Blod, våld och helighet – Martin Scorseses konstnärskap

När Antonio Spadaro, chefredaktör för Signums italienska systertidskrift La Civiltà Cattolica, träffade Martin Scorsese för en lång intervju kom deras samtal inledningsvis att kretsa kring regissörens uppväxt i de italienska invandrarkvarteren i New York. Det var en uppväxt som lika starkt präglades av kyrkans som av den organiserade brottslighetens närvaro. Spadaro beskriver det hela som en blandning av ”blod, våld och det heliga”, vilket lika gärna skulle kunna vara en beskrivning av den övergripande tematiken i Scorseses konstnärskap. Blodet och våldet har man aldrig behövt leta efter i Scorseses filmer. Det heliga har kanske inte alltid varit lika explicit gestaltat som våldet, men likväl hela tiden funnits där. I Scorsese senaste film, Silence, som just nu visas på svenska biografer, är dock den kristna tematiken tydligare än någonsin. Men innan vi går närmare in på den filmen (som recenserades redan i förra numret av Signum) kan det vara intressant att se hur den kristna tematiken tagit sig uttryck i Scorseses produktion genom åren.

Omöjligheten att frälsa sig själv

Redan under de första sekunderna i genombrottsfilmen Mean Streets (1973) introducerar Scorsese det tema som sedan ska löpa som en röd tråd genom hela hans filmkarriär. Allting börjar med en svart ruta. Det enda vi hör är Harvey Keitels röst, som säger: ”Man gör inte upp med sina synder i kyrkan. Man gör det på gatan. Man gör det hemma. Allt annat är skitsnack, det vet du.” När vi sedan på allvar introduceras för Charlie, Keitels rollkaraktär, ser vi honom inne i en katedral. Han har just biktat sig och vi hör hur han talar med Herren. Den bot prästen ger, tio Ave Maria, fungerar inte för Charlie. Framför en pietàstaty försöker han göra en överenskommelse med Gud. Låt mig välja min egen botgörelse, låt mig sona mina synder på mitt eget sätt. Okej?

Johnny Boy, spelad av Robert De Niro, blir Charlies botgöringsprojekt. De är båda intrasslade i en värld av kriminalitet och våld, i vilken Johnny Boy, den ständige strulputten som alltid är skyldig fel person pengar, lever farligt. Charlie försöker gång på gång rädda Johnny Boy. Men han gör det för sin egen frälsnings skull. I hans hjärta finns visserligen en längtan efter det goda. Han är en gangster som har den helige Franciskus av Assisi som idol. Men hans försök att rädda Johnny Boy grundar sig inte i det som i kristen tradition definieras som kärlek, det vill säga en viljeakt som sätter den andres bästa framför det egna. Charlies omsorg om Johnny Boy är snarare ett slags indirekt egoism. Det är ytterst sig själv, inte Johnny Boy, som han vill rädda. Givetvis slutar det, som så ofta hos Scorsese, med våld och ansenliga mängder blod. Scorsese visar det omöjliga i Charlies ambition. Det går inte att välja sin egen botgörelse. Det går inte att rädda sig själv. Ingen frälsning kan uppnås på egen hand. Räddningen kommer alltid i samverkan med nåden. Endast kärleken, som får människan att helt glömma sig själv, är frälsande. I intervjun med Antonio Spadaro kommenterar Scorsese detta:

”Nyckeln är att glömma sig själv. Fällan som Charlie faller i är att han tror att hans omsorg om Johnny Boy ska kunna bli hans botgöring, hans egen frälsning. De goda präster jag känt har alltid förmått sätta sina egon åt sidan. Lyckas du göra det, finns det till slut bara ett behov kvar. Och det är den andres behov.”

Frälsningen ser Scorsese som en process:

”Ordet frälsning är intressant, därför att det är något du aldrig kan vara säker på. Kan du, i dödsögonblicket, verkligen veta om du nått frälsningen? Hur skulle du i så fall kunna veta det? Och medan du lever är det omöjligt att veta. Det enda du kan göra är att försöka leva ett så anständigt liv som möjligt. Om man misslyckas och faller, är det bara att ta sig upp och försöka igen. Det är en kliché, men det är sant. I mitt liv har det funnits toppar och dalar, munterhet och mörker om vartannat. Det är en pågående process.”

Att Mean Streets, Scorseses första riktigt självständiga långfilm, rör sig mellan gatans och kyrkans värld är knappast någon slump. Filmen bygger i stor utsträckning på regissörens egna erfarenheter. Scorsese växte upp i Little Italy i New York och för den astmatiske och känslige pojken blev kyrkan tidigt en trygg plats dit han kunde fly undan gatans brutalitet. Han tjänade som korgosse i St. Patrick’s Old Cathedral, vilket påverkade honom djupt:

”När jag var ung och tjänade i mässan hade jag utan tvekan en väldigt stark upplevelse av det heliga. En känsla som jag försökte överföra och förmedla i Silence. Jag kommer ihåg hur jag kom ut på gatan efter mässan och tänkte: Hur kan livet bara fortsätta som vanligt? Varför har inte allting förändrats? Hur kommer det sig att världen inte omedelbart påverkats av Kristi kropp och blod? Det var på det sättet jag upplevde Guds närvaro som väldigt ung.”

Inspirerad av en av församlingens präster, fader Principe, började Scorsese som tonåring att läsa vid det förberedande seminariet för att bli präst. Studierna var dock för krävande för den unge Scorsese. ”Jag insåg att ett kall är något väldigt speciellt”, säger han, ”att det inte handlar om något som man enkelt kan tillägna sig. Det handlar inte heller om att vilja vara som någon annan. Man måste ha ett äkta kall.” Under årens lopp har Scorsese haft en pågående och inte alltid helt oproblematisk relation till sin katolska tro. För Spadaro berättar han:

”Vad jag främst är intresserad av är hur människor uppfattar Gud, eller kanske snarare hur de förnimmer det immateriella och ogripbara. Det finns många vägar, och vilken väg du väljer beror på vilken kultur du är en del av. Min väg har varit, och är, katolicismen. Efter att i många år ha tänkt i andra banor, känner jag mig nu mycket bekväm som katolik. Jag tror på katolicismens grundsatser. Jag är ingen kyrkolärare. Jag är ingen teolog som kan resonera om treenigheten. Jag är verkligen inte intresserad av de institutionella aspekterna av kyrkan. Men föreställningen om uppståndelsen och inkarnationen, det starka budskapet om medlidande och kärlek – det är nyckeln. Sakramenten, om du tillåts ta emot dem, att uppleva dem, hjälper dig att hålla dig nära Gud. Jag förstår att detta väcker frågan: Är jag en praktiserande katolik? Om praktiserande betyder att regelbundet gå i kyrkan, så är svaret nej. Men redan i ung ålder väcktes tron inom mig att praktik inte endast är vad som händer i en konsekrerad byggnad, i olika ritualer som utförs en viss tid på dygnet. Praktik är vad som händer utanför, hela tiden. Att praktisera handlar om allt du gör, såväl det goda som det onda, och att reflektera över det. Det är det som är kampen. Hur som helst, den tröst jag fann i katolicismen och det starka intryck den gjorde på mig som ung är något jag ständigt relaterar tillbaka till.”

Någon präst blev det alltså inte av Scorsese. Det skulle ganska snart visa sig att det var filmen som var hans verkliga kall. Den blandning av kyrkans och gatans värld som Scorsese fått med sig från uppväxten skapade en unik konstnärlig sensibilitet, som inte minst gjorde den blivande regissören känslig för den ofrånkomliga aspekt av tillvaron som kyrkan kallar för synd. Få filmskapare har en sådan intuitiv förståelse för och gestaltar synden lika exakt som Martin Scorsese.

Syndens källa

Det onda, syndens källa, beskrivs ju i den kristna traditionen inte som ett vara i sig. Allt som Gud skapar är gott. Gud, som i Andra Moseboken beskriver sig själv som den som ”är”, är kärlek. Allt som är, är således gott. Det onda har därför i den kristna traditionen snarare förståtts som en brist i varat, en spricka eller ett tomrum i det som är. Det onda har ingen egen substans. Hat är en brist på kärlek. Ondska är en brist på godhet. Synd är att vända sig bort från kärleken, det verkliga, och låta sig konsumeras av den tomhet som aldrig kan skapa eller bygga upp något utan endast bryta ner och korrumpera det goda, det som är.

Om Scorsese fått med sig denna, låt oss kalla det syndens metafysik, redan från de formativa åren i kyrkan är nog bäst att låta vara osagt. Men att han instinktivt förstår sig på ondskans och syndens icke-vara visar sig tydligt i filmerna. I Taxi Driver (1976), som Scorsese själv beskrivit som sin variant av Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål, möter vi den instabila Vietnamveteranen Travis, som förfasas över det moraliska och mänskliga förfall han ser på gatorna i New York. Innerst inne i honom finns en god intention. Han vill rädda den unga prostituerade flickan, spelad av Jodie Foster. Men det i grunden goda inom honom korrumperas, vanställs. Hans räddningsaktion förvandlas till ett blodbad.

Att våld och död är syndens yttersta konsekvenser skildras gång på gång hos Scorsese. Våld är kanske rent av det som många främst förknippar med hans filmer. Ändå måste man kalla Scorsese för en av filmkonstens verkliga anti-våldsförespråkare, därför att om det är något som blir tydligt i hans filmer så är det att våld föder våld. Detta gestaltas inte minst i vad som möjligtvis är Scorseses allra bästa film, Maffiabröder (1990), samt dess systerfilm Casino (1995). Här gestaltar Scorsese den gangstervärld som han lärde känna redan som ung. Det är en värld av våld, där lösningen på problemen alltid stavas mer våld. När Antonio Spadaro frågar Scorsese om våldet i filmerna, som också är högst närvarande i Silence, svarar Scorsese:

”Det har att göra med den fråga du ställde tidigare, om att jag är besatt av det andliga. Jag är besatt av frågan vilka vi egentligen är. Och det betyder för mig att verkligen syna människan på nära håll, försöka se både det goda och det onda. Våld är en av de saker som vi människor gör. Det är viktigt att visa det, så att vi inte gör misstaget att tänka att våld är något som andra eller bara ’våldsamma personer’ håller på med. En del människor förstår sig inte på våld, förmodligen därför att de kommer från en kultur, eller kanske snarare subkultur, där våld är något främmande. Men där jag växte upp var våld en naturlig del av livet. Det var något som fanns väldigt nära.”

Det är också en förrädiskt förförande värld som skildras i Maffiabröder och Casino. Det är Scorseses mest underhållande filmer. Formmässigt är de en ren njutning att se. Men det finns en poäng med den förförande ytan. Scorsese visar hur denna värld, som lockar med glamour, pengar och makt, inte är något annat än just syndens förförelser. Få filmer visar så tydligt vad synden mynnar ut i och är – en brist, en tomhet, ett totalt ingenting. När Henry Hill, huvudpersonen i Maffiabröder, i filmens slutsekvens, nu degraderad till ett vanligt Svenssonliv, ska knyta samman filmen, är det inte någon syndabekännelse han kommer med. Nej, i stället klagar han på den undermåliga tomatsås som han nu tvingas äta. Efter ett liv i djupaste moraliska förfall är det så allting slutar – ingen ånger, inte heller någon glädje, bara tomatsås som smakar ketchup. Tala om tomhet.

Denna syndens självupptagenhet är något som gestaltas i en annan av Scorseses allra främsta filmer, Tjuren från Bronx (1980). Här får vi följa boxaren Jake La Motta som med sin svartsjuka och sin egocentricitet inte bara gör sitt eget utan också sina medmänniskors liv till ett helvete. Likt Charlie i Mean Streets försöker Jake finna sin egen botgöring. I utbrott av självdestruktivitet straffar han sig själv men straffar på så sätt också alla runt omkring sig. Medicinen mot detta beteende är barmhärtighet. En film som djupt påverkat Scorsese är Robert Bressons filmatisering av Georges Bernanos Prästmans dagbok, där en av nyckelreplikerna är: ”Gud är ingen torterare. Han vill att vi ska vara barmhärtiga med oss själva.” Scorsese berättar:

”Bressons film öppnade något för mig, därför att även om det ibland kan kännas som om Gud straffar och torterar oss så inser vi till slut, om vi bara tar oss tid att reflektera över saken, att det är vi som torterar och straffar oss själva. Efter att jag gjort Tjuren från Bronx förstod jag att det var detta som filmen handlade om. Jake straffar alla runt omkring sig, men straffar i själva verket i första hand sig själv. I slutet av filmen, när han ser sig själv i spegeln, förstår han att han måste vara barmhärtig med sig själv. Eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, han förstår att han måste acceptera sig själv, lära sig att leva med sig själv. Först då kan det bli enklare för honom att leva med andra människor och att ta emot deras godhet.”

I den kanske allra mörkaste av Scorseses filmer, The Departed (2006), finns dock inte mycket barmhärtighet att hämta. I Jack Nicholsons rollfigur, maffiabossen Frank Costello, har Scorsese rent av skapat sitt eget porträtt av Satan. En lögnare, en förförare, härskaren över tomhetens rike. Kyrkan finns filmen igenom med i bakgrunden. När Nicholsons rollfigur i början förklarar sin livshållning gör han det i kontrast till kyrkan. Där får du lära dig att ge, att ta emot livet som gåva, att tjäna. Men ingenting gives, säger Frank, vill du ha något i livet måste du ta det på egen hand. Hans motto är samma som Satans: non serviam – jag tjänar inte.

När Scorsese växte upp fungerade kyrkan som en fristad mitt bland allt våld. Scorsese uppfattade mycket riktigt att kyrkan, när hon är som bäst, bör fungera som ett motstånd mot ondskan. En kärlekens krigsmakt. Därför är en av de mest effektiva scenerna med Frank den när han stöter på ett par präster och en nunna på ett café. The Departed utspelar sig i Boston, centrum för den mycket omskrivna pedofilskandalen i kyrkan, och när Frank går fram för att häckla kyrkans tjänare, med anspelningar på de fruktansvärda händelserna, har de inget att sätta emot. När kyrkan själv blir spelplats för den avskyvärdaste ondska blir hon svarslös inför ondskan i stället för ett effektivt botemedel emot den. I triumf går Frank, djävulsgestalten, därifrån.

Från Kristi sista frestelse till Silence

Med sin senaste film Silence, som nu alltså visas på svenska biografer, har Scorsese gjort sitt hittills mest kristet präglade verk. Givetvis vid sidan av den kontroversiella Kristi sista frestelse (1988), byggd på Nikos Kazantzakis roman. Den senare är en komplex film, om vilken det finns mycket att säga. Den blev också hett omdiskuterad när den kom. Och även här, när Scorsese alltså gör en film om Jesus själv, står frågan om synd i centrum. Vad Scorsese utforskar i filmen är Jesu två naturer, den gudomliga och den mänskliga. Jesus var ju lik oss i allt utom i synd. Likväl frestades han av djävulen. Hur frestad var Jesus egentligen av synden? I Scorseses film vill Jesus inte vara Messias. Han kliver ner från korset, vägledd av en ängel, som dock visar sig vara Satan. Först efter det att han levt ett mänskligt liv fullt ut – arbetat, skaffat familj och till slut ligger på sin dödsbädd – omfamnar Jesus sin gudomliga natur och inser att han måste återvända till korset. Dogmen säger att i Jesus fanns två naturer, en gudomlig och en mänsklig, utan någon som helst förvirring eller sammanblandning. I Scorseses film pågår dock en ständig kamp inom Jesus, mellan det gudomliga och det mänskliga.

Det var efter det att Scorsese gjort Kristi sista frestelse som han av Paul Moore, biskop i den episkopala kyrkan, fick rekommendationen att läsa Shusaku Endos roman Tystnaden. Scorsese tog till sig Paul Moores boktips och läste romanen i samband med att han i slutet av 1980-talet besökte Japan för att medverka i Akira Kurosawas Drömmar. Redan då föddes idén att filmatisera romanen, och i början på 1990-talet skrevs ett första manus. Silence är med andra ord ett projekt som Scorsese försökt ro i land i ett antal år. Filmen utspelar sig i 1600-talets Japan, där kristna förföljs, torteras och dödas. Mitt in i denna dramatiska och för kristna livsfarliga situation kommer de två jesuitprästerna Rodrigues och Garupe. De har kommit dit för att ta reda på vad som hänt med deras föregångare och lärare, pater Ferreira, men också för att bistå de förföljda kristna. Scorsese beskriver den utdragna arbetsprocessen som ett slags pilgrimsvandring, där hans eget liv på många sätt blev en del av Endos berättelse.

”Jag tror att filmens långa mognadsprocess blev ett sätt för mig att leva med berättelsen. Mitt liv blev liksom centrerat kring bokens tankar. Och dessa tankar tvingade mig att reflektera djupare kring trosfrågorna. När jag nu ser tillbaka, kan jag se hur alltsammans formade sig till ett slags pilgrimsfärd. För mig är det fantastiskt, att jag fått nåden att göra den här filmen i just det här skedet av mitt liv.”

Med Silence når den kristna tematiken i Scorseses filmskapande sin kulmen. Här skulle man kunna säga att motiven som kretsar kring våld, tro, barmhärtighet och synd får sin hittills mest fullödiga gestaltning. Man skulle också kunna säga att Scorsese nått hela vägen runt och på sätt och vis återvänt till den punkt där allt en gång började. Silence har nämligen beröringspunkter med genombrottsfilmen Mean Streets. Till exempel är Kichijiro, den kanske intressantaste rollfiguren i Silence, en variant av Johnny Boy. Man skulle också kunna säga att Scorsese i Silence, kanske tydligare än i någon annan av sina filmer, antyder ett svar på den ondskans och syndens problematik som han brottats med genom hela sin karriär. En av filmens allra mest drabbande scener är en långdragen sekvens där tre kristna japaner korsfästs vid strandkanten. Där får de sedan, under loppet av några dagar, långsamt drunkna. I många av Scorseses filmer har vi fått se hur hat som besvaras med hat resulterar i mer hat, hur våld som besvaras med våld föder mer våld. Men här, i Silence, ser vi det motsatta. Vi ser våld besvaras med icke-våld, hat besvaras med kärlek. Detta är den enda vägen ut ur ondskans våldsspiraler, den väg som sammanfattas i den mest centrala av kristna symboler och som alltid funnits där i hjärtat av Scorseses konstnärskap – korset.

Livets mysterium

Själv säger Scorsese att han med filmen försökt gå till rötterna av den kristna spiritualiteten. En kritiker har sagt att Scorsese rent av är besatt av det andliga. När Antonio Spadaro frågar om denna besatthet, svarar Scorsese:

”Det finns en passage i Marilynne Robinsons bok Absence of Mind som berör det centrala i den här frågan: ”Det givna i vår natur – att vi är lika briljant kreativa som briljant destruktiva, till exempel – kvarstår som ett faktum att beakta även om man antar att ordet ’primat’ är en uttömmande beskrivning av oss.” Självklart har hon rätt. Föreställningen om att allting skulle kunna förklaras vetenskapligt framstår för mig, inte direkt som löjlig, men som naiv. Vetenskapen kommer aldrig att kunna gå till botten med det stora, överväldigande mysteriet att vi överhuvudtaget finns till – livets och dödens mysterium. Det är detta som Robinson skriver om i sina essäer och romaner. Det hon kallar för medvetande (mind) och själ är för mig sann katolicism. Det finns i allting, både i det goda du gör och i den skada du åsamkar. Det handlar om att försöka, med andra människor i allmänhet och med dem du älskar i synnerhet. Min egen kamp har varit att försöka hantera min självupptagenhet, att jag ofta varit så försjunken i mitt arbete, att trots detta försöka vara närvarande för dem jag älskar, därför att jag uttrycker ju allt detta, allt det vi pratat om, genom film. Att röra sig i en värld där rykte och berömmelse och ambitioner och konkurrens är så centralt har också varit en kamp för mig. Men även om du är en del av en sådan värld, och det är jag i viss utsträckning, jag har ju också gjort några filmer om den världen, så är de andliga dimensionerna av livet ändå alltid närvarande. Carl Jung hade en inskription ovanför porten till sitt hus i Schweiz: Vocatus atque non vocatus deus aderit. Kallad eller inte kallad, Gud kommer. Det säger allt.

Den sentensen är också ganska talande vad gäller den andliga tematiken hos Scorsese. Ibland är Gud kallad på i filmerna, ibland är han inte det. Likväl, tittar man bara efter, finns han alltid där.

John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala