike utkom 1983 $f i fyra band Initiation a la pratique de la

theologie, en ambitiös teologisk troslära på hög intellektuell nivå. I England publicerades förra året The Teaching of the. Catholic Church. A New Catechism of Christian Doctrine och i Tyskland likaledes 1985 på uppdrag av den tyska biskopskonferensen Katholischer Erwachsenenkatechismus. Das Glaubensbekenntnis der Kirche, vars text i huvudsak har utarbetats av Walter Kasper. Dessa publikationer är bara några exempel på framställningar av kristen tro som idag är efterfrågade. Några av dem håller en ganska hög teologisk nivå. Men även bakom dem som riktar sig till en bredare allmänhet ligger en intensiv och klassisk teologisk reflexion.

Här i Sverige har Lars Lindberg, rektor för Svenska missionsförbundets teologiska seminarium på Lidingö, nyligen publicerat en liknande teologisk troslära under titeln Ny skapelse (Verbum 1986, 325 s) – ett verk som utan tvekan kan betecknas som en händelse i svensk kristenhet. Även svenska kyrkan brottas i sin ”bekännelsekommitté” med ett projekt som liknar Lindbergs.

I inledningen skriver författaren: ”Denna bok är en kristen troslära. Syftet är att försöka bestämma den kristna trons innehåll. Den är skriven både med tanke på bekännare och på förnekare. Inte minst hoppas jag att boken kan bli till glädje för några i den stora gruppen av anonymt kristna…” Och i förordet påpekar han: ”Boken bör kunna användas i församlingsarbete och i teologisk undervisning.”

I första kapitlet: ”Vad är teologi?” gör Lindberg några viktiga positionsbestämningar: Teologin har enligt honom inte bara en beskrivande utan en normativ uppgift. Den är på så sätt inte bara religionsvetenskaplig beskrivning och kritisk undersökning av en trosåskådning. ”Dogmatiken är mer än tros- och livsåskådningsvetenskap. Dess uppgift bör vara att kritiskt pröva innehållet i den förkunnelse av kristen tro som äger rum idag.” Teologi är ”en kyrkans kritiska självprövning”. Modigt anknyter Lindberg här alltså till den stora västerländska traditionen i fråga om vad teologin egentligen innebär och sysslar med.

Givetvis skriver Lindberg sin troslära utifrån en frikyrklig och väckelsekristen grundsyn ”inkluderande ett starkt bejakande av den reformatoriska tolkningen av kristen tro”. Här tycks emellertid en accentförskjutning ha ägt rum. Tidigare brukade Svenska missionsförbundet beskriva sig självt som ett lutherskt samfund. På senare år tycks en omsvängning vara på gång som markeras genom SMF:s anslutning till den Reformerta världsalliansen 1971. I författarens troslära blir denna accentförskjutning mycket märkbar. Hans inspirationskällor bland moderna teologer är onekligen främst Karl Barth, Emil Brunner, Durgen Moltmann – framstående reformerta teologer – vid sidan av Dietrich Bonhoeffer, Paul Tillich och de latinamerikanska befrielseteologerna. Inte mindre påfallande är det att författaren återger sex bekännelsedokument i slutet av boken, till vilka han även anknyter i själva texten (”Det finns… all anledning att vörda och värdera de fäder som genom att formulera dessa bekännelser starkt bidrog att bevara den kristna tron… Också i vår tid har kristna funnit anledning att formulera sin tro i bekännelsens form”). Här tycks något ovanligt ha skett i svensk frikyrklighet där man eljest snarast har varit rädd för trosbekännelser.

Ny skapelse utmärker sig av ett friskt grepp med vilket Lindberg ger sig i kast med den svåra uppgiften att framställa en kristen troslära för dagens människor. Det är inte alls en torr teologisk traktat. Tvärtom vittnar den om en anmärkningsvärd inlevelseförmåga och pedagogisk skicklighet. Den är tankeväckande och på samma gång engagerande.

Givetvis ställer den oss samtidigt inför en hel rad frågor och problem. Jag förbigår här vissa smärre anmärkningar. När Lindberg skriver: ”Jag vill lära av både katoliker, ortodoxa och protestanter” känner sig katoliken litet tveksam. De relativt fa gånger som katolsk tro direkt omnämns eller indirekt berörs är den stundom föga precist framställd (jfr t ex dopet s. 266; s. 152 den katolska kyrkan som julens kyrka m m). Likaså kan man vara tveksam om Tillichs symbolteori kan hjälpa oss att förstå hur evangeliets budskap överförs till människorna (”En symbol… har delaktighet i det som den symboliserar”). Men jag vill inte uppehålla mig vid dessa och liknande randanmärkningar.

Mera väsentligt är något annat. I nära anknytning till Karl Barth tillbakavisar Lindberg tanken på en allmän uppenbarelse i skapelsen, historien och samvetet. ”Kristus ensam är Guds uppenbarelse.” Lindberg hävdar därför att religionerna inte förmedlar någon verklig gudskunskap. De är bara ”uttryck för människans eviga sökande efter det gudomliga, efter mål och mening i tillvaron”. Ett sådant påstående tycks knappast återge hela NT:s syn. Enligt aposteln skulle människorna ”söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt bort från någon enda av oss; ty i honom är det vi lever, rör oss och är till…” (Apg 17:27 f; jfr 14:17). Han som i Romarbrevet är så kritisk mot hedningarnas gudskunskap tillskriver dem ändå en förmåga till denna gudskunskap och anklagar dem för att de ”inte ärat honom som Gud eller tackat honom”. ”Därför finns det inget försvar för dem” (Rom 1:19-23). Paulus tänker därvid inte bara på naturen utan också på samvetets inre röst (jfr Rom 2:14 f).

När Lindberg sedan emellertid skriver att Kristus så att säga anonymt är ”närvarande i hela skapelsen, också hos religionernas människor” – och jag skulle tillfoga i hela människosläktets historia – kan jag helt och hållet instämma. Det är därför Andra vatikankonciliet kan fastslå: ”De som utan egen skuld inte vet något om Kristi evangelium… men av uppriktigt sinne söker Gud och under nådens inflytande strävar att i gärning fullgöra Guds vilja, sådan den blir känd för dem genom samvetets röst – de kan uppnå den eviga saligheten.” Ja konciliet går ännu ett steg längre: ”Den gudomliga försynen förvägrar heller inte den för frälsningen nödvändiga hjälpen åt dem som utan skuld ännu inte nått fram till ett medvetet erkännande av Gud, men – inte utan nådens hjälp – bemödar sig att nå fram till ett rätt liv” (Lumen gentium nr 16). Vi ser därför inte bara ”med respekt” på de icke-kristna religionerna utan vi erkänner att de ”inte så sällan återger en stråle av den Sanning som upplyser alla människor” (Nostra aetate nr 2).

Lindberg lägger med rätta stor vikt vid den kristna trons eskatologiska karaktär. ”Kristendomen är helt och hållet eskatologisk men den är inte apokalyptisk och världsfrånvänd.” Han hittar på utmärkta formuleringar i åtskilliga av dessa svåra frågor om de yttersta tingen. Däremot är det minst sagt missvisande när han i Jesu uppståndelse ser en ”creatio ex nihilo” (en skapelse ur intet) för att uttrycka det kvalitativt nya livet som uppståndelsen innebär. Lika föga tillfredsställande tycks Lindbergs framställning vara när han menar att NT räknar med ett ”mellantillstånd” mellan individens död och den allmänna uppståndelsen vid tidens ände. Jag har på annat ställe antytt en annan lösning av problemet som allt flera katolska teologer lutar åt idag och som synes vara väl förenlig med NT (jfr Döden – och vad kommer sedan? s. 5359). Rentav äventyrlig synes Lindbergs hypotes vara att Paulus (för att betona personlighetens kontinuitet efter döden) ”tycks förutsätta både judisk uppståndelsetro och grekisk odödlighetstro. Han skapar något av en syntes av de båda”.

Nya skapelsen präglas även av en ovanlig ekumenisk grundsyn. Lars Lindberg skriver sin troslära ”i öppenhet både mot den kristna kyrkans trostolkningar genom tiderna och för teologi i vår tid från olika kyrkofamiljer och från olika kulturella och sociala miljöer i vår värld”. Särskilt den latinamerikanska befrielseteologin tycks ha gjort intryck på honom (han ägnar ett helt kapitel åt ”Befrielseteologi på svenska”). I detta sammanhang frågar han varför ekumeniken i Sverige tycks ha haft föga framgång. Han framhåller bland annat: ”Möjligen är de svenska kyrkosamfunden alltför pragmatiska i sin inställning till den kristna enheten och vågar inte ta upp allvarligt syftande lärosamtal på verkligt djup och allvar.” Visst stämmer detta i visst hänseende. Men ligger skälet inte på ett djupare plan? Saknar vi inte överhuvudtaget i ganska stor utsträckning en ekumenisk teologi? Vilken roll spelar de ekumeniska frågorna på de teologiska institutionerna? När Lindberg sedan menar ”att den läromässiga skillnaden i den första kristna kyrkan mellan t ex Johannes-traditionen och Matteus-traditionen var väl så stor som dogmatiska differenser mellan olika kristna samfund i vår tid”, kan jag inte instämma i hans resonemang. Den tidiga kyrkan upptog såväl Johannes-som Matteusevangeliet bland sina kanoniska böcker och såg i båda en autentisk kristustolkning med en skarp avgränsning mot andra apokryfiska kristustolkningar.

I denna sista del av boken om Anden som livgivaren finns utmärkta formuleringar (”Andens tempus är presens”, ”gudstjänsten föregriper Riket” osv). Men den utpräglade frikyrkliga kyrkosyn som här förutsätts motsvara NT:s syn ger knappast en rättvisande bild av den ortodoxa och katolska kyrkosynen (jfr s. 277, där den otillräckliga och oklara framställningen av de olika kyrkotyperna står att läsa). Egendomligt rudimentär är också Lindbergs sakramentsteologi om dop och nattvard. Just här skulle han ha kunnat finna kompletterande upplysningar i den nya katolska vuxenkatekesen som förra året utkom i Tyskland.

Trots dessa kritiska synpunkter på Ny skapelse förefaller mig Lars Lindbergs teologiska troslära vara något av en pionjärgärning i Sverige i dag som förtjänar vår uppmärksamhet och uppskattning.