En muntlig kultur

Ni har just i triumf avslutat ett skede, där ni tvingats läsa enorma kvantiteter och att skriva pa befallning. Symbolen för er ställning – inte precis en tjänande ställning fast det latinska alumnus och alumna betyder just ”en frigiven slav” – har varit boken. En student och hans eller hennes böcker hör ihop. Man har sagt er att ända sedan Gutenbergs revolution härskar det tryckta ordet.

Datatekniken har inte ersatt det i lärosalarna. Ändå vill jag i dag säga till er att ni tillhört och fortfarande tillhör en kultur, som på sina mest betydelsefulla nivåer både vid universitetet och utanför, är muntlig.

Föreläsningar har naturligtvis hittills varit en del av era liv. Föreläsningar måste vara muntliga. Men, kunde man kanske invända, föreläsningar är bundna till texter och underordnade dem. Icke desto mindre pekar det nära sambandet mellan föreläsningar och universitet på ett fenomen, som kan bevisa min tes. Skillnaden mellan ett korrespondensinstitut eller ett dataprogram och ett universitet är föreläsningen. Skillnaden ligger i att det muntliga tillkommit.

Inte enbart, kan ni invända. Skillnaden mellan korrespondensinstitutet och universitetet är också närvaron av andra studenter. Det är samvaron med era kamrater, som gör universitetet attraktivt och gymnasiet uthärdligt. Det är, som alla vet men inte alla erkänner, era kamrater, som är era verkliga lärare. Det är tillhörigheten till en grupp, som gör tillvaron vid universitetet till något annat än enskilda studier.

På en sådan invändning kan jag bara svara: Det är precis min åsikt. Naturligtvis lär ni er mer av era studiekamrater än från de flesta föreläsningarna. Men hur lär ni er av dem? Definitivt inte av de böcker de ännu inte skrivit. Knappast från deras tentamensprov eller uppsatser. Någon gång kanske av en anteckning eller ett brev, om ni är tillfälligt skilda åt eller om ni är förälskade. Men dag in och dag ut lär ni er av era studiekamrater genom att tala med dem. Universitetskulturen förmedlas muntligt.

Behöver jag säga mer för att framhålla det talade ordets dominans i undervisningen? Endast en sak till. De som betytt mest för er uppfostran är era föräldrar. Hur ofta har deras åsikter nått er i skriftlig form? Det är sant att en del föräldrar tagit för vana att brevledes förmana sina barn. Några föräldrar fann det kanske lättare att skriftligen berätta för er hur ni kommit till än ansikte mot ansikte. Men det mesta av det ni lärt av era föräldrar har förmedlats på modersmålet genom deras tal. Föräldrar undervisar genom att tala. Efter att som jag hoppas framgångsrikt ha vädjat till er erfarenhet, ska jag nu tala autobiografiskt. Jag tror jag kan säga, att jag varit en ganska boksynt man, intresserad av att läsa många böcker och även av att skriva. Jag har nyligen fatt ett nytt arbete, där jag lever i ett hav av papper. Förenta Staternas appelationsdomstol i San Francisco har sina lokaler i ett postkontor, en placering som verkar avsedd att möjliggöra för domarna att fa sin post sex gånger om dagen. Minst 2000 sidor handlingar i månaden hamnar på våra skrivbord. Kontoret översvämmas av datoriserad post, rättsprotokoll, tryckta betänkanden, fotostatkopior. Ord, ord, ord – allt i skriftlig form. Nog måste en del av dem vara viktiga.

Men när det kommer till kritan – när ett mål ska avgöras -är det slut på pappersexercisen. Domen föregås av argument – advokaternas muntliga plädering. Det är inte av en slump som man talar om att förhöra en anklagad. Och efter den muntliga föredragningen träffas de tre domarna som hört den, och efter ett kort sammanträffande med muntliga argument, fastställs slutligen domen. Domarna har alla pappren framför sig. Men det avgörande är, vad de säger till varandra. Med några få ord lägger de fram sina åsikter. Och det som krävt dussintals tryckta sidor för att uttryckas, sammanfattas nu koncist, direkt och muntligt av dem som ska döma. Senare kommer domen naturligtvis att formuleras i en domsutsaga. Men vid själva domslutet är det det muntliga utbytet som är avgörande. Delvis är det avgörande, eftersom det som jag antytt är mycket mer ekonomiskt än skriften. Med några få ord kan man komma till kärnan av fallet. Detsamma gäller på ett annat område, där jag har en del erfarenhet, nämligen tillsättning och befordran av akademiska lärare. Akademiska lärare kommer på förslag till anställning eller befordran med stöd av en vidlyftig skriven dossier och bland de viktiga meriterna finns kandidaternas publikationer. Kommittéledamöterna har sett på den, i en del fall faktiskt läst den. Men då beslutet fattas kommer det inte i form av en komplicerad skriftlig analys av högen av skrifter framför kommittén. Beslutet fattas genom ett muntligt utbyte mellan kommittémedlemmarna. Det praktiska talet segrar.

Man använder inte talet bara för att det är mest praktiskt. Den viktigaste orsaken är att talet mer än det vanliga skrivna ordet uttrycker personligheten. I dessa situationer är talet ansikte mot ansikte. Naturligtvis spelar ansiktet med allt vad det uttrycker en viktig roll, för att inte nämna handens gester, huvudets rörelser eller andra tecken, som specialisterna på kroppsspråk har katalogiserat. Tal innefattar kroppen och med kroppen är samtidigt och oundvikligen personen närvarande. Talet är betydelsefullt i beslutssituationen inte endast för att det är snabbt utan för att det är personligt.

Med denna vädjan till er egen och min erfarenhet vill jag bredda min tes och våga mig ut på djupare vatten. Som ni vet är i dag den hermeneutiska frågan mycket viktig i litteraturkritik, i filosofi och teologi; en del betraktar den också som ett stort problem för juridiken. Den hermeneutiska frågan är: Hur tolkar man en text? Vare sig texten är religiös som bibeln eller beundrad som Miltons poesi eller diskuterad som en lagparagraf ställer man frågan: Vilka kriterier gäller för textens uttolkare? Beror textens betydelse på uttolkaren av texten? Finns det tendenser att upptäcka, tendenser hos den som författat texten, tendenser som bestämmer dess betydelse? Eller kan uttolkaren bortse från vad författaren menat, eftersom han inte kan vara säker på vad författaren menat? Får uttolkaren lägga in sin egen tolkning i texten? Om dessa frågor tvistar uttolkarna av konstitutionen, Shakespeare och bibeln.

Platta ord på papper – texter är det enklaste i världen att manipulera. De kan när som helst ställas på huvudet, som högsta domstolen demonstrerade i sina tolkningar av det 14:e tillägget till konstitutionen. Jurister, litteraturkritiker och bibelexegeter kan leka med texter. Det finns ingen hejd på det sätt ord på papper kan användas till olika ändamål.

Jag anser att det ligger annorlunda till, när texten förbinds med en levande person, när orden i själva verket inte längre är ”texter” – isolerade tecken på papper – utan meddelanden från en människa. Försök att då manipulera orden kommer att möta motstånd – motstånd från den som yttrat dem: ”Det där är inte vad jag menade, det är inte alls rätt. Du har fullkomligt missförstått mig.” Ingen människa kommer att stå tyst och höra vad han eller hon sagt förvrängas av en uttolkare. Ingen människa betvivlar att hon med sitt tal har syften, avsikter och åsikter. Den hermeneutiska leken kan lekas med en levande talare endast med risk att talaren hårdhänt rättar uttolkaren.

Iakttagande av den muntliga kommunikationens centrala ställning anser jag pekar på en väg ut ur gungflyt. Vägen leder till den som talar. Den muntliga kommunikationens centrala ställning framgår i ett annat sammanhang av speciellt intresse för den, som utexaminerats från ett universitet vars grundläggande principer varit religiösa. Muntlig kommunikation är det sätt på vilket vi helst vänder oss till Gud.

Psalmer och dikter har naturligtivs skrivits till Guds ära. Den gudomliga komedin är en skriven lovsång till Guds kärlek. Men de litterära hyllningarna av Gud, hur värdefulla de än är, är bara en droppe i havet jämfört med de muntliga böner millioner människor riktar till sin Skapare. För det mesta talar de flesta av oss till Gud, när vi vill meddela oss med Honom. Vi skriver inte brev till Honom. Små barn skriver brev till jultomten, en sagofigur. Vi talar till den sanne, fastän dolde Guden. Tanken på en gudstjänst, där alla skulle sitta med pennan i handen och författa anhållanden eller tackbrev till Gud, är löjeväckande. Man ber i kyrkan genom att tala. Talet kan ta formen av ett stilla upprepande av mässans ord eller forma sig till lovsång, men så länge som det rör sig om bön – det vill säga så länge sinne och hjärta vänder sig till Gud – tilltalas Gud muntligen.

Samma sak gäller om bikt. Den kanoniska lagen lär att det inte är giltigt att bekänna sina synder per brev. Varför inte? Rent praktiskt kunde man säga, att man lika lätt kunde bekänna de gärningar man är skyldig till i skrift som muntligt. Varför skulle formen spela någon roll? Men det spelar en roll. Också här verkar tanken på en församling som biktar sig skriftligen lätt löjlig. Att verkligen stå inför Guds representant är inte endast nödvändigt, det är tillbörligt. Eftersom du personligen har syndat, måste du ångra dig personligen, det vill säga genom att uttala din ånger.

Detsamma gäller om kyrkans överiga sakrament. De kräver alla det talade ordet. Intet kan utföras genom att sammanföra en helig text med en föreskriven handling; det finns inge heliga kort, som kan trolla fram den önskade effekten. Endast orden, uttalade av sakramentets förvaltare, kan göras verksamma genom nåden. På liknande sätt har den Heliga Skrift fastställts och bevarats av kyrkan. När den används i kyrkan presenteras den inte som en text. Den förkunnas. Den är ett meddelande som far sitt värde, sitt liv av att uttalas som den levande Gudens levande Ord. Nu kanske ni vill komma med en invändning. Jag talar om talet som något centralt i vårt religiösa liv. Ändå talar inte Gud själv, i varje fall inte i vår vanliga erfarenhet. Vi ber till Honom med ord. Men Han svarar inte med ord. ”Samtal med tystnaden” är namnet på en av Karl Rahners djupsinniga böcker om bönen. Och när Gud talade till människan, enligt vår judisk-kristna tradition, gjorde Han det i skrift. Om vår kultur är förmäld med den skrivna texten, är det för att vi alla fortfarande är ett bibelns folk, ett folk format av Skriften.

På denna invändning svarar jag, att Gud talade till oss genom de människor, som författade den Heliga Skrift för att göra en varaktig uppteckning av Hans meddelanden alldeles som vår kultur brukar bevara sina viktigaste tankar i litterära verk. Men vi tilltalas av Skriften som åhörare, inte som läsare av Ordet. Och Gud har också talat till oss och talar fortfarande genom människor, som är Hans avbild, Hans helgon, Hans kyrka. Han besvarar våra böner, inte endast genom stormvinden som i Jobs bok, utan också med mänskliga röster. Vi får inte heller glömma, att den heliga Treenigheten återspeglas i en bild grundad på talet. ”The Utterer, Uttered, Uttering” – för att använda Gerard Manley Hopkins’ ord: en fullkomlig gemenskap av fullkomliga förmedlare, ren muntlighet. Guds slutgiltiga svar till oss var inte heller en bok utan Ordet som blivit kött – en man som var inkarnationen av Guds tal. Om vi alltså till sist bekänner oss till en muntlig kultur, som innefattar den skrivna kulturen i vår undervisning, våra lagar och vår religion, är det för att talet uppenbarar personen. Så har också Guds Ord uppenbarat Honom själv.

Övers. Ulrika Teape-Fugard